"Den tjuvaktiga skatan"
Opera av Gioacchino Rossini
Läckö Slott
Premiär 10/7
Spelas till 31/7


NINETTA OFFRAR SIG FÖR KÄRLEKEN
 
En genre där man både får skratta och bli gripen


Andreas Landin, baryton, spelar rollen som Borgmästaren i Den tjuvaktiga skatan av Gioacchino Rossini, på Läckö Slott.
 

I Läckö slotts succéparad av sommaroperaföreställningar är Gioacchino Rossinis, Den Tjuvaktiga skatan, skriven 1817, årets föreställning. Miljön med sin naturligt utmärkta akustik får sångar- och orkesterklanger att blandas i nästintill perfekt mix. Slottsmiljön ger en allmänt historiserande bakgrund som passar perfekt till många av de operor man spelar.

I årets föreställning har två bekanta, både för Läcköoperorna och för Zenits läsare, de ledande rollerna.

Det är sopranen Karolina Andersson, som är mitt i en internationell karriär. Hon har spelat tidigare på Läckö. Senast gjorde hon braksuccé som nattens Drottning i Trollflöjten på Göteborgsoperan.

Andreas Landin är baryton och verksam på Det Konglige i Köpenhamn. Han spelade huvudrollen i Daniel Börtz Magnus Gabriel som spelades på Läckö för ett par år sedan.

Zenit träffade dem (mest Andreas, för Karolina måste rusa till sminket inför torsdagskvällens genrep):

– Den tjuvaktiga Skatan bygger på tjänsteflickan Ninettas (spelas av Karolina Andersson) historia. Hon är förälskad i sonen i huset där hon arbetar. Hon blir beskylld för en stöld och hamnar i en moralisk konflikt där hon tvingas välja mellan lojaliteten med sin far och den man hon älskar. Hon döms till döden. Den onde Borgmästaren (Andreas Landin), försöker utnyttja situationen för att skaffa sig sexuella fördelar. Och så finns i bakgrunden den olycksaliga tjuvaktiga skatan.

Andreas Landin och Karolina Andersson, repetitionsbild. Foto: Harald Jonsson


– Det handlar om flickans inre kamp. Hon offrar sig själv för kärleken. Och fördriver den onde frestaren.

Den här operan spelas sällan; det är 150 år sedan den spelades i sin helhet. Varför?

– Ja, det är konstigt. Kvaliteten på musiken är ju så hög. Jag känner till den väl eftersom jag har sjungit den i en konsertversion.  Jag tror att huvudskälet till att den inte spelats på så länge är att den är 4 timmar i sin helhet, och att det anses för långt för dagens publik. Vi har koncentrerat den till ca två och en halv. Och på Läckö vill man spela just sådant som inte spelats på länge.

Andreas Landin, Läckö Slott.

Den tjuvaktiga skatan tillhör en operagenre som, om man översätter den italienska beteckningen, kallas halvseriös.

– Det är en genre som är ovanlig, särskilt hos Rossini, en genre där man både får skratta och bli gripen. Det handlar ju om Ninettas relationer till många personer. Och den är ”based on a true story” om en oskyldigt dömd, som fascinerade många människor

Det här är en typisk Läcköuppsättning. Formatet är anpassat till de speciella förutsättningar, som ensemblens storlek och att det ska spelas utomhus.

Andreas Landin framför entrén till Läckö Slott.

– Väder och sådant rår man inte över. Men den utmärkta akustiken gör att vi kan sjunga utan mikrofoner och det ger den bästa operakänslan.

Musiken?

– Det är en substantiell musik med en röd tråd. Ninetta har t ex en stor aria som börjar som folkmusik, och hon är ju en flicka av folket. Så musiken beskriver hennes karaktär på ett direkt sätt.

Vad säger du om din medspelare Karolina Andersson?

– Rollen är mycket omfattande och det är mycket krävande att vara på scenen hela tiden. Musiken är inte särskilt svårsjungen men den är virtuos. Det ska vara briljant och fullt av musikaliska cirkuskonster. Hon sjunger över ett bredare register än hon brukar och sjunger som vanligt utomordentligt bra.

– Hon är en verklig stjärna. Vi studerar längre än läkare. Och hon har en talang att hela tiden kunna bli bättre.

Det är en märklig historia?

– Människan har alltid behov av arketyper, förenklade stora berättelser. Publiken ska ju uppleva stora känslor genom andra. Då ska personerna på scenen vara stiliserade och platta.

Din karaktär Borgmästaren är ju en riktigt otrevlig typ?

– Som jag spelar honom blir han inte förlåten. Han ska ju bli förnedrad och straffad. Men när jag spelar en otrevlig karaktär som han, försöker jag att förstå honom och inte blåsa på med dåliga klichéer.

Opera är en speciell konstart…

– I operan ersätts realismen av musikens språk. Den blir en undertext som berättar det vi inte kan säga. Man kan därför få fram mycket som t ex teatern inte kan. Andra gånger är musiken bara ett bakomliggande komp medan ord och gester får berätta.

Ny på Läckö är regissören Wiliam Relton. Han har hela Europa som sitt arbetsfält. Han är själv dessutom sångare och skådespelare med livslång erfarenhet av scenisk verksamhet i alla dess former.

– Jag har haft honom som lärare. Han har bland mycket annat bra lagt in mycket koreografi. Och han har gjort de stora festscenerna mycket genomarbetade.

Vad ska du göra efter de här tretton föreställningarna?

– I höst ska jag göra konserter med musik av bl a Brahms och Händel.

Till sist. Hur känns det inför premiären?

– På en repetition inför publik häromdagen utbröt en spontan applåd när den onde borgmästaren får en örfil. Det betyder att det fungerar. Publiken är engagerad och spelplatsen är laddad av känslor. Då har arbetet hittills fungerat. Det är ett gott tecken. Jag ser fram emot premiären.

BO BORG

 

 

 

 

 

 

 

100710
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst