Henrik Allert
Skulpturer
och målningar
Galleri Lilla Tvärgatan
Skara
6/3 - 21/3


TYCKER OM ARKAISKA ANSIKTEN
 
En skönhet som ligger på gränsen


Henrik Allert är en efterfrågad konstnär och flitig utställare. Han är nu aktuell med en utställning på Galleri Tvärgatan i Skara. Henrik Allert är en skicklig och välmeriterad konstnär med sin bas i Säter på Billingen utanför Skövde.

– Det är ursprungligen mitt föräldrahem. En bondgård där jag har min arbetsplats. Jag har också en ateljé i Odensåker.

Henrik Allert är både skulptör och målare.

– När jag visar skulptur säger folk att det syns att jag är skulptör. När jag visar måleri är det tvärtom. När jag vilar mig från leran målar jag.

– Det började när jag gick på avdelningen för skulptur på Slöjdföreningens skola (numera HDK) på sextiotalet. På den tiden jobbade man mycket med modellstudier. Gips och lera var vanliga material. Jag gjorde gärna porträtt på ansikten på den tiden. Då var det definitivt inte inne att göra porträtt av direktörer.

– Vi lärde oss att en skulptur ska kunna ses från alla fyra håll. Men när man arbetar keramiskt ska man arbeta med ytan.

Till hans mest kända och omtyckta arbeten hör hans djurhuvuden i keramik.

– Jag har gjort väldigt många ansikten. Jag känner mig mycket hemma i dem. Det är mycket personligt.

– Jag tycker mycket om arkaiska ansikten.  De är enkla, sensuella och primitiva. Men som jag ser det ligger det primitiva mycket nära det förfinade uttrycket.

– Fåren och ansiktena kom alldeles naturligt. Bilderna bara strömmar ur mig. När jag senare kom till Grekland på en resa, såg jag att det här har folk gjort förut också.

– Jag har olika infallsvinklar. Det är ungefär som när man ibland spelar cello. Och andra gånger dragspel.

Materialen?

– Jag jobbar mest med en lera från Bornholm. Den är bra för man kan bränna den både högt och lågt. Den innehåller järn och blir därför terrakottafärgad.

– Jag använder också en engelsk porslinslera som engobe. Jag glaserar, men använder glasyrerna mycket sparsamt. En speciell favorit är grön kopparglasyr.

Metoden?

– Jag kavlar först. Sen modellerar jag, mest med tummarna. Jag använder också verktyg som en gammal smörkniv, ett gammalt tandläkarverktyg, den mjukare delen på en fjäderpenna och andra udda men praktiska ting. Jag använder också en jättekam som min hustru Gerd har hittat på en marknad, och en sten från Turkiet. Det är enkla, men mycket speciella verktyg.

 

 

– Jag täcker med våta dukar på en kavalett. Sen kan jag komma och gå.

– Jag tycker om att ha en form jag kan variera. Som huvudet. Eller båtformen.

En del av mina skulpturer torkar på 10 dagar. Är de modellerade med tjockare lera kan det ta upp till en månad. Jag bränner i 1200 grader, Jag vill ha det rått, men sensibelt. Även formerna varierar från ett vänligt till ett strävt uttryck.

Varifrån kom idén till de huvuden som du blivit så känd för?

 – På gamla kopparstick finns getter och bockar. När man tittar på dem ser man plötsligt något mänskligt. Uttrycket varierar alltifrån det heliga och upphöjda till det diaboliska. Jag tycker om den skönhet som ligger på gränsen. Det ger en spänning. Det farliga ligger ibland nära klassisk skönhet. Tar man tillvara det som finns i de gränstrakterna finns det underlag för en ström av skapande.

Du är mycket produktiv?

– Jag har haft en väldig energi. Jag sover litet och då kan man arbeta mycket och jag jobbar väldigt mycket. Ofta har jag varit påkopplad intill tröttsamhetens gräns. Men jag har lärt mig att om man blir taggad måste man också kunna lämna det intensiva arbetet och vila.

 

Vad handlar dina verk om?

 

– Jag kan inte säga vad de handlar om. Och jag är inte säker på att jag heller vill. Jag vill berätta om allt levande. Kanske handlar det om utsatthet. I början gjorde jag fåglar. Folk såg oljeskadade fåglar och miljöengagemang. Det får de gärna göra, även om det aldrig var min tanke att göra sådana.

– Vi har alla varit lera. Sen blev vi något annat. Sen blir vi vatten igen. I det flödet finns mina bilder. Men jag tänker inte ut vad bilderna handlar om. Jag spelar på gehör, gör det jag känner lust till.

Det verkar som själva tiden är en viktig del i ditt uttryck?

 

– Jag går på Medelhavsmuseet och ser många gamla saker med ett uttryck jag kunde gjort. De bär känslor jag också känner. Människor verkar ha haft samma vånda och insikter i alla tider. Om man använder lera är man mycket nära ett material som alltid funnits och använts.

 

Det finns ett stort allvar, nästan svårmod i hans bilder.

 

– Jag vill inte säga det så enkelt. Det är viktigt för mig att ha ett mellanrum mellan åskådarna och min egen smärta i livet. Det personliga måste alltid vara med, men det måste göras mera allmänt. Om jag är för precis förstör det både för mig själv och för andra. Men jag vill att mina verk inte ska lämna människorna någon ro.

På en av skulpturerna ligger en man på en vattenplatta och flyter. Den är det ingen sorg i. Där råder skönhet, sensualitet och sexualitet. Vattnet flyter också nära döden . Det går hand i hand med sexualiteten.

 

 

På utställningen visars också ett antal målningar, varav många är helt nya.

 

– Jag jobbar både i olja och akryl och olika blandtekniker. Jag använder bladguld i grunderna för att få färgen att lysa. Det ger kraft och spänning till bilden.

 

– Det har funnits svarta stunder då jag känt att jag inte hade mer att säga i måleriet. Men jag måste ju fortsätta att arbeta. Jag tänkte att jag kan nog inte göra ett ansikte till. Jag vill ha min frihet och en egen lampa som lyser. Så en dag när jag satt och tecknade och skissade såg jag att linjerna formade ett segel.

 

 

– För mig är de metaforer för känslor. Så kan en båt i storm i min bildvärld handla om undergångens och uppståndelsens ögonblick. Så gjorde jag några båtar i lera. Det fanns fortfarande saker i lera jag inte gjort. Det gav en stor frihetskänsla och arbetslust.


En målning är enligt katalogen ett självporträtt.


Men är det verkligen du?

 

– Ja, så känner jag mig ibland.

 

 

Man känner direkt igen dina arbeten. Hur skulle du själv beskriva dem?

 

– Mina målningar kommer snabbt. Jag vill ha lyskraft i färgen. Jag jobbar gärna i en kretsloppstanke. Ett kranium och någonting levande. Jag har ett väldigt behov av att kladda ner målningen först. Jag jobbar gärna med fragment. Det gör ingenting om det fattas något. Jag söker det förtätade, det expressiva och det dramatiska. Jag söker mig medvetet och omedvetet mot existentiella urformer. Och känner igen mig i all kultur.

 

– Ibland kan jag se efteråt att jag omedvetet haft influenser. Jag vill inte säga att jag är stillös. Jag leds av att om jag hamnar för nära någon annan i uttrycket ringer en varningsklocka. Men visst, motiven kommer igen. Det kroppsliga återkommer. Men jag struntar i stil bara bilden lever. 

 

Dina närmaste framtidsplaner?

– Jag ska ställa ut på galleriet på Knista gård i sommar. Tillsammans med Olle Agnell och Lars Johansson.

 

BO BORG

 


 
 
 

100317
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst