Teaterkrönika av Britt Nordberg - oktober 2010

TANKEVÄCKANDE PÅ SCENEN I GÖTEBORG
 
Skälvande timmar
 

Julia Marko Nord och Lena B Nilsson i Sofia Jupithers uppsättning av Lars Noréns Skalv på Folkteatern i Göteborg. Foto: Patrik Gunnar Helin.


Lars Norén, Elfriede Jelinek, Igor Stravinskij och nya dansverk av heta koreografer, Fernando Melo och Rui Horta. Ska man leta efter samstämmiga teman i denna sceniska bukett leder de alla till filosofiska funderingar om tiden, rummet, vägen, självet och kärleken. Göteborg håller ställningarna som en teaterstad som inte väjer för motstånd eller vädjar till våra mer primitiva reaktioner.  


När teaterhösten nu sparkat igång gäller det att hänga med på djupet och låta sig befruktas av tankar att ta med sig för vidare kontemplation. Så kan dessa verk bevisa sin kvalitativa halt som utlösare av funderingar och samtal om existentiella frågor som inte minst aktualiserats i en valdebatt, där välstånd hetat pengar, medicinen för ohälsa hetat jobb och frågan om hur konstnärlig kvalitet mäts stått på dagordningen.

Den som lyssnat på P1:s program Tendens i september försonas omedelbart med Folkteaterns, d v s Lars Noréns val att inleda hösten med ett verk av honom själv, nummer 11 i hans Terminal-serie, Skalv. Självmordsbenägna unga flickor hör inte bara hemma i en dramatikers huvud utan är en skrämmande och allt vanligare realitet.

I slutscenen på Skalv leds huvudpersonen, den unga Hedvig, träffsäkert gestaltad av Julia Marko Nord, av mammans hand bort från scenen med slutrepliken ”Jag känner ingen” hängande efter sig. En dryg timme har gått och det kan tyckas i kortaste laget för en teaterkväll på den nyrestaurerade stora teaterscenen på Olof Palmes plats. Men det efterskalv som detta mänskliga drama åstadkommer varar länge, vill egentligen aldrig få ro… Och vi lämnas med frågan obesvarad vad som kan ha hänt denna sköra flicka innan hon i psykotiskt tillstånd förts från ett bibliotek till sjukhus mitt i kalla vintern utan skor och kappa. Det är vad som läcker ut om bakgrunden under de ordkarga och trevande kontaktförsök som görs med henne av mamman, pappan, pojkvännen och vårdaren och även dem sinsemellan. Hedvigs standardsvar på varje fråga är ”jag vet inte”. Här finns något för envar att känna igen sig i.

Det handlar inte om ett konstnärligt iscensättande à la Anna Odell utan om ett av de fall som denna konstnär med sin performance velat rikta strålkastarljuset mot. Orsak, verkan och förmåga att ta hand om en människa som havererat i sökandet efter det egna självet.

 

Mats Persson, Ingela Bohlin, James Edwards i David Radoks uppsättning av Rucklarens Väg på Göteborgsoperan. Foto: Urban Jörén.


Från Erlend Birkelands kvävande sterila sjukhusrum till Lars-Åke Thessmans storslagna scenografi till Rucklarens väg på Göteborgsoperan tycks steget långt, men också här har sökandet efter identitet ett högt pris.  Den fattige dagdrivaren Tom Rakewell (James Edwards) ger sig väl lättvindigt i lycksökandets våld, förlorar kärleken (skönsjungande Ingela Bohlin som Anne Trulova), pengarna och till sist också sitt förstånd, förförd som han är av den mefistoslike Nick Shadow (Åke Zetterström).

Sällan har centralperspektivet tett sig så fördjupande som i denna symboliskt spikraka breda och lappade anakronism till asfaltväg som centrerar scenrummet ut mot en skenbar oändlighet medan omgivningen skiftar från land till stad och skrämmande interiörer.  Det tunga ämnet till trots är det ett verk där den store Igor Stravinskij är på särskilt glatt humör med blinkningar åt en och annan föregångare och musikstil, något som operans orkester tar väl hand om. Rucklarens väg i David Radoks regi är ett formfulländat konstverk. (på repertoaren t o m 12 november).

Att Göteborgsoperans dansensemble hör till de bättre i Europa bevisas än en gång i det tvådelade dansprogram som nyligen hade världspremiär. The Guest House av den brasilianske Fernando Melo och Einstein´s Dreams av Rui Horta, två sinsemellan mycket olika verk.

Melo, den yngre av dem, koreograf och dansare i operabaletten, ger sig hän åt en surrealistisk lek med former, vardagsljud, möten, identiteter och olika känsloutbrott med avspark i en persisk 1300-talspoets liknelse av människan som ett värdshus. ”Varje morgon en ny gäst. En glädje, en depression, en elakhet, en tillfällig medvetenhet…” Det har blivit till en infallsrik och ostrukturerad föreställning som mest väcker förundran över det kollektiva skapandet.

Desto mer strukturerad är Rui Horta. Så är också Einstein hans inspirationskälla och bygger på ett utforskande av rum och tid, vilket också sker rent konkret av dansarna genom stegvisa uppmätningar för att illustrera formeln G=8piT till specialkomponerad musik av Tiago Cerqueira.  Bara några föreställningar återstår till och med den 17 oktober. Så passa på. Det är det värt. Ett gott råd är att i god tid studera programmet, som vanligt rikt på intressanta texter om och kring Göteborgsoperans föreställningar.

Höstens stora publikdragare förutses musikalen Sunset Boulevard bli med premiär den 16 oktober.

 

Caroline Söderström och Anna Wallander i Mellika Mellouani Melanis uppsättning av Babel på Göteborgs Stadsteater.

Den teaterbitne med sug efter text- och idébaserad scenkonst bör förstås inte missa Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Elfriede Jelineks pjäs Babel i Mellika Melouani Melanis regi. Utan att själv ännu hunnit se den bygger jag min rekommendation på alla superlativer och intressanta läsningar som ägnats den i de recensioner som gjorts. Som kontrast till Noréns ordsnåla Skalv handlar det här i stället om att ge språket samma verkan som ett skoningslöst bombardemang.

 

BRITT NORDBERG

 


 

 


 

 

 

 

 

101002
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst