Johannes Anyuru,
Augustprisnominerad poet
Dramatikerdebut på Stadsteatern,
Nya Studion med Förvaret, i samarbete
med Aleksander Motturi


LITET TRÖTT PÅ UNGDOMEN NUFÖRTIDEN
 
Johannes Anyuru (o)gillar lås och låsanordningar

 

När Zenit träffar Johannes Anyuru tycks han mest road av hypen kring Augustpriset, som han då nominerats till, för sin senaste, tredje lyriksamling, Städerna inuti Hall. Nyss debuterade han som dramatiker, tillsammans med författaren Aleksander Motturi, med en kritikerrosad pjäs, Förvaret, på Nya Studion. Just nu skriver han på sin första roman.

– Den blev till av sig själv, det är mycket text, en lång berättelse. Jag har väl kanske 350 eller 400 sidor färdiga. Jag har funderat på om jag kanske ska flytta på ett stycke text till en annan plats i boken. Eller inte. Frågan har gjort mig sömnlös i ett par nätter, ler Johannes Anyuru.

– Aleksander Motturi har jag träffat på Club Clandestino, han skriver bland annat för tidskriften Glänta. Vi har haft ett bra samarbete, enkelt och svårt, med regissören Henrik Dahl. Men jag förstår varför vi inte får vara med på repetitionerna. Vårt språk måste ju få ges dramatisk dräkt av de teaterarbetare som behärskar scenisk gestaltning. Vi gjorde ett utkast som vi under hela tiden har bearbetat.

Efter genomläsningar med ensemblen ändrade vi på en del och gjorde en ny omläsning, som resulterade i fler ändringar. Allt har fungerat bra, jag har lärt mig mycket. Aleksander kände en del människor som hade suttit i Förvaret. Vi lyfte fram och preciserade ett slags tonfall som vi hade hört talas om, som de lär ha använt där, berättar Johannes Anyuru.

I sin diktsamling, Städerna inuti Hall, beskriver Johannes Anyuru på varierande sätt olika typer av lås och låsanordningar. Man kan spåra ett släktskap med de verktyg som Sverige använder för att hålla människor i fängsligt förvar utan att de har gjort något. Polisbilar och erfarenheter av närvaro i dess baksäten florerar också med viss ymnighet i hans bok.

– Ja, jag gillar lås. Intressant att det är ett så fundamentalt verktyg, samtidigt som det också är något väldigt onaturligt med lås. Jag har ingen fängelseerfarenhet men dåliga erfarenheter av polisen, de har dålig trovärdighet. De utreder aldrig vissa saker. Poliser tillåts utropa sådant som ”sterilisera aporna!” utan att något görs. Den här polisen tjänstgör fortfarande. Otroligt alienerande när polisen är rasistisk, suckar Johannes Anyuru.

Det var. Han gapar. Tomt. Det var baklås, brustna fjädrar,
främmande föremål i mekanismen. Det var kyla, fruset
vatten i låset. Det var de döda som hade kommit in i dörren, en
sliten eller illa kopierad nyckel. Det var baklås efter inbrottsförsök,
utlöst dyrkspärr. Han talar och inga. Ord kommer ut. Siffror.
Han vaknar. Ett. Ett var nyckeln i grundläge: alla elektriska

strömförbrukare utom möjlighet till nödblink urkopplade. Alla
hus inuti honom. Det var djävulen som spelade vinylskivor
baklänges, nere i helvetet. Det var. Blinkar. Nödläge. Det blinkar.

Ur Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru

– Om alla vapen försvann skulle balansen ändras. Vi skulle inte kunna leva i sådan lyx som gör att vi måste ha taggtråd, gevär, en hel maskin som vaktar våra rikedomar. I pjäsen finns det mycket av samma känsla. Min egen politiska laddning kommer nog mest från morsan. Hon komposterade och hade kolonilotter, hon var väldigt aktiv med att ge goda råd och visa de somaliska familjerna där vi bodde hur man kan göra.

– Boken föddes inifrån en längtan efter att omdana samhället, parad med en insikt att det nog inte kommer att hända, parad med en skräck inför att det kunde hända. Men jag är inte särskilt revolutionär nuförtiden, kanske mer syndikalist. Jag anser att egendom är stöld, samtidigt som massor av människor svälter ihjäl. En akut fråga som varit akut alldeles för länge.

– Jag har faktiskt hunnit bli tillräckligt gammal för att bli trött på ”ungdomen nuförtiden”, säger Johannes Anyuru med ett snett leende, angående radikalismens återväxt, men blir snabbt allvarlig:

– Om man är ung idag är ungdomskulturen helt och hållet byggd på kommersiella media. De köps upp. Allt köps, samhällsprotesten har dött ut i hip-hoprörelserna, punken har reducerats till att köpa kepsar för 500 spänn!

– Jag läste 30 poäng i litteraturvetenskap här i Göteborg. Tidigare läste jag till civilingenjör i Norrköping. Och nu är du författare, säger han till sig själv medan han eftersinnande skakar på huvudet.

– Det är nog litet typiskt för mig. Har alltid haft svårt att göra saker som folk säger till mig att göra. Jag hade bra lärare på litteraturvetenskapen, men fattade inte att Gunnar D Hansson var poet förrän sista dagen, skrattar Johannes Anyuru.

– Jag började skriva i mellanstadiet men bara i skolan, ofta på mattelektionerna och skrev också under några år bara på engelska. Sommaren efter gymnasiet började jag skriva lyrik. I en mycket värdefull bok på skolan hittade jag ett kapitel om amerikansk undergroundpoesi, om Allen Ginsberg och andra i den kulturen. Som Jack Kerouac. Jag lyssnade på Ginsbergs starka dikter om Vietnam på bandspelaren, satte samman hans fantastiska dikter på en lång remsa hemma. I två år läste jag bara Ginsberg. Så började jag komma igång att skriva själv runt 1998 – 2000. På den vägen är det, ler Johannes Anyuru.

ANDERS THURESSON

    

 

    

 

 

 

 

 
 
 

100228
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst