Gittan Jönsson
www.gittanjonsson.se
Målningar, tuschteckningar, figuriner
Galleri Oijens
16/10 - 31/10


PRINSESSOR UTAN PANIK
 
Gittan Jönsson njuter av att simma i tuschlinjerna
 

 Målningar, tuschteckningar och figuriner samsas i Gittan Jönssons varierande verk på Galleri Oijens. Kvinnor med dammsugare - ”dammsugerskor” – paraderar i fönstren, fortsätter in i målningarna. ’Stöd Anna Odell’ står det på en rutig dammsugare och en likaledes rutig kvinna är i färd med att suga upp det förhatliga dammet. Det är underfundigt, humoristiskt, men ändå med en allvarsam udd. Finns det en dammsugare som suger upp krig och orättvisor?

 

Kan du berätta lite om din figurin – kvinnan med dammsugaren?

– Jag hade utställning på Konsthallen i Skövde för några år sedan. Jag bodde över hos en kompis, som hade jobbat på Rörstrand. Dom hade ju lagt ned och det var mycket prat om porslin. Plötsligt blev jag sugen på att göra någonting i porslin. Jag hade redan temat, dammsugerskan, som jag hade hållit på med i mina målningar. Det kommer egentligen från en annons i en gammal veckotidning. Där stod det ’Lev som vanligt’ under en teckning av en leende kvinna. Hon var väldigt fint klädd och hade skor med höga klackar.


Det var en reklamannons för Mimosept, dambindor. Jag tyckte så mycket om den här bilden. Jag fick för mig att göra henne i porslin, men det visade sig vara svårt. Ingen kunde tillverka den. Men det fanns en skola i Linköping, som hette Formakademin. Det fanns några elever därifrån, som hade flyttat till Skåne och som kunde gjuta porslin. Vi började samarbeta. Det var mycket komplicerat, men till slut så gick det. De gjuter olika kroppsdelar i varsin form och sätter samman efteråt. Sedan bränns det och därefter kommer jag och målar. Det var också problem med slangen, men vi kom på att tenn var ett bra material, berättar Gittan Jönsson.

 

 

Alla dina dammsugerskor är individuella, ingen är lik den andra?

– Ja. En är till exempel en 1600-talsdam, som har lång kjol. Henne kallar jag Läckö slottsfru. Jag ställde ut på Läckö slott tillsammans med min kollega, Kristina Abelli Elander. Slottsfrun städar bort kriget. Det är tennsoldater runt omkring henne, som hon suger upp.

 

Många av dina bilder skildrar kvinnans situation i samhället. Du har också gjort en målning, som blivit vad man kan kalla en ikonbild, ”Diskkasterskan” 1978. Hur är det att så starkt förknippas med en bild?

– Det är ju både och. Många känner ju till den och det är ju roligt. Men det kan också vara besvärligt, för folk har förväntningar och kan säga: ’Det här stämmer ju inte. Vi vill att du skall göra likadana grejer nu.’ Lite konstigt att de inte är nyfikna på vad jag gör idag. Men det inget större problem. Det tråkiga är mest att jag inte kan få loss henne. Hon ägs av en miljonär på Åland och han är inte pigg på att låna ut henne. Några gånger har jag haft den inlånad till utställningar, men sedan har det varit stopp. Det är andra målningar som jag sålt till privatpersoner, som har sett det som en hederssak att låna ut till utställningar. Man är ju maktlös mot någon, som inte har förstår vikten av detta och som inte känner för det offentliga. Men vad kan man göra?

 

 

 

Det du visar här på Galleri Oijens nu, kan du berätta lite om det som du gått vidare med?

– Jag har haft den här stora utställningen "Prinsessor utan Panik" som har gått på turné. Det var ett samarbete med Kristina Abelli Elander. Det var samtidigt lite retrospektivt. Vi hade både gamla och nya bilder med. Vi slog på trumman högljutt. Jag blev väldigt utmattad efter det. Jag var tvungen att släppa taget och inte ha några utställningar på ett tag.  Mellan varven får man ta det lugnt. Sedan har jag känt att det har börjat krypa i fingrarna igen. Det har varit det har med tuschmåleriet. Det är en sådan skön grej det här att få simma i tuschlinjerna. Det är så tillåtande. Och samtidigt när jag är inne i det så kommer det fram mycket känslor. Allting får finnas där. Allting får plats inom den ramen. Tecknandet blir ett flöde. Det har blivit personligt, mycket kärlek, mycket sorg och död. Det är symboler och pusselbitar.

 

 

Det blir en stark rörelse i dessa tuschmålningar. Blicken far runt och stannar sedan till och fångar upp detaljerna. Är det berättelser?

– Det börjar med att formerna är fritt svävande och sedan knyter jag ihop det med tuschlinjer. Processen är som att först vara ensam och sedan hänga ihop i ett sammanhang.

 

Den här utställningen du och Kristina Abelli Elander gjorde tillsammans ’Prinsessor utan panik’ är den en fortsättning på den tidigare ’Hemma hos Prinsessan Panik?

– ”Hemma hos Prinsessan Panik” var en del av utställningen ”Vi arbetar för livet”. Vi var 29 kvinnliga konstnärer som gjorde den på Liljevalchs Konsthall i Stockholm 1980. Det var en utställning, som skildrade och kommenterade kvinnors situation i samhället. Det är ju för att jag har velat förändra situationen för kvinnliga konstnärer. Det finns ju en diskriminering. Vi var en hel grupp som jobbade tillsammans för att påvisa att de här missförhållandena fanns. Det var viktigt tror jag och att det spelade in, för det har blivit mycket bättre nu.

 

Du upplever att det har blivit en förändring?

– Ja. Det finns mycket fler kvinnliga konstnärskap ute i konstnärslivet nu, som är bra och starka. Det har också kommit många fler kvinnliga professorer på konsthögskolorna och museerna. Det finns många unga tjejer idag som är förbannade för att det inte är riktigt rättvist. Det är fortfarande inte rättvist, men det har blivit så mycket bättre än tidigare. Det är alltid svårt att vara medveten om sina mammors situation. Det historiska minnet är mycket kort.

 

Vad har du för planer framöver?

– Jag skall åka till Berlin och jobba där. Jag har hyrt en ateljé där i ett gammalt konstnärshus. Det skall bli spännande att se vad som kommer ut av det. Jag längtar efter en stor stad igen. Jag har bott på landet i Skåne i 17 år, så det är dags att flytta på sig lite.

 

I en text till utställningen skriver Gittan Jönsson bland annat:

 

”… och så den prudentliga dammsugerskan.

Som porslinsfigur och tecken har hon städat länge nu.

Dags för henne att ta en paus.

Men hon har några uppdrag kvar i världen.

Berlinmuren, var det hon som stod bakom rivningen

eller var det bara ett rykte?

När skall hon lyckas riva muren mellan Israel och Palestina?

Och den mellan Verkligheten och Konsten?

 

Konst skapar mening.

 

 

BERIT JONSVIK

 

 

101017
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst