C. Eriksson Max
Lorensbergsteatern 15/3-8/5



ENSAM PÅ SCEN

IGEN
 

Claes Eriksson ger sig inte

 

Han får aldrig nog av utmaningar, Claes Eriksson. I vår möter han publiken på Lorensbergsteatern ensam på scen igen i det han kallar en revy.
- Det är så spännande det kan bli för en gammal gubbe som inte ger sig, säger han anspråkslöst.


Den förra föreställningen  C. Eriksson Solo gav mersmak. Efter  premiären hösten 2007 gav han den 125 gånger,  i förlängning på turné för Riksteatern och ibland med en pianist i stället för orkester och utan den stora öppningen med filmduken.
Sista så sent som i oktober 2009.
Nu går han vidare.
- För mig är det väsenskilda infallsvinklar men det är inte säkert att publiken ser det så, säger han om uppföljaren C. Eriksson Max och förklarar hur han förra gången höll sig till olika rubriker utifrån förutsättningen att undersöka scenens möjligheter.
- Nu kan jag ha med nummer som jag inte får in under en rubrik. Det är en mer renodlad revy. Fast ensamrevy.
Många komiker möter publiken ensam och är roliga på ett avskalat sätt i stand up comedy-sammanhang. Men Claes Eriksson arbetar i en annan genre och använder flitigt utstyrslar och attribut.
- Jag gör inte stand up i vanlig bemärkelse utan gestaltar många gubbar. I stand up klär man inte ut sig så utan gör något utifrån sitt eget liv. Jag blir en annan gubbe och gör revykrumelurer. Det är en sak som roar mig mer än stand up.
- Publiken bryr sig bara om att det är roligt. Man får någon sorts hjälp av att sätta upp ett regelverk. På så vis är det svårare att beskriva den här föreställningen. Den är mer oförutsägbar och tar vägen åt olika håll.
Titlarna är underfundigare än man tror vid den första läsningen.
- Det är något slags ordvits i det, en serie. Tillbaka med full kraft.
Komikens kärna är något slags enkelhet. För Claes Eriksson räcker det att dyka upp i en huvudbonad så viker sig publiken dubbel.
- Jag är väldigt förtjust i hattar. Brukade kalla Galenskaparna för hattbytargrupp.
I den nya föreställningen använder han några sådana attribut.
- Men det får inte bli patetiskt så att jag byter i varje nummer. Det ska vara motiverat, säger Claes Erisson och reser sig ur den engelska lädersoffan framför öppna spisen i den gamla paradlägenheten i Vasastan och hämtar något som ser ut som en typisk Frank Sinatrahatt.
På ett par sekunder gör han ett skrattframkallande nummer som han lånat från Tommy Cooper, brittisk komiker som ofta bar en röd fez och var känd för sina medvetet misslyckade trollerinummer och sin kvickhet.
- Jag har alla Tommy Coopers inspelningar. Carl-Einar Häckner och jag har kommit fram till att man får låna av döda komiker.

Blir det inte en väldig anspänning innan du ska in på scen i en fulsatt teater för att ge allt i ett par timmar?
- Nja… på ett sätt. Jag trodde det skulle vara svårare. Har man bara kontroll på det är det en skön känsla. Jag är en kontrollsökande människa, avslöjar Claes Eriksson.
- Jag vill ha kontroll på tillvaron och fungerar inte i Blåsningen och practical jokes. Det låter tråkigt. Jag kan vara spontan men inte just i den här situationen.
- Jag påminner om Ingmar Bergman när det gäller att alltid vara noga förberedd. Det är något slags känsla av att det gäller att ha en stark ryggrad och fundament. Men därifrån jobbar jag sista biten mer spontant och full av esprit.
- Vissa nummer kan ändå flippa ut, när man har trygghet. Jag upplever det inte på samma sätt när jag jobbar i en ensemble. Det är väldigt skönt att ha välskrivna nummer med varje replik. Man är inte mer än människa.



Han ska ha en orkester med sig igen men de sceniska lösningarna blir inte så spektakulära den här gången.
- Det blir nog ganska stillsamt. Inget effektsökeri. Ibland tar man i så att det blir platt fall. Det är farligt att förlita sig på det. Det är den ursprungliga idén, ordet och substansen som är grejen.
30 föreställningar är inplanerade i vår. Kanske blir det några veckor i höst, också.
För en komiker och samhällsgycklare, som Claes Eriksson kallar sig, blir det svårare att vara rolig när man kommer upp i åren och referensramara förändras.
- Man blir så begränsad. Jag är inte lika alert som förr, blir trött. Tittar inte på Idol och Let´s Dance och hänger inte  med som för 20 år sedan. Det är mer allmänna reflektioner,  inte så knutna till direkta företeelser.
I sommar fyller han 60, den 27  juli närmare bestämt.
- Jag känner av det. Är inte mitt i fåran längre.
Pensionsåldern närmar sig.
- När jag läser skivrecensionerna i GP känner jag inte igen en artist. I filmrecensionerna inte en skådespelare. Samma sak med tester av ölsorter. Jösses, vad jag håller på att tappa bort mig, säger Claes Eriksson.
- Jag blir påmind om att jag är passé men det är jag ju inte, jag har min plattform. Livet går vidare. Victor Borge höll på tills han blev 90 år.
Många talar om en återförening av Galenskaparna.
- Inte omöjligt. På något sätt kanske det blir det. Vi pratar lite om olika idéer. Jag ska inte stänga några dörrar.

JAN BERGMAN

 
 

100307
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst