Mona Wallström

När man skär i lager av tidningspapper blir det randigt på samma sätt som plywood

- Det har med randigheten att göra


”Hälsningar från Plywood Palace” kallar Mona Wallström sin utställning på Nääs Konsthantverk 15 jan – 13 feb 2011.

Hon bjuder in oss betraktare att besöka olika rum i ett tänkt rokokopalats. Antalet rum är ännu inte bestämt. I rummen visas objekt gjorda av plywood, allt från små smycken och möbler till stora skulpturala urnor. I galleriet på Nääs visar hon två av rummen i Plywood Palace.

I en text till utställningen berättar hon: ”Plywood Palace är mitt eget påhittade palats, en byggnad där allt är gjort i just plywood – väggar, golv, möbler, bruks- och prydnadsföremål samt smycken. Det ligger någonstans på en nordlig breddgrad i världen. Det är ett projekt som jag kontinuerligt återvänt till sedan 2007. Det tillkommer ständigt nya inredda rum och då och då skickar jag ett tredimensionellt vykort på nya interiörer därifrån. Här visar jag ett förmak och den västra gallerigångens prakturnor.

I din text nämner du två palats som inspirerat dig, Vinterpalatset i St. Petersburg med sina 1057 rum och Katarinapalatset utanför samma stad. Har du varit och besökt dessa?
Nej, jag har tyvärr inte varit där. Men de är ju mest som en utgångspunkt. Det är fantastiskt med så många rum i en byggnad. Alla dessa rum som ingen lever i, utan som bara passeras förbi. De är till för att skapa en stämning för besökaren. En prakturna till exempel är ju från början ett kärl, men den används inte heller till någonting. Alla rummen och praktpjäserna har en social funktion. De är till för att imponera och påverka oss. Vad gör man inte för att imponera?



Hur kommer det sig att du bestämt dig för att arbeta med ett material som plywood?
Det har med randigheten att göra. Efter HDK gjorde jag stålkonstruktioner som jag fyllde med skurna tidningspapper. När man skär i lager av tidningspapper blir det randigt på samma sätt som plywood. Man kan också ställa randigheterna mot varandra. Skära papper för hand och få en exakt form var ganska arbetsamt, så då blev det plywood istället. Det går att limma och slipa på ett annat sätt. Det började egentligen genom att jag fick en inbjudan av Helen Drutt Gallery i Philadelphia, USA till ett projekt hon kallade för ”Challening the Chatelaine”. Hon ville förnya ett bruksföremål som heter chatelaine, en liten väska eller behållare som man hänger på bältet. Uppgiften var att göra en sådan till en känd person. Det var under Linné-året och jag hade sett en bild av Linné där han står och röker. Han hade tydligen ofta tandvärk och hans chatelaine skulle innehålla en tandborste. Då började jag fundera kring bruksföremål i plywood. Plywood är också ett slags organiserad natur. Själva materialet blev ett sätt att hålla ihop det hela projektet och ändå kunna göra det jag ville, att arbeta med hela miljöer och bygga hela rum. Jag kan utgå från vad jag vill att man skall göra i ett rum. Vad som skall finns, ja, kanske en bänk för tre personer. Miljöerna på Röhsska Museet är en annan inspirationskälla. De är tagna helt ur sin kontext och flyttade till museet. De var som tredimensionella vykort från en annan tid.



Du gör även smycken i plywood. Har du då en annan utgångspunkt jämfört med dina stora objekt?
- Det är det tredimensionella som lockar mig. Om jag kan få fram en form ur ett enda stycke. Det är en utmaning varje gång. Likadant att se randningen i plywooden och dess olika möjligheter.

Skall du fortsätta att bygga rum i ditt Plywood Palace?
I höst skall jag ställa ut på Kulturens Hus i Luleå. Då blir det nya rum, en pelarsal kanske.

Du rör dig i gränslandet mellan skulptur, design och konsthantverk. Är det problematiskt?
Det man gör det gör man. Men det är klart att om man presenteras som smyckekonstnär och det inte finns något smycke på en utställning, kan det ju bli lite problem. Man förväntas att hålla sig till ett visst uttryck. Det är ju galleristens mardröm att konstnären byter uttrycksform och rör sig över olika genre. Jag har dock medvetet valt att göra varje projekt avgränsat, att lägga en ram runt omkring. Jag har tidigare arbetat med ett projekt som jag kallade ”Osorterade reseminnen”. Det projektet bestod av enbart broscher i svart och vitt, men i olika material för övrigt. Jag tar inte med mig plastpärlor i Plywood Palace. Jag försätter mig i olika världar där de olika projekten är helt avgränsade.

Till sist kan jag rekommendera en utflykt till Nääs Konsthantverk av flera anledningar. Sedan tre år tillbaka huserar de i det lilla huset vid bron innan man kommer till Nääs Slott. Det inrymmer förutom galleriet på andra våningen, numera också ett mycket trevligt kafé med uteservering på sommaren, där man kan konversera med nyfikna svanar och tjattrande änder.

Berit Jonsvik