Claes Jurander
"mestadels högtryck"
Grafik i Väst
20/3 - 14/4

Ny bok:
När man ritar hästar, Gidlunds förlag


 
 
 
 

NÄR CLAES


JURANDER RITAR


HÄSTAR

 

En barnets längtan efter mångfald

 

– Det jag visar här på Grafik i Väst har karaktär av retrospektiv. Det har gått så många år att jag kan se på mina bilder från förr med en viss distans. Jag jobbade en del med koppargrafik, kom in på linoleum, försökte till en början fåfängt härma idolen Palle Nielsen – hur bar han sig åt egentligen? – men kom istället in på färgtryck.

-Ett urval av dessa återfinns alltså här längs väggarna, men också en del nya arbeten. Även några illustrationer, både i original och färdigt tidningstryck, liksom en liten animation, som ett exempel på den digitala teknikens mångfaldsmöjligheter, berättar Claes Jurander.

– Grafiken föddes en gång ur en nödvändighet av att mångfaldiga bilder. Till en början var den kongruent med handens teknik. Sen har den grafiska tekniken under århundradena utvecklats till tryckpressar som på en halvtimme kan spotta ut några hundratusentals färdighäftade 4-färgs dagstidningar eller till digitala bilder som genom en knapptryckning miljonmångfaldigas på några sekunder.

Är det då en anakronism och en ren enfald att, som jag stundtals gör, sysselsätta sig med exempelvis linoleumsnitt? En teknik som är identisk med grafisk ursprungsform, träsnittet, men där träplattan är utbytt mot det lättbearbetade linoleumet, egentligen ett golvmaterial framställt av oxiderad linolja, trämjöl, harts och sickativ, frågar sig Claes Jurander.

– Mina utgångspunkter till att periodvis arbeta med linoleumsnitt är två. Dels en barnets längtan efter just mångfald! Min barndom infann sig långt innan den moderna kopieringsapparaten ens var uppfunnen; jag gjorde ”tidningar” med hjälp av karbonpapper i en skepnad som blev alltmer oläsbar ju större ”upplagan var”.

Denna barnets längtan har jag kunnat tillfredsställa genom pulet med linoleumsnitt. Mitt primitiva tryckförfarande, handtryck medelst en alltmer sliten tesked, har blivit en angenäm resa tillbaka till barndomen, till långsamheten och den ljuva koncentrationen. Och en förtjusning över hur komplext det kan bli trots de enkla förutsättningarna, ler han milt.

– Den andra ingångspunkten har jag utifrån mina erfarenheter som målare. Jag förtrollas av hur enastående självklar färg kan bli när den är ett anonymt avtryck istället för en utpenslad yta. Färgs förmåga till förvandling tycks mig öka markant när den befrias från utstrykningens gummiarm.

För 20 år sedan arbetade jag fram sviten ”Brända Madeleinekakor”. Efter det kände jag en mättnad på tryckta bilder. Något år därefter lovade jag mig själv att för all framtid ge fan i allt vad linoleumsnitt heter. Detta löfte har jag alltså inte kunnat hålla. Men jag har syndat med glädje, ler Claes Jurander.

I samband med den utställning på Grafik i Väst som Claes Jurander alltså skänkt en karaktär av retrospektiv, publicerar konstnären också sin senaste skrift, ”När man ritar hästar”. Det är en ganska tunn men oundgänglig samling kapitel för var och en som är intresserad av att se på konst. Ja, för var och en som betraktar sig som nyfiket observerande människa, eller för alla de konstnärer som i sitt arbete ständigt inser behovet att ifrågasätta den egna blicken. Den är dessutom oerhört rolig.

Claes Jurander har prövat sig själv under ett långt konstnärsliv; om och om igen utsätter han sig för sitt självkritiska öga, väjer inte för att analytiskt problematisera gestaltningens väg mellan intryck och uttryck. Vad är det egentligen som styr vår blick, hur skall vi lära oss att blunda för våra egna konventioner, att våga utmana och skriva om verkligheten? Vad är egentligen en häst? På papperet? I konstnärens öga? På Google? Vad är i så fall en ardenner? Frågorna hopar sig under Juranders lika tappra som digra genomgång av de gränslösa möjligheter som står till buds för att besvara de olika frågeställningarna.

Kapitlen om hästen som inte låter sig fångas och om den onåbara punkt som konstnären hela tiden är ute efter, är lika rafflande som en pusseldeckare, med den enda skillnaden att pusslet för det allra mesta saknar lösning, att detektiven med förstoringsglaset ständigt befinner sig på mysteriets efterkälke. Detta något, detta X som, i konstnärens sinne, ibland tycks manifestera sig som en betande häst, som konstnären om och om igen tecknar i hopp om att kunna rita en galopperande dito, är lika undflyende som uppvaknandets flyktigt förbleknande dröm.

Det kan också handla om något så basalt som ett behov av bekräftelse, ett behov att bli sedd som ”normal”, hur det normalas lockelse kan skänka en konstnär ära och pengar, istället för att vara trogen det hon/han verkligen ser, om hur ofta vi i verkligheten faktiskt tror oss kunna avslöja falsarierna med kejsarens nya kläder. Jurander letar hela tiden efter såväl blickens som uttryckets hemliga nyckel, men vet inte under vilken gatlykta han ska leta. De teckningar som åtföljer resonemanget bidrar inte så litet till förståelse för vad författaren syftar till i bokens förlängning, om tecknandets väg till seende.

ANDERS THURESSON    

 

 

 

 

 

     

 

 

 

 

100322
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst