David Myrvold

Uttryck som härrör från inre och yttre omständigheter

Grafiska, grova, geometriska former,


Utställningen är fylld av grafiska, grova, geometriska former, uttryck som härrör från inre och yttre omständigheter, men är enligt David sprungna ur samma tankegods. En viktig grundform, trekanten, återkommer som en viktig komponent i Davids verk. I vårt fortsatta samtal blir trekant till triangel och treenigheten. Därifrån till hans intresse för vilka funktioner religionen har som danande av samhällets medborgare. För samtidigt som David kom in på Konsthögskola kom han in på Religion och livsåskådning vid Göteborgs Universitet. Men han valde konsten för det är, som han själv säger, det han vill göra.

På Davids webbsida finns en text som hör till hans verk, Kain och Abel; ”…ett försök att visa på skillnaden/gapet mellan att uttrycka något med full uppriktighet och komplikationen i att ta emot ett sådant påstående…”. Texten gjorde mig nyfiken på vem David är och på hans tankar om konst. På Galleri KC bad jag honom att berätta om sig själv.
– Jag är född och uppväxt i Lilla Edet, men bor sedan 1999 i Trollhättan.

David gick två år på Hovedskous målarskola därefter sökte han flera Konsthögskolor men kom inte in.
– jag började jobba 75% som bildlärare på högstadiet. Jag fattade inte vad jag gav mig in på att jobba som lärare med alla åtaganden man har också utanför klassrummet.
Han sökte igen och kom in på Konsthögskolan i Trondheim. Därifrån, med ett nordplusutbyte kom David till Konsthögskolan i Stockholm. David bestämde sig för att stanna. Konstteorin med Peter Cornell var en av anledningarna till att han valde Stockholm framför Trondheim.
– Jag tyckte lika bra om de båda skolorna fast de var väldigt olika. I Trondheim hade teoriprofessorn slutat och tjänsten var otillsatt. Jag ville ha teoridelen väldigt mycket, och i Stockholm hade man Peter Cornell och det är ju inte vem som helst.



Och nu är du tillbaka i Trollhättan, har du hittat ett konstliv där?
– Nja, det finns ju en del naturligtvis, men många som är verksamma där har ju ordnat sitt hemma, exempelvis ordnat ateljé på gården. Några har bosatt sig utanför staden, men det gör ju också att det inte är lika lätt att besöka varandra som när jag studerade i Stockholm.
Min situation har förändrats också gift, hus, två barn och ett 50 % jobb vid sidan av som bild och formpedagog inom ’Skapande Skola’. Omständigheter som gör att man är noga med den tid man har över. Då vill man vara i egna ateljén först. Men vi är några stycken i samma situation som har startat en konstsamtalsgrupp. Du behöver inte vara praktiserande konstnär för att vara med men du måste ha ett konstintresse. Vi turas om att vara hos varandra. Den vi är hos bjuder på mat och bestämmer samtalsämnet. Sist var vi hos mig då diskuterade vi begreppet evighet. Nästa samtal är utanför Vänersborg. Det brukar vara bra uppslutning folk är sugna på någon slags intellektuell utmaning och att mötas.

Skiljer sig din konst som du ställer ut nu från den du gjorde på Konsthögskolan?
– Både ja och nej. I skolan testade man på olika saker och man exponerades för väldigt mycket. De naturmålningarna som står på stafflierna här: Ek, tall och lind, är snarare en återgång till det jag gjorde innan jag började på skolan. Det ser annorlunda ut men jag ser klara referenser. Man går som i cirklar, man kommer tillbaka till en punkt som känns bekant som man varit på förut. Men jag har börjat teckna mycket mer. Förut var tecknandet mer som en avkoppling när jag inte målade, men nu har jag börjat inse vad jag kan göra med teckning och akvarell och intresserar mig för symbiosen som uppstår mellan olika verk.

Hur ser du på dig själv som konstnär?
– Jag ser mig som målare. Även i mina installationer jobbar jag med bemålad yta. Med lysrören uppstår något annat, men jag tänker som en målare även då jag jobbar med det artificiella ljuset i mina installationer. Det uppstår reflexer och ljusfenomen med en ljuskälla som reflekterar en bemålad yta.



Användandet av Lysrören i utställningens installation har växt fram från att ha varit måleri och ljusboxar med lysrör i, var för sig, till att växa ihop i en installativ symbios av lysrörsljus och måleri. Det konstnärliga grepp som David använt nämner han som ett exempel på att det finns oskrivna regler vad man bör göra och inte. Kritiker förstod inte alls och tyckte att han förstörde koloriten i färgen. David tyckte själv att det kopplade på ytterligare en dimension och tillägger:
– Du kan vara hur fri som helst i uttrycket på en fyrkantig duk, men så fort det sträcker sig utanför det, hur du ställer duken, inte har den uppspänd eller hänger i taket eller lägger på golvet så blir det en massa frågor kring hierarki eller att du demonterar måleriets traditioner.
Vi är så drillade att se en bild som hänger på väggen med rätt belysning som i ett galleri. Jag hade experimenterat mycket med måleriet men aldrig riktigt ifrågasatt eller jobbat med det externa ljuset. Inte som belysningen utan som en integrerad del av verket. Det har lett vidare till frågan om en bemålad yta vad man ”får lov” att se eller inte. och gjort att jag börjat leka med det här med att stapla målningarna på varandra eller som i detta fall vända dom med, så att säga, ansiktena mot varandra. Jag upptäckte nya saker som historiken i målningens tillverkning på baksidan av en målning och lortiga fingeravtryck, text och övermålningar.
Saker som man vanligen inte tillåts att se.

Direkt när du kommer in på Galleri KC ringlar Davids experimenterande måleriinstallation in i rummet innanför. Installationen består av ett antal målningar ställda lutande och med ansiktena mot varandra. Rummet som bildas innanför lyses upp med lysrör. Bredvid en målning uppställd traditionellt på ett staffli, med framsidan riktat rakt emot. Det uppenbart medvetna i denna uppställning gör även den till en del av installationen. Ytterligare en dimension, till ett symbios.

På min fråga vilken drivkraft som gjorde att han valde att bli konstnär, får jag svaret att det är oklart varför han valde det. Men i samtalet som följer ger han vissa anledningar.
– Jag har vuxit upp i ett hem där måleri och teckning har funnits nära och i flera generationer.
Men det började i småskolan. Att man kände att man hade handlag för det eller att man kunde göra något. I början tänkte jag lite naiv på att bli ”konstnär”. Men ju längre man har kommit så har man ju insett hur många det är som håller på med konst av olika anledningar. Jag tillhör den kategorin som verkligen vill jobba med det.



När förändrades din syn på att vara konstnär ?
– Det var när jag började på Folkhögskola, en grafisk utbildning. Jag var 20 år och yngst i klassen och personen som var äldst var cirka 60 år. De konstnärliga uttrycken såg väldigt annorlunda ut. Det var då jag började inse hur många som jobbade med konst och av många olika anledningar. Jag är ganska färsk fortfarande jag slutade på Konsthögskolan i  Stockholm 2007. Därefter har jag satt upp mål, höjt ribban och strävat efter nya grejer som jag vill göra. Nu är jag inne i en utställningsperiod, där jag undersöker vad det är jag vill göra. Jag jobbar mycket inåt och lära känna mig själv.

Vi återkommer till texten som hör till hans verk,, Kain och Abel, ”…ett försök att visa på skillnaden/gapet mellan att uttrycka något med full uppriktighet och komplikationen i att ta emot ett sådant påstående…”. Jag bad David att utveckla den.
– Oj jag vet inte var jag skall börja, det är en fras som jag har levt med länge. Alla kommer vi någonstans ifrån och den resan har färgat oss mer eller mindre. Erfarenheterna som människa. Jag har problem ibland med att vara som ett vitt ark och bara ta intryck, jag har svårt att tänka mig att det kan vara så. Om jag en morgon läser medan något som jag blir väldigt förargad över och så händer det något mera som jag blir arg över och går sedan till ateljén. Sinnesstämningen bär jag med mig in i processen när jag börjar jobba även om jag skall jobba med någonting som inte alls har med de känslorna att göra. Sinnestämningen man varit i tror jag alltid syns. Sedan i den kommunikativa delen när betraktaren kommer för att se mina verk bär han med sig, sina referenser och politiska övertygelse etc. Något man gör vare sig man vill eller inte. Det styr tankeverksamhet hur man tolkar, upplever och ser någonting. Därför menar jag att hur ärlig och uppriktig man än är så finns alltid glappet mellan verket och betraktaren men också mellan tillverkaren och verket. Tidigare var detta ett problem eftersom jag ville styra betraktaren att tänka det jag tänkt på, men Jag insåg att det är en omöjlighet eftersom man gör tolkningar och har olika referenspunkter.

Kan du leva med att slumpen finns?
– Jag är fortfarande väldigt noga med var verken härstammar ifrån och att sätta ord på det. En slags förklaring som kanske kan leda till frågor eller dialog. Men jag har insett att man inte kan styra folk och det tror jag inte jag vill heller. Jag vill så långt det är möjligt försöka förklara vem jag är och hur jag tänker och varför verken ser ut som dom gör.
Men här ser David tiden som en fiende.
– Hur mottaglig är man om man inte avsatt tid för ett galleribesök? Hellre att man är i utställningen en timma än rusar in fem minuter läser utställningstexten och går.

När vi går runt i Davids utställning berättar han om de senaste årens stora intresseområde kroppen. Dess funktioner eller icke funktioner och hur man ser på sin egen kropp. Vilka bilder man matas med hur kroppen skall fungera, ända från renässansen till idag. Men också var kroppen befinner sig och var den är hemmahörande. David visar sina tankar om kroppen i förhållande till landskapet och samhället i ett antal målningar på stafflier.
– Det finns två berättelser som löper parallellt, verklighet och dikt överensstämmer inte med varandra. De monokroma målningarna och lysrörsinstallationerna har varit en referens till kroppen.
David berättar också att han rest en del i mellanöstern eftersom han är intresserad av livsåskådningsfrågor och religionsfrågor. Han betonar sitt intresse för religionens betydelse och hur den formar landskapet. Han nämner det viktiga att känna att man äger en bit mark eller höra hemma någonstans och ställer frågan.
– Vad händer med identiteten när man separeras från det som man kallar sitt eget?

Du har gjort en serie bilder som du kallar Golemsviten, är den med på denna utställning?
– Nej inte här. Den handlar om en slags dubbelnatur, Frankensteins monster har klara paralleller till den medeltida judiska Golemmyten. Hur man skapar någonting som skall skydda en men som växer till ett eget samvete eller självkännedom och som vänder sig mot sin skapare. Det händer när Golem känner sig utnyttjad. Bilderna har jag hämtat från stumfilmen ”Der Golem: Wie Er in die Welt Kam”, från 1920 av Paul Wegener.

Ulla Mogren