Barbro Reyman
Målningar
Galleri Majnabbe
27/ 2 - 14/3


BLOMMORNA OCH JAZZEN HÅLLER ÖGONBLICKET KVAR
 
Barbro Reyman lystrar med penseln mot arket och musiken

 

Hon målar gärna blommor, helst ska de gå litet mot sitt slut, ofta är buketterna hon målar litet spretigt formade, men på samma gång lustfyllt yviga. Noggrant ser hon till att de inte blir för söta, då måste hon foga in mörkare blommor i bildkompositionen. Allt handlar om att fånga ögonblicket, att åtminstone hålla något av det kvar. Ur jazzmusiken finner hon ett liknande tema i sitt måleri, att fånga in en känsla, en klang, en intensiv och vibrerande ton av närvaro.    

– Jag är väl samma gamla Babben, säger Barbro Reyman genast med ett skratt, när vi träffas på galleriet.

Ja, kanske är det så, om man nu är samma person från målning till målning, från uttryck till uttryck. Hennes motivvärld är i alla fall lätt att känna igen; blommorna, lätt bedagade eller nyss plockade till buketter, vibrerande av ännu inte falnat liv. En målning låter ett fång av nyponrosor i förgrunden tänkvärt kontrastera mot en skulptur av Camille Claudel, kallad ”hängivelse”. Det råder inte minsta tvekan om det i stenfigurernas mjukt samfällda rörelse gentemot varandra.

En liknande känsla stiger ur alla hennes målningar, men kanske särskilt ur dem där musiken har den viktigaste rollen, och det är de flesta. Konstnären smälter samman hela det rumsliga uttrycket av såväl musikalisk upplevelse som utlevelse. I kvällens sista ljus blir förre maken Ronnies mjuka saxofonspel förevigat, den musicerande konstnären sitter där avspänt i shorts, med saxen framför sig. Ibland är det någon annan jazzmusikant hon koncentrerat lyssnat till, och som satt penseln i rörelse mot arket.

– Eller min vän Folke, säger hon. Det är han som spelar här på väggen så magdeburgerspelet glöder. Men det gjorde Ronnie också, på sitt durspel, det kan du se där borta i hörnet.

– Jag har en vän som ställt upp som musikermodell, ler Barbro Reyman och gestikulerar mot bilder av en trombonist under intensivt spel. Dessutom har jag en hel del konstnärsvänner; vi brukar ofta träffas, målar, spelar och samtalar. Det är så jag har kommit att måla Barbro Fridén och Becke, till exempel, skrattar hon.

Det syns verkligen inte helt klart att det verkligen är jazzmusikern Becke Hinnerson, men den typiska lilla sopraninoflöjt, varur Barbro låter musikens varmt solgula toner flöda, tyder ändå på detta. Musikantens ansikte ligger i skugga; det är spelet och speluttrycket som hon strävar efter att framhäva.


Hennes hand fångar inte endast musikernas inre och yttre rörelse; med penseln lyckas hon lystra till och gestalta musikerns sammansmältning med verket. I målningen dröjer auran av intensitet och lyhördhet kvar, inåt mot instrumentet och mot musiken, i ett samlat uttryck som bara kan uppstå i ett magiskt spelögonblick. Var och en som lägger blickens öra intill ramarnas glas kan känna det.

– Jag vill hålla fast något av det förgängliga, endast något, endast helt litet”, citerar Barbro en tidigare konstnär, vars namn hon glömt.

I ett par andra bilder har hon lyhört förmedlat spelmannens hand, fingrarna som med sinnlig medvetenhet just i detta ögonblick är i färd med att söka låtens nästkommande, ännu ospelade toner, mellan durspelets rader av knappar. En dragspelsbälg som med glödhet frenesi släpper loss sommarnattens svidande vackra tango. Ja, nog kan det stiga en eller annan stämningsfull association ur hennes vibrerande bildvärld.

– Man känner musiken och om det går fort, om det är snabba jazzlåtar, så får man skynda sig att få ned intrycken på papperet, säger hon. Jag var på Brötz på Konstepidemin och lyssnade till, bland andra, min musikermodell, jazztrombonisten Håkan Strängberg, i en improviserad konsert. Det var en sådan intensitet både utåt och inåt mellan musikerna, en sax, en trombon, två trumslagare; det var helt fantastiskt, berättar hon.

Ur glödande dragspel och brinnande saxofoner, som låter de skönaste blomster spelas ut ur lurens mässing, och även i Barbro Reymans mer stillsamma bilder, vilar en stark ömhet och närhet.

– Jag målade den när Ronnie hade dött. På senare tid har den fått ännu fler blommor. Mitt arbete handlar alltid om att hålla kvar livet, det gäller också mina förgängliga blomsterbuketter. En av dem plockade jag på vägen från Folke. Då hittade jag också några svarta stockrosor som kunde dämpa målningen litet. Det finns alltid en risk med att måla blommor; det kan bli för insmickrande, förklarar Barbro Reyman.

ANDERS THURESSON



.

 

 

   

   

 
 
 

100228
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst