Galleri Stockselius, Skövde, pågår till den 23 maj 2010
Lars Johanssons bilder utstrålar allvar
 
Lars Johansson
 
 
 

 Johansson är inne i en kreativ period. Han har flyt i måleriet och han ställer ut ofta. Han är nu aktuell med en ny stor utställning på Galleri Stockselius i Skövde.
- Jag har alltid målat, och mina föräldrar var inte avoga. Jag fick mina första oljefärger när jag fyllde 15. Och sedan dess målar jag.

 
 


  - Efter Valand var vi flera konstnärer som flyttade till Lundsbrunn på Kinnekulle. Där bodde redan målaren Bengt Winberg. Sen kom Lars Erik Ström, Jan Åke Svensson och jag. Jag flyttade till Skövde i början av 80-taler och där bor jag nu.
Hur har ditt måleri utvecklats?
-När jag fyllde 50 år, för snart 15 år sedan, hade jag en utställning på Galleri Lucifer. Jag visade 50 målningar. Jag såg då att mitt måleri går i en cirkel. Men ändrar sig hela tiden. Basen är den existentiella människan. Det är alltid grunden.
Hans motiv är ofta personliggjorda versioner av klassiska myter.
-Jag använder myter för att vi hela tiden behöver förklaringar till varför vi är här. Och myter har skapats och använts i alla tider. Vi tror att utvecklingen hela tiden går framåt och uppåt. Men vi utvecklas inte så. Vi har inte blivit intelligentare eller mer empatiska. Tvärtom, ju mer avancerad den tekniska utvecklingen blir, desto mer barbariska blir vi människor.
Hans landskap är speciella.
-Mina landskap är platta. Jag läste en skrift som hette Från forntida slagfält. Den fick mig att se landskapet snarare som en karta än centralperspektivistiskt. Jag vill beskriva vad ett landskap innehåller snarare än hur landskapet ser ut i en konstruktion enligt centralperspektivet. Min redovisning tar fasta på innehållet.
Till sin förra utställning jobbade han med Atlantis som tema.
- Jag har gett mina nya målningar samlingsnamnet Stigar i Peru. Jag har inte varit i Peru. Vill inte dit annat än i fantasin. Och man kan undra vilken bild som är sannast. Den jag får på en stig i Peru, när jag är trött, har skoskav och hemlängtan. Eller de stigar man går i fantasin.  Stigar i Peru är en titel med ett poetiskt skimmer. Egentligen har jag inte bytt motiv.  Det har bara blivit så här.
 - Det nya temat var en ren AHA-upplevelse som ramlade på mig. Jag märkte att Atlantistemat inte greppade hela sanningen.
- En kompis frågade vad som är mitt Eldorado. Jag tänkte på en passion snarare än rikedom. Men det jag egentligen funderar över är inte vad vi bär med oss, utan vad vi är till.
- Jag nystar igen och jag är på väg igen. Man känner igen sin begränsning. Man har sitt spektrum där man känner sig bekväm.
- Temat Stigar i peru var större än jag trodde. Så jag målar på med det ett tag.
   
     
  Lars Johanssons bilder utstrålar allvar.
- Hur ska man måla pajaser med jordfärger? Det handlar förstås om den känsla av allvar jag bär. Och kontinuitet. Jag målade en bild på sjuttiotalet som jag märker att jag återkommer till.
Lars Johansson arbetar metodisk
- Jag blir med nödvändighet allt mer metodisk i mitt måleri.
- Jag går aldrig till ateljén utan att veta vad jag ska göra. Jag tänker igenom noga, söker en lösning och genomför den. Jag har en tydlig inre bild. Jag tänker till och med ut hur jag ska hålla penseln innan. Till och med slumpen är till största delen uttänkt innan och beräknad. Jag har upplevt den innan den finns på duken. Jag börjar måla direkt det jag har tänkt ut. När jag har gjort det går jag därifrån.
Han målar kroppar, på olika sätt, men ofta kroppar.
-Förr kallade jag mina kroppar för figurer. Nu kallarjag dem för apostlar. De kommer ju likt en apostel med ett budskap. Namnet ger också en klassisk koppling.
Det finns ofta avskurna bilder, fragment i hans målningar.
-Jag tror att man kan berätta helheten med ett fragment. Samma sak med en skiss. Därför strävar jag efter att måla skissartat. Men när det gäller målningarnas innehåll är alla mer eller mindre utanför det vanliga. Därför är ingen tolkning egentligen ensidig.
Vart hör du hemma som målare?
- Mitt måleri bygger på tradition. Jag tycker om den expressiva göteborgsstilen. Där finns både ett uttryck och en rörelse.
- Jag är en romantiker. Jag har ideal som jag skulle vilja att det vore som. Det är inte alltid så. Men jag vill…..
Vad händer nu framöver?
- Jag ska bli ålderspensionär. Det blir första gången i mitt liv jag får en fast inkomst.
-I sommar ska jag ha en utställning med Henrik Allert.  Och jag jobbar alltid för nästa utställning i Göteborg.

BO BORG
   
     

 

 
 
 


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst