Torbjörn Nolkrantz
Måleri
Galleri 1, Göteborg
10/4 - 29/4


KONSTEN SMYGER SIG IN BAKLÄNGES
 
Torbjörn Nolkrantz tänker på vad målningen behöver



Konstnären Torbjörn Nolkrantz är väl alltid aktuell, men är just nu högaktuell med en utställning på Galleri 1 i Göteborg. Torbjörn Nolkrantz fick häromåret Västra Götalandsregionens stora stipendium.

Vi var många som tyckte det var ovanligt välförtjänt. Ett citat ur motiveringen: ”..för sin förmåga att med humor och fantasi förvandla det allra närmaste, det vi kallar vardagen, till magi.” 

Så den första frågan är förstås: Hur gör man?

Svaret kommer blixtsnabbt och har många likheter med en Nolkrantzmålning:

– Man kan väl kunna saker utan att veta hur man gör.

Utställningen på Galleri 1 har inget namn.

– Det har aldrig mina utställningar. Jag sätter däremot alltid namn på mina målningar. Ibland ger sig namnet direkt. Men andra gånger kommer det först efteråt. Det får ta sin tid, för det är noga med bildtitlarna. De ska vara en inkörsport till målningarna.

Han ställer ut regelbundet på Galleri 1. Första gången var 1981. Den här gången visar han ett trettiotal målningar. De är alla gjorda det senaste året.

– Jag visar mer naturmåleri än tidigare. Jag tycker om det motivet. Jag börjar med ett naturunderlag. Himmel och jord. Slät horisont. Ofta känns det sen som om jag vill befolka dem. Det har blivit alltfler siluettfigurer med åren. Ett viktigt skäl är att jag har upptäckt en pensel som inbjuder till siluetter, ja den nästan har dem i sig. Den blir alltmer sliten och borsten kortare och kortare. Och därmed bättre till sitt ändamål.

Ibland låter han sig inspireras av annan konst. Han har till exempel gjort en suverän blinkning åt Dick Bengtsson.

– I målningen Genaste vägen har jag målat in en figur som, visserligen bara antydningsvis, men ändå med uppenbar influens och släktskap till en av Kasemir Malevitjs figurer. Jag ville åt den speciella rörelsen.

Motiven?

– Jag har ett brett motivområde. Just nu handlar det mycket om människa i landskap. Ett tag var det hus. Jag tänker inte symboliskt. Jag tänker bara på vad målningen behöver. Det andra, det där som finns bakom eller jämsides med motivet, smyger sig in baklänges. Det är klart att man vill åt det som finns mellan raderna. För det är väl det som är konsten.

– Jag har förstått av andra att mina bilder väcker ett slags oro som gör att tankarna fortsätter och jobbar vidare. Jag är glad om jag får till litet av den där speciella känslan som jag själv upplever finns i Werner Aspenströms dikter.

Vad handlar då bilderna om?

– Man kan ju inte säga ingenting. Men det är inget planerat eller medvetet. Jag målar utan att tänka på syfte eller mening. Jag är nog känslostyrd, kanske delvis på ett omedvetet plan. Och det är klart att det handlar på något vis om mig i slutändan. Det går inte att komma ifrån. Det verkar som man kan göra människor glada med mitt måleri.  Men jag har inget syfte att vara en glädjespridare. Det kommer spontant utan att jag vaknar.

– Folk verkar trivas och ha det bra med mina målningar. Samtidigt finns det ju en ödslighet och ensamhet i målningarna.

Var ska vi placera dig stilistiskt?

– Jag håller mig mittemellan.

– För varför ska man alltid beteckna och avgränsa så exakt. Det är ju gränstrakterna och mellanrummen som är det intressanta. Och jag vill mycket hellre måla än att ägna mig åt att beskriva måleri.

– Fast det är klart att jag hör väl till en tradition där X-et och Erik Hallström är viktiga vägröjare. Men allteftersom har min väg korsats av häftiga tyskar och italienska transavantgardister som gav expressionismen nya förtecken. Och allt finns på sitt sätt med i det jag gör idag. En särskild målarhjälte och inspiratör är Albertus Pictor, en evigt ung klassiker.

– Jag hoppas förstås att jag fortfarande är öppen och utvecklas. Man lär ju hela tiden av livet och erfarenheterna. Och jag hoppas jag har krafter kvar till att få konstnärskapet att spurta, nu när det går in på upploppet.

Arbetsprocessen?

– Jag har ateljén i min bostad. Så när jag gjort mina morgonbestyr går jag in i ateljérummet. När jag ser på det efteråt förstår jag att jag är periodare när det gäller motiv och format. Det drivs nog helt enkelt av att jag tröttnar efter ett tag och vill prova något nytt. Jag jobbar med akryl som torkar snabbt. Jag arbetar med tio till tjugo målningar samtidigt. Jag lägger till och drar ifrån tills det är klart. Och det känns direkt när det är klart. Plötsligt finns det där! Och då är det ingenting mer att göra med målningen.

– Och ändå, efter ett tag, ser man något nytt i en gammal målning och en ny period av lägga till och dra ifrån börjar.

BO BORG

 
 
 
 

100410
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst