RÖD - musik - och dansföreställning
Koreografi och dans: Anna Wennerbeck
Komposition och musik: Anders Hagberg
Kostym: Anna Kraft
Ljus: Andreas Nordangård och Ida Gustafson
Ljud: Thomas Ferngren
Nordiska Akvarellmuseet, Skärhamn
27/11, 6/11, 17/11, 5/12


OLIKA NYANSER AV RÖTT
 
Sensuellt, mångfacetterat och vackert

 

 


 

                                                                                                            

Louise Bourgeois´ gouacher löper likt en expressionistisk symfoni i olika nyanser av rött utmed väggarna i Nordiska Akvarellmuseets tre salar. Utställningen Mother and Child rymmer en kvinnlig värld där rött får symbolisera livets pulserande kretslopp med kärlek, lust och smärta, foster, födande, sorg, glädje och död.

 

Hur reagerar man på hennes bilder i ton och rörelse? Frågan har sysselsatt musikern/kompositören Anders Hagberg och dansaren/koreografen Anna Wennerbeck under hösten. Den 27 oktober avslöjades resultatet. Då var det urpremiär på deras musik- och dansföreställning RÖD. Zenit var där och berördes. Ytterligare tre föreställningar återstår fram till den 5 december.

 

 

Anna Wennerbeck och Anders Hagberg har haft möjlighet att känna in både platsen och utställningen under hösten. Som Akvarellmuseets ”artists in residence” har de bott i en av gästateljéerna en tid på sensommaren. Sedan utställningen Mother and Child hade vernissage den 19 september har de återkommit många gånger för att umgås med bilderna, helt enligt det uppdrag som museets Eva Brune formulerat - att inte tolka utan reagera genom sina respektive konstnärskap.

 

Anders Hagbergs nya stolthet kontrabasflöjten får hjälpa till i skapandet av musik och dansföreställningen RÖD tillsammans med dansaren/koreografen Anna Wennerbeck i passande rött som svar på Louise Bourgeoise'  gouacher på Nordiska Akvarellmuseet. Foto: Göran Gustafsson.


Det gör att resultatet inte blivit ett försök att direkt fånga stämningar från Louise Bourgeois´ liv och miljöer utan bara låtit sig inspireras av hennes bilder. Det har också blivit en föreställning där man kan tala om bilder som en del av en verklighet sedda genom ett nordiskt temperament.

Först som sist ska sägas att det är sensuellt, mångfacetterat och mycket vackert med Anna Wennerbeck i en specialsydd klänning i många nyanser av rött som i utställningen och Anders Hagberg med sitt mjukt nordiska jazzinfluerade tonspråk. Men vad jag inte bär med mig från bilderna är det vemod som är ett återkommande inslag i den föreställning jag ser urpremiären av.  Och om nu de bilder som är fröet till föreställningen anses ha ett provocerande förhållande till mannen, som jag själv inte direkt uppfattat, så är det heller ingenting som särskilt lyfts fram i föreställningen.

Anders Hagberg skiftar mellan tvärflöjt, sopransax och den stora kontrabasflöjten, förstärker med inspelade bakgrundsljud av rytm- och hjärtljud, då och då också några trumslag som svar på Anna Wennerbecks tillfälliga vredesutbrott i dansen. Det nordiska vemodet dominerar Hagbergs lyssnarvänliga sound. Att de två följts åt med sina olika konstformer i många år nu märks på den lyhördhet de visar i en föreställning som till stor del bygger på improvisation och där framför allt musiken känsligt anpassar sig till partnerns känslomässiga kast i dansen. Där kan jag nog tänka mig att det går att ta ut svängarna än mer.

 


 

Mot helvita skärmar likt väggar i en konsthall skapar Anna Wennerbeck sina uttryck av en kvinnas förhållande till sin kropp, sitt kön, sina känslor.  Hon börjar och slutar i liggande fosterställning som markör för livscykeln.  Hon lyckas gestalta den dubbelhet hon fångats av hos den åldrade Bourgeois och hennes bilder - det omogna, det lekfulla, den komiska blicken, också allvaret och den aldrig sinande fascinationen och frustrationen över kvinnan som barnafödande könsvarelse. Anna Wennerbecks armar gestaltar detta med ömsom ömma, ivriga, kärleksfulla, sinnliga, ömsom aggressiva, nervösa, undersökande rörelser utåt och inåt mot den egna kroppen. Hon tittar på världen upp och ner, gömmer sig kort i den dubbla klänningen, spelar på ansiktsuttryck och blickar. Det står klart att hon fått ett mycket personligt förhållande till Bourgeois´ bilder och att hon som dansare har ett rikt register av uttryck att reagera på dem med. En ljussättning som skapar överraskande effekter av färg och skuggor förhöjer ytterligare helhetsintrycket. Det här är en föreställning som mycket väl också står för sig själv och kan framföras utan direkt koppling till de bilder som är källan.

 

BRITT NORDBERG

 

I kommande pappersupplaga av Zenits vinternummer stundar ett utförligare reportage om Anders Hagbergs musikaliska korståg mot ett eget uttryck och hans samarbete med dansaren Anna Wennerbeck och gruppen Embla dans och teater.

 


 

 

 

 

101030
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst