Outi Heiskanen
Grafik i Väst
16/10 - 3/11


I SAMMA SITUATION SOM ÅSKÅDAREN
 
Outi Heiskanen skildrar fablernas värld

 

Outi Heiskanen visar grafik på Grafik i Väst. Hon arbetar med det lilla och intima formatet i den här utställningen, men i det lilla ryms det stora. De grafiska bladen skildrar upplevelser, själsliga tillstånd. De är berättelser från fablernas värld. Alltid med en glimt i ögonvrån och en lätt absurd vinkling av vår närmaste omvärld.

 

Hon är den ömsinta linjens mästare och tecknar med magisk hand allt från den lilla musen med kålbladet till flickan som flyger med sina gröna vingar.

 

Man kan säga att du har varit grafiken trogen under hela din verksamhet som konstnär?

– Jo. Jag har ju haft den stora mästaren Pentti Kaskipuro som lärare i grafik. Förra veckan var det hans begravning. Han dog nu i september. Det var hans 80-års dag han inte fick se. Han skulle ha blivit 80 år den 10 oktober.

– Jag har ju gjort allt möjligt. Det finns de som säger att jag tagit performance till Finland. Men det har jag fått från min mamma, som alltid har bott i Finland. Så det är ingen import. Sedan har jag gjort mycket installationer. Det har jag också fått från min mamma. Hon sågade möbler och gjorde nya möbler av gamla.

 


 

Hon var mycket intresserad av att inreda hus och vi flyttade ofta. Så därifrån kommer det med installationer som jag också har gjort mycket. Grafiken kallar jag för skisser. Jag liksom metar från glömskan. Tidiga barndomsminnen eller upplevelser, som upprepas i olika former. Då smälter dessa upplevelser samman i magsyran till en bild. Det kan hända att den växlar form och kön och ras och blir till något annat. En människa kan presenteras som ett djur eller tvärtom. En sten kan också förvandlas till vad som helst. Så där kommer grafiken in. Det är mästaren Pentti som har lärt mig att koncentrera bilden till någonting. Har jag ett grafiskt blad kan jag sedan förvandla det till någonting annat, en docka eller en installation. En installation är ju också en form av rumsorganisation, menar Outi Heiskanen.

 

- Nu senast, när jag har gjort två grafiska blad, har jag tryckt ihop dom till en ny bild. Kombinationer kallar jag dem. Kompisar. Alla mina utställningar är på något sätt retrospektiva. Även mina äldsta figurer kan få en ny plats. I en utställning nu i Finland hade jag med mina klipp från grafiska figurer från 40-talet. Det var ju mitt 60- års jubileum som konstnär. Jag har också gjort rörliga installationer med dessa klipp. En var som en buddistisk bönesnurra. Det bygger på grafik, men har med ljus och rörelse att göra – och skugga.

 


 

Du är ovanlig som grafiker för du jobbar mycket med rummet. En utställning du hade i Finland på Axel Gallen-Kallela Museet, där hade du till och med limmat grafiska blad på fönsterrutorna?

- Senare hade jag även en installation med Marjatta. Hon är en av mina upprepade figurer. Hon är jungfru Maria i Kalevala- eposet. Hon åt lingonbär och blev havande med Jesusbarnet, som hon sedan födde på en sumpmark i en sauna, uppvärmd av en häst. Jag hade förvandlat en dockfigur till Marjatta. Då hade jag färgat hennes ansikte med en fet krita. Sedan hängde det tunna grafiska blad i luften. Vi hade en fläkt som skulle få bladen att röra sig, men det funkade inte. Så jag fick låta det vara. Jag var lite besviken, men vad hände? Det var en extra het sommar och varje gång någon öppnade dörren på nedre våningen, så rörde sig de grafiska bladen precis som det var tänkt. Och vad hände med Marjatta? Hon började svettas. Det kom sådana oljetårar från oljekritorna på hennes kinder. Det var en magisk händelse.

 

 

När du tänker fram de här installationerna, vad är det som kommer först? Har du redan en idé eller kommer den när du ser utställningsrummet?

– När jag kommer till ett museum eller utställningsplats, så ligger jag där på golvet på en matta eller på ett bord och sover. Nu sist var jag på ett finskt konstnärsmuseum och där var en säng som jag kunde sova mig färdig i. Jag brukar alltid sova på platsen. Det gjorde jag igår också i Växjö, där jag har utställning samtidigt med den här.

 

Vad visar du här på Grafik i Väst?

– Det är ju tyvärr inga installationer här, utan grafik. Men det är också några färgade grafiska blad och då står det M.O.I.V. Det betyder att jag själv har färgat bilden. Men det betyder också att jag kan ändra bilden helt och hållet och göra den till ett nytt och unikt blad. Min lärare Pentti Kaskipuro var sådan ortodox originalgrafikmästare. Men jag har nu börjat med mina kombinationer och målningar på de grafiska bladen.

 

 

Det här med performance, när och hur kommer det in? Jag har ett minne från när du ställde ut på Galleri Konstepidemin, då du plötsligt kröp upp på ett litet bord och lade sig där och sjöng en sång.

– Det gjorde jag igår på vernissagen i Växjö också. Jag har ingen sångröst, men kan ge det ett uttryck.

 

Du kanske kommer med en överraskning här också?

– Nu sätter du press på mig. Vad skall jag hitta på? Fast jag brukar inte hitta på någonting. Det bara händer. Inte hittar jag på mina bilder heller. Dom är utan plan. När ett grafiskt blad har kommit, då kan jag utveckla det därifrån. Jag är i samma situation som åskådaren. När bilden har kommit, kan jag skratta åt den. Hur gick det till? Jag tolkar också mina bilder som om det är någon annan som har gjort dom. Jag tror att det mesta konstnärer kommer på att ju intimare bilder man gör, desto mer allmängiltigt blir innehållet egentligen.

 

Har du många utställningar i år? Det är ju både nu här i Göteborg och på Italienska Palatset i Växjö?

– Det här året är det mesta i hela mitt liv. Jag har 35 utställningar i år. Jag har varit med själv och öppnat 32 vernissager. Jag brukar säga att mitt liv är en blandning av en karusell och en tvättmaskin. När jag nu åker hem till Finland är det genast en utställning till. Jag försöker lära mig att säga nej, men det är inte så lätt.

 

 

BERIT JONSVIK

 

 

101017
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst