Jussi Ojala
Keramik
Dalslands konstmuseum
till 19 september


INGET VERK DET ANDRA LIKT
 
Jussi Ojalas arbete är ett evigt experimenterande

 

Jussi Ojala är en väletablerad, välkänd och aktad keramiker. Han har experimenterat sig fram till ett uttryck i sin keramik som är hans alldeles egna och som tycks rymma oändliga variationsmöjligheter på ett angeläget tema. Han bor och verkar utanför Skara men är en efterfrågad utställare både i Sverige och utomlands. Han är född 1956 i Pudasjärvi i Finland, men sedan 1970 bosatt i Sverige.

Just nu är han aktuell med en utställning på Dalslands Museum i Upperud, Åsensbruk.

– Det är en liten utställning, jag visar 9 verk, men känner ändå att man får en bra bild av mina glasyrexperiment och av mitt skapande under de senaste tio åren fram till i år. Det är kul att se nytt och gammalt tillsammans, man kan se både kontinuitet och förnyelse. Man ser sammanhanget.

– Man kan säga att jag jobbar med ett tema med variationer. Jag kan hålla på i oändlighet. Med min metod kommer ändå inget att upprepas. Inget verk blir det andra likt.

– Mitt arbete är ett evigt experimenterande. Det finns ingen början eller slut i det. Saker kommer och går i sinnet, en del lämnar avtryck, annat försvinner.

Det börjar med att han blandar en stengodsmassa. Det är mycket järn i leran, det ger den mörk bakgrundsfärg.

– På den lägger jag en infärgad lergodslera som smälter, eller ”flussar” som vi keramiker säger, vid 1200 grader. Det utnyttjar jag i min process. Det är i princip samma process som i en vulkan. Fast jag gör min smälta vid lägre temperatur.

Jussi Ojala är en av de allra skickligaste glasyrmakarna.  Han har byggt upp sin kunskap genom många experiment.

– Jag blandar olika metalloxider och smälter dem samman i olika proportioner. Det kan vara järn, kobolt, koppar och mangan. De blandas med fältspat, kvarts och tvättad aska från kakelugnen. Det ger en stor palett. Mitt jobb är att få dem att komma till sin rätt och blomma ut.

Hans skulpturer kallas Stubbar och Stammar. När man ser dem förstår man varför. Grundformen är drejad.

– Sen doppar jag stubben eller stammen i glasyrmassa. Den har en konsistens som filmjölk. Jag lägger på tjockt, det ger en volym jag trivs med. Jag låter den tjocka glasyren få sitt mönster genom att den får koka, krypa, och rinna efter kärlväggarna.

– Det svåra är sen att kontrollera bränningen, det är ett kritiskt moment. Egentligen är det en helt okontrollerbar process som jag försöker kontrollera för mina syften.

            – Mitt arbete är en skör balansgång mellan kaos och kontroll.

Det bildas ytor som är oformliga och deformerade. Ändå, eller trots det, tränger sig en säregen skönhet fram.

– Jag söker helt enkelt ett uttryck och innehåll som är bra. Jag bränner som regel en gång. Det kan bli bättre eller sämre.

Keramik är ofta statisk i sitt uttryck.

– Det som attraherar mig med mitt arbetssätt är att jag kan bygga in en rörelse. Det påminner om drejningsprocessen och ger en intressant rytmik.

På den här utställningen visar han ett nytt tema. Det är skulpturer med grandungen, den stora tystnadens symbol, som tema. Han gör dem som platser för eftertanke och lisa. I dungens lugn är tanken fri och öppen.

– Jag funderar inte så mycket. Jag strävar efter att få det resultat jag fått i mina experiment. Materialen har själva så mycket att erbjuda.

Jussi Ojala ställer ut på många olika ställen. Ofta tillsammans med livskamraten Marie Beckman. I slutet av augusti avslutas en utställning på Upsala-Ekeby.

   – Det är en mycket positiv del av det här jobbet. Man kommer vidare, till nya    platser.

      BO BORG

 

 

 

 

20100814
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst