Patrick Nilsson
"Refreshments could be found next door"
Galleri Thomassen
26/9 - 13/10
www.patricknilsson.se


DET INTUITIVA, DET MONOTONA, SKRATTET OCH GAPFLABBET
 
Patrick Nilsson vill titta på, inte delta
 

 

 


 

Patrick Nilssons bildvärld lockar, skrämmer, förundrar och ställer frågor. Anslag som delar i en komposition möter som första intryck. Som musik. Patrick lyssnar mycket på musik särskilt opera och death metal. G. F. Händels opera Ariodante har varit särskilt betydelsefull. Titlarna till verken är ofta lån från musiken och litteraturen. Verket ”So never where most lonely man alone” har sitt ursprung från poeten E.E. Cummings begrepp ”Havets advokater”.

 

Trädstammar, rytmiskt upprepade med metodiskt undersökta uppbrott av yta som platt, som vit, som form och som objekt. Raka mörka stammar med avslut mot vita ytor. Jag kommer att tänka på Mondrian och ”Gången mot döden”, ett grafiskt blad, av Georg von Rosen. Men ett flertal av utställningens bilder innehåller element i olika kompositioner där figurerna lämnat bildytan.

 

– För att utveckla mina bilder undersöker jag nu mer formella egenskaper för att till exempel se hur platta ytor fungerar i kombination med perspektiv. Konstigt nog så försvann människorna i bilderna när jag bodde på Manhattan ett år. Jag är i början av en ny aspekt där det föreställande och abstrakta börjar likna varandra.

 

Annars är de bilder som kännetecknar Patricks konst befolkade. Bildserier med våldsscenerier fyllda med tecknade figurer. Två nya finns att se på denna utställning. Båda består av liknande element uppdelat i: volymer av moln, ett arkitektoniskt element mitt i och ett våldssceneri.

Figurerna i scenerierna har karaktärer uppbyggda av attribut som aparta kläder och detaljer. Alla har olika tillhyggen i händerna, som potentiella vapen. En spikklubba förekommer men annars mera vardagsföremål, en hammare, en lie osv. Ett våldssceneri utan direkt synlig våldshandling, rörelsen är frusen precis innan någonting händer. I ett fall efteråt där ett ben ligger ensamt utan tillhörande kropp. En sorts assimilering som gör att jag som betraktare lägger till en rörelse – våldshandlingen. En aspekt Patrick säger att han inte direkt arbetat med.

– Jag vill inte teckna en hel rörelse, då kan det bli för mycket serie.

 

 

Varför våldet?

– Det handlar om vad vi gör mot varandra. Jag vill att det skall vara vanliga människor, inga brottslingar, bara vanliga män som nästan alltid har någon form av tillhyggen som de har hittat eller byggt. Figurerna kommer in i en situation och går ur den, de deltar bara tillfälligt. De är samlade, fokuserade och nästan lyckliga.

Männen lever sig in i sina roller något som Patrick beskriver genom att börja klä ut dem. Han berättar också att karaktärerna är påhittade, alla olika, men med en liknande tarvlighet som besläktar dem med varandra. Dom blir löjliga och sorgliga.

– Att de har klätt ut sig, där finns en koppling till folkmordet i Rwanda, där det fanns grupper med våldsverkare som klädde ut sig till kvinnor, otroligt skrämmande.

 

Varför är figurerna män, var tog pojkarna vägen?

– Det är alltid män, bara män. Pojkar förekom i bildserien, Pojkstreck, en serie teckningar som jag gjorde innan bildserien, Kalendern. Det är alltid män på grund av att den här typen av våld är det mestadels män som sysslar med.

 

Du nämnde det narrativa som en drivkraft att berätta mer?

– Det är mycket ett tillstånd jag söker när jag jobbar. Jag vill betrakta, inte delta. Jag tycker om eskapismen i det.

 

Var befinner sig ditt jag i ditt berättande?

– De senaste två åren har det blivit tydligt för mig att jag står utanför och betraktar. Det kan ofta handla om mig men jag står och tittar. Den konstnärliga positionen är, tycker jag, att ställa sig vid sidan och titta. Att kommentera. Behandla i någon form. Jag har inte riktigt formulerat det klart för mig själv ännu.

För mig är varje nytt steg en reaktion mot vad jag gjort innan. Till exempel, ”Auschwitzserien”, "Det skulle vara kul att åka till Auschwitz”, var en avslutning på flera års arbeten med text, om hur mening kan förändras med hur man skriver den, även också hur man kan bygga form med text. Ett arbete som byggde på spontanitet som blev korrumperat. Jag blev för bra på det, det blev för enkelt. För bra på att hitta på finurliga saker. Provade istället att berätta samma känsla med andra sätt, med figurer.

 

För att bli bättre på att teckna figurer började jag jobba med veck och överskärningar i bildserien ”Kalendern”. Därefter blev jag för bekväm med ett visst format så istället provade jag stort, det är något annat, en större uppgift, helt enkelt. Avstånden till bilden blev viktigare. Nu känns det som jag kan blanda och plocka ur 12 års erfarenheter. Jag är inte så rädd för att misslyckas längre. Jag vet att jag klarar av det om jag fokuserar och koncentrerar mig och låter det ta tid. Jag gör väldigt många dåliga bilder som inte blir någonting. Nu är jag generösare mot mig själv i arbetsprocessen och jobbar mer intuitivt.

 

Är det något du försöker undvika när du tecknar?

– Samtidigt som jag litar på min förmåga ser jag mig inte som en snabb eller säker tecknare. Jag får jobba ganska mycket. Så det jag försöker undvika är att misslyckas, faktiskt.

 

Vad är att misslyckas?

– Till exempel i målningarna är det viktigt att det finns en logik. När jag börjar med dem är det väldigt kladdigt och kaotiskt.

Patrick visar på en målning av ett fartyg i ett hav med höga vågor där han säger att logiken blir extra tydlig.

– För att förstå att det är vatten måste det finnas en logik, en rytm som gör att man läser det som vatten.

Ett annat exempel han ger är skyarna av moln i en av hans bilder.

– Där man hittar ett system i vad som är framför och bakom, det är det jag kallar logiken. Det handlar om att titta. Att prova det räcker inte för att räkna ut om det skall funka. Du måste se, göra, ändra och gå tillbaka.

 

Vi kom att prata om att det ofta förekommer tre tillstånd som Patrick befinner sig i under processen då hans bilder skapas. Flera verk består också av tre tydliga delar. Det intuitiva ­– skyarna av moln, det monotona – byggnaderna, ett skratt och gapflabbtillstånd – figurerna och deras karaktärer.

– Jag sitter och skrattar när jag gör figurerna, ofta gapflabb. De är galna. Jag har ingen idé med dem innan. De skall bara vara där.

 

 

I de 22 bilder som visas på Galleriet är tidsaspekten viktig.

– Året som Iaspisstipendiat i New York bestämde jag mig för att låta saker ta tid och växa sakta. Många av bilderna har varit i ett halvfärdigt tillstånd länge. Jag har väntat in vilket gjort att verken korsbefruktats på vägen. Om man plockar in en egenskap i ett sent skede i bilden har det ofta varit pricken över i. Det är lätt att luras att något är bra, men det behöver sjunka in, mogna under lång tid för att bli bra. Det skall finnas en komplexitet som gör att den är intressant att titta på lite längre.

 

Vad fick dig att börja med konst?

– Jag hade ett oformulerat uttrycksbehov i tonåren som yttrade sig i frustration. Något konstigt fysiskt som ville ut. På en konstkurs i 20 årsåldern hittade jag precis det jag letat efter. Avskärmandet, att få stänga av och vara borta från världen, det var helt underbart. Det är fortfarande lika roligt och svårt, det är fascinerande.

 

Ser dina metoder annorlunda ut, blir det andra bilder då du bor i andra delar av världen, Kina, New York?

– Bara jag har en ateljé att jobba i kan jag geografiskt befinna mig var som helst. Jag är inte intresserad av verkligheten.

Patrick arbetar från 9–17 varje vardag ibland helg.

– När jag får vara i ateljén och jobba är jag väldigt ivrig och kan då uppleva tillstånd av total lycka.

 

ULLA MOGREN

 

 

 
 
 


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst