Björn Wessman
"Mina vägar"
Målningar och grafik
Galleri Stockselius, Skövde
11/9 - 26/10


JOBBAR MED EN INTUITIV MATEMATIK

 
Björn Wessman bjuder in naturen i alla dess skepnader
 

 

Björn Wessman

”Mina vägar”

Målningar och grafik

Galleri Stockselius, Skövde

11/9 - 26/10

 

 

Björn Wessman ställer ut på Galleri Stockselius i Skövde. Det gjorde han 2007 också. Då hade hans stora bok Mänga just kommit ut. Den här gången är han aktuell med nya boken Ariane. Utställningens titel ”Mina vägar” vill peka på att motiven kommer från Wessmans promenader i grannskapet kring konstnärens franska viste i Languedoc.

 

 

– De senaste åren har jag byggt upp mina målningar kring vandringar i Ariane i sydfrankrike. Jag liftade ner dit 1975 och återkommer numera flera gånger om året. Jag bor där tre månader om året.  Jag blev bergtagen av området, det vackra, det karga och stickiga. Men skönanden i mig tycks alltid leta sig till någon sorts skönhet.

– Jag går där med sinnena på helspänn.

– Jag försöker hitta en abstraktion av det jag ser som är min egen. Naturen är inte kaotisk. Det är människorna som inte har tid att reda ut vad man ser. Det finns en konstens egen matematik i naturen.

 

Hur trivs du med en beskrivning som ”landskapsmålare”?

 

– Det har inte alltid varit populärt att vara landskapsmålare. Men nu är det det igen.

 


 

– Jag har alltid jobbat med landskap… Abstraktionen måste komma ur något verkligt för mig. Jag menar själv att jag ligger närmare Matisse och Bonnard. Men folk som ser får van Goghkänslor. Så nu har jag också sett att jag lägger färger som van Gogh. Det är viktigt att komma ihåg att Monet inte målade katedraler i sina katedralmålningar. Han målade ljuset.

 

Du målar blommor och natur...

 

– Måla cypresser är det mest patetiska man kan göra. Men man kan använda dem som en form. Cypresserna har färg och form som interagerar. Det peka ner mot jordens medelpunkt på ett sätt som ger stadga.

 

Och vägar...

 

– Jag har jobbat med vattenspeglar i många år. Nu tar jag vägen.

 

Du gör många stora målningar nu?

 

– Jag får plats med allt jag vill och känner i de stora målningarna. Jag kan bjuda in naturen i alla dess skepnader.

 


 

Skissar du direkt inför motivet?

 

– Jag fotograferar först. Och använder fotona som start. Jag skruvar och håller på tills det närmar sig någonting.

– Fotoskissen ger mig möjlighet att reflektera över de sinnestillstånd jag känner när jag står där. Att jag alltid hittar till det dionysiska i bär och buskar har jag från min mormor. Det är ren vällust att gå och äta bär och bli kladdig. Sådant vill jag ha med i måleriet. Jag avsätter livskvalitet i det jag kreerar. Jag vill skapa en större resa än bara återgivande.

 


 

Var hör du hemma som konstnär?

 

– Jag är varken expressionist eller impressionist. Jag försöker hela tiden komma fram till den matematik som gäller. Att jag valt landskapet som bollplank har sin botten i mitt botaniska intresse. Men glöm aldrig; en målning är en målning är en målning. Jag vill att betraktaren ska ges friheten att känna igen egna minnen och lustar.

– Jag ser mig själv som kolorist. Jan Peter Nilsson på Moderna Museet säger att jag tillhör vår tids stora kolorister, och det är jag stolt och glad över.

– Att vara kolorist är inte att vara färgglad. Men det är färgen som är det viktigaste i målningarna.

– Matematiken i målningarna betyder att jag inte kan ljuga inför målningarnas framträdande på duken och den balans en målning måste ha. Jag jobbar med en intuitiv matematik som har med just balans att göra. Den intressantaste proportionaliteten är ungefär. Jag vill, som en zenbuddhist, inte se målet - utan bakom.

 


 

Ljuset är viktigt i din konst?

 

– Det sydfranska ljuset inspirerade mig från första stund. Det är ett speciellt, hårt ljus. Det har tagit mig sedan 1975 att dechiffrera det. Och svårigheten är att få ner det ljuset utan att det blir patetiskt.

 

Inspiratörer bland kollegorna?

 

– Helmer Osslund förstås!! Courbet finns i korgen. Liksom Corots skisser. Jag delar Aguelis intresse för det orientaliska, och jag hittar det till och med på Gotland.

 

Inte ens ravinerna i dina målningar är otäcka?

 

– Du lockas med på mina vägar för att se bakom kröken. Det handlar om lusten att gå vidare och se något nytt.

 

Det är bara två år sedan din jättebok Mänga kom ut. Och nu kommer redan en ny?

 

– Formgivaren per Eriksson fick uppdraget att göra en retrospektiv bok. ”Du är för ung, du har ju fan inte fyllt sextio”, sa han. Så han gjorde en bok kring det måleri jag höll på med då, med egna texter av mig och inbjudna skribenter som t ex Olle Granath. Mänga betyder berika, göra mer.

 

– Men efterhand kom målningar som inte kom med i den boken. Så tanken kom om en ny bok. Förlaget ville att jag skulle skriva alla texterna själv. Så jag åkte ner till Frankrike och skrev. Sedan har vi kokat ner texterna i flera omgångar. Texten ska vara som en vandring, det märks på formgivningen.

 

Vad gillar du, som ju är gammal litteraturvetare, för litteratur?

 

– Jag gillar franska epiker som Zola och Balzac, det är så mycket bilder i deras böcker.

 

Vad händer härnäst?

 


 

– Jag ställer ut i Zürich just nu. En gallerist fick se Mänga och ville visa mina bilder.

– Jag ska ha en stor utställning på Millesgården. Och en på Ronneby kulturcentrum. Så ska jag visa trädgårdsmålningar på konsthallen i Hishult.

 

Till sist. Hur skulle du själv vilja formulera en Wikipediatext om din konst?

 

– ”Björn Wessman, oortodox kolorist. Med landskapet som verktyg skapar han ett egensinnigt abstrakt organiskt måleri.”

 

BO BORG

 

 

 

 

 

 

 

100923
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst