Anna Wennerstrand,
keramik
Thomas Kihlberg
måleri
Stora Växthuset,
Hällekis Säteri

ETT SLAGS SKÖN FULHET
 
Thomas Kihlberg laddar om symbolerna

 

Stora Växthuset på Hällekis säteri har ett ambitiöst utställningsprogram den här sommaren . Man visar olika utställare i skilda konstnärliga och konsthantverkstekniker. Och arrangörerna har näsa för lokala utställare som inte är de allra mest utställningsnötta.

Den här gången har de gjort en djärv sammanställning av keramikern Anna Wennerstrand från Hornborgarsjö trakten och målaren Thomas Kihlberg med adress Lundsbrunn. Det är ett möte det slår gnistor om.

Zenit träffade Thomas Kihlberg för en pratstund om hans liv och konst.

- För att nu börja från allra första början är jag född 1968 i Borås. Men numera bor och verkar jag i Lundsbrunn.


- Jag började jobba som dekoratör. Sedan ville jag vidare och gick på KV:s konstskola i Göteborg i början av nittiotalet. Och efter det har jag jobbat med min egen konst. Jag kan inte försörja mig som konstnär än, så jag har ett brödjobb på en klädkedja. Men jag satsar mer och mer på konsten…

Hans bilder är fyllda av symboler och figurer.

- Jag gillar banala saker, och det syns förstås i min konst. Jag sätter ihop dem med slitna symboler i de helt nya sammanhang jag skapar. Jag har alltid människor i centrum. Jag försöker skapa litet främmande världar i ett bildspråk som hämtar inspiration från serietidningarnas estetik.


- Jag målar i blandteknik med akrylfärgen som grund. Jag kan blanda allt möjligt; som spray, collage och stencil till exempel. Jag gillar kontrasten mellan olika material. Det är ett av mina sätt att skapa dramatik. Jarl Ingvarsson är en konstnär som har allt jag gillar. Han och jag skapar ett slags skön fulhet som jag tycker så mycket om. För bilderna ska hellre vara fula än snygga. Jag tar grepp från serietidningar och från sextiotalets popkonst.

- Jag gillar en viss klumpighet i måleriet.

Vad handlar målningarna om?

- Den lilla människan i utsatta situationer, där hon utsätts för grumliga men tydliga hot. Jag vill också få med ett moment av humor mot en allvarlig botten.


- Jag gillar folksagor och försöker också få in den dramatiken i bilderna.

Dina bilder utspelar sig i märkliga miljöer?

- Jag målar oftast upp ett rum, nästan aldrig ett landskap.

Symboliken?

- Folk har en föreställning om vad t ex en dödskalle betyder. Men symbolerna betyder olika för olika människor. För mig kanske skallen står för kärlek.

- Jag försöker ladda om symbolerna, men till sist är det betraktaren som bestämmer vad de betyder.

Din stil?

- Jag vill inte nischa in mig i en viss stil. Jag känner mig besläktad med street-art. Men det känns inte så viktigt. En konstnär kan lika gärna vara illustratör eller fotograf. Gränserna mellan mode, musik och konst suddas ut. Det är bara resultatet som är viktigt till slut.

Det är mycket tjejer i bilderna?

- Jag jobbar med det sköra och då blir det lätt tjejer för mig. Och så är jag fascinerad av artonhundratalets stora kvinnofrisyrer. Men jag vill ha inslag av punken och tanken att alla kan om man bara vågar. Jag vill föra vidare den kraft jag får av band som Clash och Ramones. Jag spelar förresten själv i hårdrockbandet Backwater med medlemmar från Lidköping och Göteborg.


Vad har hänt den senaste tiden och vad händer närmast?

- Jag har haft tätt med utställningar en period, nu senast i London och i Stockholm innan dess.

- Nu är mitt mål att ställa ut i Göteborg. Jag vill som vanligt fixa allting själv, även utställningslokalen. Folk är rädda för gallerier. Så för att möta det vill jag jobba mera anspråkslöst.  Det handlar litet om punkens idé om att ta det i egna händer.

BO BORG


 

 

 

 

 

 

 

 

100630
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst