Birgitta Dahlström
Skulptural textil
Galleri Majnabbe
27/2 - 14/3
 
UPPFINNINGAR I METALL OCH TEXTIL
 
Birgitta Dahlström arbetar med skulptural textil

 

 Birgitta Dahlström är tillbaka på Galleri Majnabbe. Utställningen skiljer sig mycket från det vita lugn hon visade upp 2003. Nu blir det berättelser från Marocko och glittrande koppartråd.

 

När Birgitta Dahlström var liten ville hon bli uppfinnare för att göra något som ingen annan gjort tidigare. Idag har hon uppfunnit flera tekniker för att fånga ljus och reflektera stämning.

                     

– Jag har alltid varit ute efter att förvåna mig själv. Ett tekniskt feltänk fick mig att utveckla ett sätt att väva olika partier så att de går omlott. Jag syr aldrig ihop något utan allt är vävt på samma varp. Så är det nog för många uppfinnare, man tror att man letar efter något men finner något annat.

 


 

På utställningen har hon samlat både gammalt och nytt. Tanken är att exponera en sida som kanske inte synts så mycket tidigare. Kontrasterna mellan det skira och det kompakta är centralt för Birgitta Dahlström. Det tunga och det lätta samsas väl och blir tillsammans en helhet som har mycket att säga. Själv tycker hon bäst om en stor, lerfärgad väv.

 

– Här har jag verkligen lyckats med det jag ville. Jag har rest mycket och är inspirerad av lerarkitekturen i Marocko och Mali. Anita Eneroth har betytt mycket för textilkonsten, därför har jag tänkt uppkalla den efter henne. Den ska heta Hommage till Anita Eneroth.

 


 

Omvärlden har också inspirerats av Birgitta Dahlström. En dag blev hon kontaktad av en japanska och det slutade med att Kazuko Ohashi blev hennes elev. De bodde arbetade en hel höst i Birgitta Dahlströms hus och ordnade sedan en utställning tillsammans.

 

– Det var då jag började arbeta med plast. Jag var rädd att Kazuko Ohashi skulle göra verk som var för lika mina. Plasten var precis ett sådant material som jag letat efter, den liknade nattgammal is som man bryter från en vattenpöl. Jag tröttnade på plasten för några år sedan. Det var en så giftig och omständlig process.

                     

Plasten sticker ut i Birgitta Dahlströms konstnärskap. Hon växte upp i Helsingfors men tillbringade somrarna på landet. Kopplingen till naturen har alltid varit stark, särskilt till ljuset. I de senaste verken glittrar sammanvävda koppartrådar mellan stränga stålramar. Men det var många år sedan hon började arbeta med metalltråd.

 

– Jag hade länge önskat att jag kunde arbeta mer skulpturalt. När jag var ute och reste och träffade tre flickor från handarbetets vänner. De var helt sönderrispade på underarmarna, men inte för att de hade slagits med katter.

 


 

De tre kvinnorna berättade att de just förfärdigat en skulptur i metalltråd. När Birgitta Dahlström fick höra det tänkte hon att det var tekniken för henne. Utan att ha några bilder i huvudet av andras verk var hon helt fri att använda den nya tekniken. På Majnabbe sträcker sig ett par av resultaten mot taket i pelarsalen.

 

– De kallas solsparrisar. De var ståtligare för några år sedan, jag tycker att de är fint att de förändras. Livet kan kännas sorgligare när man blir äldre. Solsparrisarna blir också lite sorgligare.

 

MIRIAM LÖWENSTEIN

 

 

 

100226
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst