Ola Åstrand
"Tryck"
Teckningar, ny bok
med samma titel
Galleri Thomassen
27/2 - 17/3

Även Samtida nordiska serier
20 serietecknare
nordiska akvarellmuseet
31/1 - 14/3


BILDER I ETT GLIDANDE GRÄNSLAND
 
Ola Åstrand låter motsatserna spela

 

I Ola Åstrands politiska satirteckningar smälter det grova och brutala samman med livets skörhet. En subtil spännvidd fördjupas i många av hans bilder, mellan apati och vansinne, överflöd och tomhet, ångest och extas, medan en kylslagen svart humor ofta glittrar till mellan raderna.

Arvet efter genrens storheter som Lena Svedberg, Ulf Rahmberg, Lars Hillersberg eller efter legendariska förgrundsfigurer som Robert Crumb, är inte svårt att känna i Åstrands stilsäkra pennföring.

Stockholm kan luta sig mot ett konstnärligt stabilt arv av politiska konstuttryck. Det kan väl egentligen Göteborg också, men här tycks konstarten ha blivit mer utsuddad och glömd. Ola Åstrand och Ulf Kihlander stod bakom två av Konstmuseets stora utställningar med ett uttalat progginnehåll, Med hjärtat till vänster och Tänd ett ljus i mörkret, för några år sedan. Sedan dess råder en närmast total tystnad.

– I Stockholm finns det många som säger att de följer vad jag gör, säger Ola Åstrand, själv uppvuxen i Göteborg, där han också studerade på Valands konsthögskola. Men var har arvet tagit vägen här i Göteborg, frågar han litet uppgivet.

– Jag började när jag var yngre att experimentera med att rita skivomslag ur pojkrummets samlingar. Intresset för form och innehåll höll i sig, liksom mitt intresse för serier, jag visste tidigt vad jag skulle bli när jag blev stor. Men numera har mitt konstuttryck också fått en egen stil, en slags udd, som ofta innebär ett statement mot det vi brukar förknippa med ”konst”. Jag har samtidigt blivit ett slags ADHD-expressionist, skrattar Ola Åstrand.

– Jag får ofta samla ihop mig och börja om från början med att teckna noggrant, tillägger han.

Hans bilder blir ofta smärtsamt brutala i all sin lidelsefullt tecknade svärta, ofta känns vredens och sorgens undertryck inpå huden.

– Jag har inget emot renodlad smärta, säger han. Renodlad humor däremot, säger han med ett snett leende.

Mamman var skådespelare på Folkteatern, pappan fotograf, så bildens påverkan slog tidigt rot i honom.

– Ibland när de inte hade barnvakt brukade jag få stå där bakom scenen vid lingångarna och se föreställningarna; tidigt byggde jag upp mina bilder som scenografier.

Flera av Ola Åstrands bilder är teckningar av ansikten med slutna ögon och öppen mun. Med ett uttryck som antingen liknar gränslös njutning eller dess absoluta motsats lever dessa bilder i ett särpräglat glidande gränsland.

– Jag har arbetat länge med den här serien, säger han. Har bett mina vänner och andra att luta huvudet tillbaka, att blunda och öppna munnen. Ibland har jag faktiskt också dristat mig att ”svika deras förtroende” genom att göra ”cuts”, där jag går in i deras ansikten och förändrar dem. Jag undrar ibland om det inte är lättare att titta på ett ansikte som inte tittar tillbaka, ler Ola Åstrand.

Inte sällan gestaltar motiven ett slags manlig handlingsförlamning; en medveten genuskritik tillåts ofta spela med i mer realistiska serieteckningsbilder av muskulösa barbröstade män; med händerna i overksam vila bakom ryggen tycks dessa män, med huvudet helt täckt, vända ”blicken” mot någonting utanför bildens ram.

ANDERS THURESSON       

   

 

 

 
 
 

100307
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst