27/2 - 8/8 2010 Bohusläns museum, Uddevalla
  TECKNARE AV
VÄSTKUSTENS LJUS
  Folklivsskildrare i unik utställning 
Carl Wilhelmson

Carl Wilhelmson i sin atelj? i Paris 1895.

Carl Wilhelmson i sin ateljé i Paris omkring 1895, bland annat med Fiskarkvinnor bindande nät under arbete.

 

Många soltimmar har gått sedan Sverige såg en lika stor utställning över Carl Wilhelmson som Bohusläns museum nu visar. En utställning som i flera delar är helt unik.


Carl Wilhelmson (1866-1928) har i den svenska konsthistorien kallats för Bohusläns folklivsskildrare med sina målningar av fiskarbefolkningens vardag och helg i framför allt födelseorten Fiskebäckskil. Ett par målningar med dessa skildringar hör också till de omfångsrikaste verken i utställningen.

De 70-talet verk som museet har lånat in bjuder på en odyssé över Carl Wilhelmsons utveckling som konstnär över 30-talet år.

Efter att ha återvänt till Sverige efter en längre period i Frankrike var Wilhelmson skolad i det traditionella valörmåleriet, det vill säga han använde färgernas ljusvärde.

Fiskarkvinnor p? v?g till kyrkan

Fiskarkvinnor på väg till kyrkan. Foto: Nationalmuseum

Om det är de schartauanska männen och kvinnorna som framställer livet i Bohuslän som spännande och exotiskt i andra svenska landsändar och för en utländsk publik ska vi låta vara osagt. Men kvinnorna och männen med denna regionalt utbredda kristna tro och levnad förekommer i flera målningar och förkroppsligar de hårda villkor som fiskarbefolkningen levde under. Inte minst avspeglas i människorna också den karga natur som ett obönhörligt hav, hårda vindar och kala klippor kan ge.

Livsåskådningen hos de avbildade behövde dock inte tillhöra den schartauanska väckelserörelsen för att livet som fiskare skulle framställas som kärvt emellanåt. Fiskarkvinnor skildrar kvinnor som lagar nät i köket, och i För vårt dagliga bröd är motivet hämtat från fiskebåtar där män märkta av slit spanar efter lyckan i form av god fångst.

Fiskarkvinnor bindande n?t

Fiskarkvinnor bindande nät: Foto: Göteborgs konstmuseum

Utställningen väcker ändå en fundering över Carl Wilhelmsons relation till havet, Gud och livet efter detta. I målningen På en gammal kyrkogård har den unga kvinnan som böjer sig ner för att sätta en blomma på en grav strax bakom sig en märklig skugga, som om de bortgångna ständigt fanns närvarande. Utställningen har också plockat upp ett citat från Carl Wilhelmson där han säger att ”När jag är död skall jag fortsätta måla. Och då skall jag träffa de andra stora målarna”.

Carl Wilhelmson reste en hel del och hämtade intryck från andra konstnärliga strömningar, berättar utställningens kurator Agneta von Zeipel och visar exempel på ett par målningar där Sommar från 1911 har ett bildrum som går åt det tvådimensionella och den andra med titeln På havet är inspirerad av japanska träsnitt.

Målningen Midsommarafton från 1915 är utförd i en mer sparsamt fläckigare stil som för tankarna till George Seurats impressionistiska verk i pointillistisk stil från mitten av 1880-talet. Wilhelmsons målning har dock vad som skulle kunna kallas ett nationalromantiskt drag, med nordiska sommarkvällsfärger och lugn som bakgrund till badgästernas ljusa festkläder.

Midsommarafton

Midsommarafton.

Av målningarnas kronologi verkar det som att han efter en experimenterande period under 1910-talet gick tillbaka till en fylligare stil.

Även när Carl Wilhelmson reste i Sverige och utomlands skildrade han också där män som utför ett hårt och tungt arbete i jordbruket.

Genomgående under hans verksamma år är Wilhelmsons skicklighet i att fånga ljuset, särskilt i klädseln på de personer han berättar om.

Målningen Kyrkfolk i båt från 1909 är värt ett eget kapitel. Av museets dokumentation framgår det att Wilhelmson utförde ett flertal skisser och även använde sig av fotografier som förlagor i arbetsprocessen. Man kan misstänka att med de förvrängda perspektiv och hoptryckta rum som bland annat I ro visar upp så har konstnären även där använt sig av fotografier av något slag.

Flertalet av verken i utställningen är i privat ägo och har knappt visats tidigare, vilket gör utställningen på museet speciell. När Agneta von Zeipel också kan visa upp de autentiska sjalarna som avbildats i Kyrkfolk i båt blir utställningen totalt sett helt unik. Textilierna var inte med vid förra stora utställningen över Carl Wilhelm Wilhelmson som visades på Waldemarsudde 1992.

– De här sjalarna är med i en målning som är ett exempel på abstrakt konst innan Kandinsky visade sina verk 1910, berättar en nöjd Agneta von Zeipel.

Agneta von Zeipel med samma sjalar som är avbildade i målningen Kyrkfolk i båt från 1909. Fotograf: Kenneth Eriksson

Jakten på originalen började före jul då museet kontaktade Skaftö hembygdsförening, men fick först ett negativt besked. Ett nytt försök gav kontakt med en person som hade mer kunskap om historien, och därför ur samlingarna kunde plocka fram den randiga sjalen, som från början tillhörde kaptensfrun Emilia Erdman.

Den rutiga sjalen ägdes från början av en Johanna Torgersson, som gav den till en tjänsteflicka. Sedan dess har halsduken gått i arv, och det var först när utställningen öppnade i slutet av februari som en privatperson berättade var den fanns.

Kuratorn förmodar att sjalarna är i ull och vävda på fabrik i England. Sannolikt också hemförda till Bohuslän som gåvor av de män som jobbade på de båtar som gick mellan västkusten och öriket.

Textilierna är i mycket bra skick, de är välvårdade då Carl Wilhelmson var ett aktat konstnärsnamn även under sin livstid.

 
KENNETH ERIKSSON
 


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst