Carl Hammoud
"POLYGRAPH"
Stenasalen
Göteborgs Konstmuseum
6/10 - 21/11



KONST MED LITTERÄRA REFERENSER
 
Carl Hammoud fokuserar på berättandet

 

 

Carl Hammoud fyller Stenasalen med målningar, akvareller, teckningar och pappersobjekt. Det är lätt att fascineras av hans precisa och minutiösa hantverksskicklighet. Men han ställer frågor om vårt seende. Kan vi lita på det våra ögon uppfattar? Är vår verklighetsuppfattning baserad på illusionistiska trick? Kanske behöver vi alla en inbyggd lögndetektor för att kunna orientera oss i omvärlden?

 

 

Du kallar din utställning POLYGRAPH – lögndetektor?

– Det började med ett annat verk som innefattade en lögndetektor. Det var ett ganska komplicerat verk som inte fungerade. När jag jobbade med det verket så kollade jag samtidigt hur en lögndetektor fungerar. Den läser ju av olika kroppsindex; hjärtslag, svettningar, hudens ledningsförmåga osv. Sedan kommer dessa indikationer utskrivna på ett pappersark. Det finns en likhet mellan hur en lögndetektor fungerar och den konstnärliga processen.


Konstnären läser av olika uttryck och sammanfattar det i ett verk. Man kan också se en annan likhet. En lögndetektor är inte vetenskapligt bevisad. Den är bara något man tar ställning till, som man förhåller sig till. Det är samma sak för konstnären i sitt arbete.

Det blev en passande titel för den här utställningen, eftersom jag ville jobba på lite olika sätt med den, berättar Carl Hammoud.

 

Dina bilder är en förenkling av en verklighet. Men de lägger samtidigt till en annan ny dimension. Kanske på samma sätt som en lögndetektor förenklar en människas reaktioner och skapar en ny människa?

 

– Javisst. Jag pratade igår med en grupp tjejer i 15-årsåldern, som hade en workshop här. När man som konstnär arbetar med sina verk är ju allting ett ställningstagande. Allting blir viktigt, varenda detalj har betydelse. Till och med en enfärgad yta har tagit tid att göra, den har tänkts ut.

 


 

Din utställning innehåller många olika delar. Kan du beskriva den?

– Det är många olika delar, men allting är kopplat till seendet. Rent tekniskt är det både målningar, teckningar, akvareller och pappersobjekt. Det är bland annat ett verk som bygger på det stereoskopiska seendet. Jag har först byggt en modell och sedan har jag fotograferat av den och därefter målat av fotot. Det krävde väldigt mycket förberedelser för att det skulle fungera. Det är två målningar som ställs mot varandra med en svag förskjutning. Tittar man i speglarna blir bilden tredimensionell. Jag har haft lite uppfinnarverkstad i min ateljé när jag har gjort det har verket.

 

Är det något nytt i ditt konstnärskap?

– Ja. Även det här att jobba med pappersobjekten är något nytt. Man går ju lite utanför berättelsen i måleriet, vilket jag har tyckt varit väldigt roligt. Det har också varit en utmaning att t.ex. göra två målningar som nästan är identiska. Målningarna är i sig mycket illusoriska och sedan lägger man ytterligare en dimension genom speglarna och får en 3D bild. Det är ett slags problematiserande av måleriet.

 

Du har hittat ett formspråk i dina målningar som är mycket speciellt för dig. Vilka är dina inspirationskällor?

– Det är väldigt blandat. Jag har varit mycket fokuserad på berättandet i måleriet, så det har funnits många referenser till litteraturen. Men det handlar mycket om att jag i princip låser in mig på min ateljé, framför allt när jag jobbar med en utställning. Jag ger mig in i den här världen själv. Det känns som om jag konstruerar saker på riktigt. Det är inte bara olja på duk. Det är som att bygga någon form av värld.

 

Det jag kan uppleva i dina bilder är att du upphäver tyngdlagen. Allting svävar och förskjuts. Är det någonting som du eftersträvar medvetet eller är det bara så som du ser världen?

– Det är någon form av representation, någon idé om världen. Det är svårt ibland att bara laborera med en symbolik, att objekten skall ha något eget värde, en berättelse i sig. I måleriet behöver det ju inte fungera som i verkligheten. Det handlar mycket den möjlighet som måleri och bildbyggande ger. Det kan få hända vad som helst, faktiskt.

 

Du har gått på Valand Konsthögskola. När var det?

Det var mellan 1999 och 2004. Men jag är ursprungligen från Stockholm och flyttade hem efter utbildningen.

 

Är det några olikheter mellan konstvärlden i Göteborg och Stockholm?

- Ja, det är det ju. Det är ett mycket friare förhållningssätt till att göra konst i Göteborg. Det finns en annan typ av kreativ energi här. Om man vill göra någonting, får man göra det själv helt enkelt. Medan man i Stockholm går mera genom officiella kanaler. Det är fokus kring gallerivärlden på ett annat sätt. Det blir mer uppmärksammat i medierna. Jag kan tycka att jag har stött på mer spännande konstnärskap i Göteborg än någon annanstans i landet.


Men det är också svårare. Det verkar finnas ett mindre intresse här från media bland annat. Då blir det ju inte en lika stor press på konstnärerna. Man vågar göra mer. Man behöver inte bekymra sig om att bli bedömd på samma sätt. Om man tar Andreas Nilson som exempel, som har jobbat med ”The Knife”. Han är en fantastisk konstnär och han har verkligen gjort sin grej. Jag tror inte att han hade kunnat göra det på samma sätt i Stockholm. Båda sakerna är ju på gott och ont, säger Carl Hammoud.

 



Kan du berätta om den stora målningen ”Analepsis (Flashback)”?

– Den bygger på en bild som jag såg i en film. Det var en kontorsinteriör med en massa papper som flyger omkring. Jag hade ju gjort en del sådana målningar innan, så jag kände att den bilden talade till mig. I den här filmen förekommer den här scenen bara en kort stund, en halv sekund, kanske. Det var Shutter Island av Scorsese, en ganska medioker film. Jag har gjort bilden lite så att den är på väg att sättas ihop i minnet. 

 



Om man läser bilden från vänster är den fortfarande ganska verklig, medan ju längre åt höger man går i bilden desto mer upplöst blir den. Den befinner sig i ett läge där den precis håller på att byggas ihop. Det här med flygande papper antyder att det förekommer någon aktivitet. Det är inte helt övergivet. Målningen befinner sig i ett läge mellan två händelser. När man har gjort en målning är det ju ett fruset ögonblick. På det här sättet beskriver det mer en tidsintervall, säger Carl Hammoud.

 

 

 

 

 

www.carlhammoud.com

 

 

 

BERIT JONSVIK

 

 

101007
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst