Ulla Lindberg
Målningar
Galleri Aveny
30/10 - 14/11

FRÅN KAOS TILL KLARHET
 
Ulla Lindberg vågar släppa taget

 


Till skillnad mot Ulla Lindbergs porträttmålningar är naturmålningarna inte direkta avbildningar. De finns som minnesbilder. Landskapsutsnitten kommer fram ur en öppenhet för vad som händer, i en måleriprocess där lager läggs på lager där ”darlings” omskapas till kaos, om och om igen tills bilden är där.

 

 

– Vi satte upp tavlorna ganska snabbt och det kändes bra med en gång, säger Ulla Lindberg.

 

Ulla Lindbergs måleri är på något vis utan tvekan och det är självklart att jag rycks med, rakt ut i ett landskap som andas duggregn och en friskt doftande skogsglänta. Men även ett måleri på väg mot det abstrakta, med färglager som ger associationer till Per Kirkeby. När jag vänder mig om, ett modellmåleri med upprepade stora nakna kroppar som står tätt ihop.

 


 

Ulla Lindberg ställer just nu ut på Galleri Aveny. Tvärs över gatan finns Ullas före detta arbetsplats Högskolan för Design och Konsthantverk.

– Tio år arbetade jag där. De sista fem åren var jag utbildningsansvarig. Några kollegor och jag har precis stått och vinkat till varandra, genom fönstren.

 

Ullas senaste utställning var för fem år sedan, även då på Galleri Aveny.
Hon har även arbetat som lärare på flera konstskolor. Den måleriskola hon själv gick förespråkade att måla med ett fåtal färger på paletten.

– Jag har fyra­­­ till ­fem färger som jag ibland byter ut.

På Valand kom Ulla in 1971. Några år innan började hon måla. Redan som liten fanns tankar om att bli konstnär men då mera som en dröm. Ullas storebror målade, hennes mamma var hemmafru och pappan ingenjör.

– Måla var verkligen något jag ville hela tiden men utan att jag vågade formulera det. Det var inget man sa. Det var först när jag kom in på Konsthögskolan Valand som jag började tro på att det kanske var möjligt. Jag älskar ju att måla och egentligen är innehållet inte det viktiga utan det är att få måla.

 

Hur ser din måleriprocess ut?

– Jag börjar ofta med att ha målningarna på golvet och så häller jag färg och målar och häller och går runt omkring dem och så...  Till slut så börjar jag förstå åt vilket håll jag vill. Jag vill ha det där att det kan få hända någonting utan att jag alltid måste kunna styra det. Jag jobbar ganska länge på golvet. Men sen det sista har jag den självklart på staffli.

 


 

Bilderna, kommer de fram i din “ickestyrning”, när du häller?

– Jag häller inte bara utan jag målar samtidigt. Jag vill utnyttja det som har hänt när jag har hällt, när jag sedan börjar måla. Jag gillar att det finns lager under som inte syns när målningen är klar. Det är en ganska rolig process.

 

Hur lång tid kan en sån process vara innan du vet vad det skall bli?

– Färghällandet och spontanmåleriet kanske bara varar några dagar. Ibland längre. Men bilden vet jag inte förrän alldeles innan den är klar. Jag håller på ganska länge i mina målningar. Men mitt i alltihop så händer det ju att någon målning kommer fram fort. Jag har svårare nu med att släppa det. Om man då har tid på sig så ser man ju… och håller det inte går jag på det genom att börja måla över och göra ett kaos av det igen.

På frågan hur lång tid en målning tar innan den är helt färdig skiljer Ulla direkt ut målningarna på sina barn Ida och Eskil som tagit lång tid. Men annars kan det ta några månader upp till ett år.

­­– Ibland kan man bli förtjust över någonting man gjort i en målning, som man bländas av. Då behöver man tid för att se om det håller eller inte. En lärare jag hade på Valand fick mig att förstå, att om man inte blir nöjd med en målning har den inget värde för dig, och då kan man lika gärna förstöra den. Det känner jag starkare och starkare att så är det.

 

Kan du ångra övermålningar?

– Oftast inte. Fast ibland, just i ögonblicket, kan man svära över att något fint försvann, men jag känner att det finns ett värde i att faktiskt bryta ned och börja om igen. Jag tror att det är det jag gör mer och mer. Jag vågar det mer nu.

 

Kan man likna din måleriprocess vid besatthet?

– Ja kanske, kanske.

 

Om något stör dig i din process vad händer då?

– Jag är inte så känslig. Jag kan släppa. Om någon ringer och jag måste gå så kan jag det. Men det är klart att i vissa lägen krävs det att vara koncentrerad.

 

Ulla berättar att det som fascinerar henne och det som hon hela tiden letar efter hur hon skall gestalta är ljus och luft.

– Hur förklarar man luft, hur målar man luft? Atmosfär, ljus, luft och vatten.

Måleriet i sig är också något som fascinerar Ulla och är en drivkraft till varför hon målar.

­– Att man kan se att en målning är dålig. Och så gör man några streck eller någonting, och plötsligt så är den bra. Det är makalöst. Fortfarande.

Människor är ett annat fokus i hennes måleriet; både modeller och porträtt ingår i utställningen. Modell har hon sysslat med mycket och alltid. Vi pratar lite om att en anledning är hennes intresse för kroppsspråk, händer och fötter, då Ulla kommenterar:

– Man skall aldrig prata om sina målningar. De skall på något sätt förstås ändå.

Inspiration kan hon få från konst som inte alls liknar hennes. Inspiratörer är många, alla de stora. Men Caravaggio nämns vid namn.

 


 

På min fråga om var naturbilderna kommer ifrån så får jag svaret att de inte är tagna ur verkligheten utan har uppkommit i måleriprocessen. Medan jag sitter och tittar rakt ut i ett vidsträckt havslandskap så berättar Ulla att det som hon egentligen gillar är att titta rakt ner i naturen, inga stora landskap utan ner i en vattenpöl, mot vattenytan.

– Den målning du tittar på, blev till slut ett hav men egentligen var den i mitt huvud klippor och vatten. En liten yta som jag upplevde att jag stod och tittade ner på. Ibland kan mina målningar vara både små och stora på en gång.

 

 

 

ULLA MOGREN

 

 

 

101104
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst