Göteborg Dans & Teater Festival 2010
Festivalsslutskrönika av Britt Nordberg


 
MEN VART TOG TEATERN VÄGEN?!

 

 

 

 

Det brukar hävdas att dansen är människans äldsta konstnärliga uttryck, en gudarnas uppfinning, enligt grekisk mytologi.  Gudinnan Rea fick ett gäng krigare att utföra en högljudd krigsdans utanför den grotta där hon gömt sin sist födde son, Zeus. Detta för att barnets gråt inte skulle höras och leda fadern Kronos dit för att äta också detta barn i rädslan för att bli störtad så som han själv hade störtat sin far, Uranos.


När dansarna i den iransk-kanadensiska musikern/koreografen Hooman Sharifis verk Lingering of an Earlier Event bryter sitt verks förrädiska laddning med att förlösa ett unisont skri kan man undra vad detta skri kom för att dölja eller reagera mot.

I ett försök att sammanfatta 2010 års dans- och teaterfestival i Göteborg blir det uppenbart att denna biennal fortsatt att kantra över mot denna ursprungliga konstnärliga uttrycksform som dansen är och inte bara för att den erbjuder mindre påkostade, stundom experimentella och impulsiva produktioner. Kraftigt krympta anslag från kommun och region har förstås styrt innehållet. Kanske bygger det också på en ambition att visa på avantgardet inom dagens scenkonst som stundom hamnar i en gränsöverskridande performancekonst.

Så blev det en festival med betoning på kroppens oändliga möjligheter att finna nya fysiska uttryck med inslag också av andra konstformer. Fåfängt, kan tyckas, efter det genombrott som skedde under 1980-talet i framför allt det flamländska Belgien. Men koreografer/konstnärer som Gunilla Heilborn, Kettly Noël, Edit Kaldor, Helena Franzén m fl som deltog med verk i år visar såväl på bredd som på fantasi och personligt tilltal.

Kvar i mig lever ändå suget efter ytterligare något gyllene exempel på utvecklingen inom den samtida dramatiken, baserad på språket. Det var ju i det syftet som teaterfestivalerna en gång föddes i det klassiska Aten med tävlingar mellan nyskrivna dramer till guden Dionysos ära. En del av dem har som bekant överlevt in i våra dagar, senast i Göteborg med Lars Noréns Orestes-trilogi. Nu blev det egentligen bara Norén-regisserade Simona Maicanescu, som med stark laddning och finkalibrig motorik i monologen Fever av Wallace Shawn på Folkteatern fick försvara det andra ledet i benämningen på denna biennal. Ska det vara dags att ta bort det helt nästa gång för att i stället ge de stora teatrarna medel att satsa på fler utländska gästspel fördelat över hela året?

 

En förskjutning också från en rent estetisk till mer konceptuellt laddade föreställningar har också märkts. Tyvärr har den socialpolitiska undertexten nöjt sig med att slentrianmässigt ifrågasätta kapitalismen - som om det vore något nytt.  Det är inte lätt att ladda med budskap om man som förebild har festivalens stora dragplåster från Belgien, Les Ballets C de la B (Les Ballets Contemporains de la Belgique). 

Med föreställningar spridda på mindre spelplatser över stan med Pusterviksteatern som nav börjar biennalen också allt mer framstå som en ”fringe” festival. Sämst förutsättningar som teatersalong visade sig Kronhuset ha med sin minimalt sluttande gradäng.  Endast Constanza Macras´ föreställning Hell on Earth från Berlin med sitt samhällsengagerade uppsåt och sin blandning av unga amatörer och proffs i en euforisk kakofoni av upproriska uttryck fick äran uppträda för en fullsatt Göteborgsopera på själva invigningskvällen.

Det hade ju tyckts självklart att festivalens huvudattraktion mer än någonsin detta år, kompaniet Les Ballets C de la B med hela tre produktioner, vars sex föreställningar snabbt blev slutsålda, hade haft åtminstone en av dem, t ex Out of Context – for Pina, förlagd till operan. Nu fick Pusterviksteatern vara kompaniets hemmascen hela veckan och passade särskilt bra för den avslutande, Gardenia, med sitt 58+-gäng av stolta transvestiter och f d kabaréartister, som utlämnande gestaltade sina drömmar och sin längtan, både vemodigt och humoristiskt och med en lysande Vanessa Van Durme i spetsen. Så kvarstår den som festivalens självklara fixstjärnor.

 

Detta kompanis grundare och ledare sedan starten på 1980-talet, Alain Platel, och dess producent, Lieven Thyrion, båda utan formell utbildning inom scenkonsten, rörde sig under veckan med självklar hemkänsla i Göteborg, redo att rycka in för samtal, intervjuer, filmvisning och seminarier för att visa upp och berätta om det ”belgiska dansundrets” framgångssaga så som detta företag kommit att fungera som konstnärlig plattform för koreografer och artister från olika discipliner. Ofta kan verken definieras som en sorts provokativa allkonstverk, inte sällan både våldsamma och medkännande i sina uttryck men alltid utförda med största skicklighet. Enligt Thyrion är det dock inte i första hand skickligheten som värderas högst när nya artister knyts till företaget utan att de delar kollektivets filosofi.

 Till tröst för de många unga ambitiösa scenkonstnärer som befolkade årets biennal började C de la B underground utan några som helst anslag och fick sin försörjning från tillfälliga jobb vid sidan om. Platel och Thyrion träffades i den akademiska världen, som psykolog respektive biolog men med en gemensam politisk och social övertygelse. När biologen Thyrion såg hur Platel, efter att denna lärt känna dansikonen Pina Bausch, använde sina insikter från arbete med barn till att skapa fysiska uttrycksformer för sitt sociala patos, så slängde han Darwin på hyllan och slog följe med Platel.

– När jag såg Alain första gången framföra något med några vänner kände jag på djupet att den killen hade något alldeles speciellt, att han inte bara var en väldigt trevlig snubbe utan att han var kapabel till något stort, som fick mig att tro stenhårt på honom.  Jag blev övertygad om att jag kunde hjälpa honom på traven, för han är blyg och det är inte jag.

Thyrion beslöt att använda sin verbala och övertygande förmåga och sin orubbliga tro på Platel till att bli hans vägröjare.  Han beskriver klimatet då i Belgien på 1980-talet som att manegen var krattad med flera grupper redan på gång, som Rosas och Ultima Vez, och att politikerna insåg att de hade något som världen såg och började stödja danskonsten. C de la B har nu vunnit världsrykte och har nått fram till att få ett eget hus i Gent, allt medan inbjudningarna till gästspel över en stor del av världen duggar tätt.

Den stora frågan nu är, påpekar han flera gånger under ett seminarium, hur företaget ska kunna lämnas över till nästa generation, hur hitta människor som är kapabla att ta över.

 – Det kommer att bli mitt arbete de kommande fem åren, försäkrar Lieven Thyrion.

Ett verk med särskild politisk laddning och mer att klassa som bildkonst var regissören och konstnären Mellika Melouani Melanis utmanande rumsliga installation Arabiska mäns mobbade kroppar, skapat att också fungera som politisk kommentar till terroristdebatten. Lämpligare rum än den råa och associationsrika övre hallen på Röda Sten kunde hon inte ha funnit.


 

Ingen biennal heller utan nycirkus. Denna gång var gästen nycirkusens själva skapare Johann Le Guillerm med sin Cirque Ici.  Han kom likt en domptör på en cirkus utan lejon eller andra artister. Alldeles ensam i manegen, iförd reptilliknande metallskor och en lejontämjares mantel och piska, satte han med teknisk precision lejonpallarna i metall att dansa runt manegen för att övergå till en hisnande dans med en böjbar metallvajer och avsluta med en halsbrytande balansakt på en plockepinn-konstruktion av långa plankor som han samtidigt byggde och rörde sig på. Med sex utsålda föreställningar i ett cirkustält utanför Lagerhuset var det festivalens mesta program för publik i alla de åldrar.

 

Varken dans eller teater men desto mer musikaliskt utmanande får man säga om Musikteaterverkets John Cage-produktion, Europera 3 & 4, på Artisten, ett musikcollage av kompositioner ur operavärlden som fåtts att slumpmässigt överlappa varandra till en kakofonisk motsats till örongodis, som dock väckte beundran för de skickliga sångarnas förmåga att klara de olika stämmorna.

Vissa produktioner var så exklusiva att till varje föreställning fanns bara en eller två biljetter. De gick mig förbi. Som mellanting mellan dessa och föreställningar i ett vanligt teaterrum fanns två för något fler personer åt gången och med kommunikation via hörlurar. En utspelade sig likt en performance utanför Turistinformationen i Nordstan, Death of a Cardholder av Theater im Bahnhofs, en annan på Konstmuseet med titeln Symphony of a missing room. I båda dessa fall imponerades jag mer av själva idén än av upplevelsen.

 

Hade jag kunnat dela mig hade jag också försökt hinna med den festival som samtidigt pågick på Konstepidemin eller se mer av vad festivalens s k Vänner visade.  Av dem lyckades jag fånga två verk, där av ett av festivalens roligare inslag, som dessutom inte krävde någon lokal alls.  Åtta elever, fyra musiker och fyra sångare, från Musikhögskolan tog skydd en eftermiddag bakom biografen Drakens entré för en halvtimmes gatuopera kallad If med text av Iwar Bergkwist och musik av Kriystof Zimmermann och Gustav Jullander. Det handlade som så mycket annat under denna festival om kommunikation. Vad skulle behöva hända för att få människor att lättare börja prata med varandra och skapa kontakter?  I en serie tablåer spelade eleverna upp olika situationer som orsakar möten med både komik och skönsång.


För den andra av dessa alternativa föreställningar svarade kulturföreningen Varia i ett nordiskt samspel som blev till en av festivalens säkert djärvaste och oförutsägbara, koncentrationskrävande improvisationer, som också inkluderade en gästande Andrew Morrish från Australien. I filmen om Les Ballets C de la B:s dansverk VSPRS, som visades på Hagabion, får dansarna sina kroppar att skälva våldsamt som i erotisk extas. Inte långt efter kommer Lisa Larsdotter Petersson när hon får sin kropp att vibrera till experimentella ljud från ett helt batteri av ljudalstrande föremål från en installation på golvet.

Så kom årets festival delvis att framstå som en stor happening av Works in Progress.

Inför nästa biennal, som är ett måste, kan vi hoppas att anslagen åter höjs och att någon som förstår sig på hur ett festivalprogram för scenkonst ska utformas anlitas. Särskilt sedan jag hört en av de gästande artisterna säga: När jag först bläddrade i det här programmet fick jag inte lust att se någonting. Värt att beakta. Biljetterna tycks ändå ha gått åt.

 

BRITT NORDBERG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

 
 
 

100903
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst