Marianne Lindberg de Geer
Under belägring
Måleri, film, skulptur
Skövde Konsthall
18/9 - 21/11


KRYPER IN I ANDRAS BILDER
 
Marianne Lindberg De Geers bilder handlar om relationer

 

Marianne Lindberg De Geer är högaktuell just nu. Hon har just avslutat en stor utställning på Dunkers kulturhus. Den blev Dunkers största publiksuccé någonsin med över 35 000 besökare. Nu när den är slut fick två mindre institutioner, Uddevalla konsthall och Skövde Konsthall var sin halva när konstnärens stora material ändå fanns ihopsamlat.

Utställningen, som heter Under belägring, i Skövde, blir litet gott och blandat ur en viktig konstnärs verk, smakprov på det som under en snart tjugofemårig karriär gjort intryck och lämnat avtryck.

– Jag är ett exempel på ”medelålders kvinna sadlar om”- jag blev konstnär när jag var fyrtio år.



– Jag är uppvuxen i Köping. Pappa sköt sig och mamma tog till flaskan. Vi flyttade till Jönköping och jag hamnade hos mammas religiösa släkt. Jag gick ett par år på gymnasiet. Hamnade hos psykolog och ville träffa Mick Jagger, ville till Dreamland helt enkelt. Blev au pair i London 1965. Såg Bob Dylan på Albert Hall. Och träffade faktiskt Mick Jagger…



– Men sen kom min bakgrund i fatt mig. 1966 började jag på handelsinstitut i Göteborg. En lärare sa att jag borde gå på konstskola. Men det blev inte så då. Jag jobbade i stället som vårdare på vuxenpsyk. Blev kvar i Göteborg. Sökte in på Houvedskous och gick där 1969-71.  Både lärarna och jag var överens om att jag nog aldrig skulle bli konstnär. Samtidigt som jag gick på en konservativ konstskola kom vänstervågen. Mina lärare i politik, och där var jag mer läraktig, var Hans Mosesson (numera ICA-Stig) och Anders Melander.

– Jag låg mig igenom vänstervågen, har barn med Björn Afzelius och bodde ihop med Totta Näslund.

Hon fick uppmuntran för sin konst av konstnären Rune Claesson.

       – Ändå slutade jag med konsten och återgick till psykvården.

Men för tjugofyra år sedan kom hon att ta upp konsten igen.

– Utställningen på Skövde Konsthall har fått rubriken Under belägring. Det är så man kan känna sig som kvinna och kvinnlig konstnär. Jag vill ha samma lön som killarna. Allt annat är fel och orättvist.

– Mitt hopp står till alla pappor som är med sina barn. De förstår vad det handlar om och när de är med och fattar beslut fattar de bra beslut.

Feminist alltså?

– Det finns en grundläggande skillnad. Du som är man kan dricka två glas vin, och jag som är kvinna bara ett.

– Självklart! Men min konst är inte särskilt feministisk. Det finns alltid med, men det är inte huvudsyftet med bilderna. Men ett tydligt exempel är den stora målningen med mig som man. Jag tänker på Rotary för att få den rätta känslan i uttrycket.

Det där var ju ett exempel på det som kallas rolltagande konst och som du ju har jobbat mycket med?

– Jag kryper in i andras bilder. Inte alltid i centrum, jag är nog hellre den som står i gruppen bakom huvudpersonen.

– Människan bär alla människor i sig. Det vill jag visa.

 

– Mina målningar och skulpturer handlar om relationer. Om att vara främmande i samhället och i sin kultur.

– Jag är ingen vidare målare, tänker inte på mig själv som målare.

Det är många djur och gosedjur i dina bilder?

– Jag är intresserad av ögon för de speglar relationer. Och kaniner parar sig mycket. Jag söker sätt att skildra relationer. Jag gör barnkammarscener. Jag korsfäste mycket när jag var liten. Ofta prövar jag en idé. Jag tänker att jag har en hund och ser vad det ger för bild.

Hur förhåller sig dina bilder till skönheten?

– Vackert är ett ord som går bort, som saknar tillämpning på mina bilder. Det är uttrycket, det mångtydiga som är det viktiga. Och innehållet. Som en del av den här utställningen visar jag skyltar som gör ett tydligt feministiskt statement. Vackra eller inte, där är tydligheten viktigare.

– Genomgående är mina bilder stora och tydliga.


 

Vad gillar du för konst själv?

– Jarl Ingvarssons måleri. Synd att han är så himla religiös bara. Och Lena Cronqvist var viktig för mig när jag var yngre. Och viktigast av dem alla är Yoko Ono.

Marianne Lindberg De Geer har också etablerat sig som dramatiker och spelas på de stora scenerna i Stockholm och Göteborg.

– Min första var Jag tänker på mig själv, som kom 2005. Ofta är det så i mina pjäser att varje scen är som en pjäs i sig.

– Och jag har också skrivit en pjäs som heter Under belägring. Den handlar om personer på ett mentalsjukhus.

– Och så har jag gjort en pjäs som heter Johnny Boy med musik av Björn Afzelius.

Hur skulle du vilja beskriva dig i Wikipedia?

– ”Hon är konstvärldens Pain in the Ass. Oförutsägbar och konsekvent.”

Till sist…

– Ibland vet man mer än man tror. Jag dör 2014, skrattar hon.

BO BORG

 


 

 

 

 

 

 

020210
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst