Stijn Celis & Jo Strömgren

Recensioner av Britt Nordberg

 

Ett musikaliskt kraftprov

Katarina Karnéus som Ruggiero och Agneta Eichenholtz som Alcina i Händels Alcina på Göteborgsoperan, Foto: Mats Bäcker

Parallellt med den långkörande publik- och kritikersuccén Sunset Boulevard bjuder Göteborgsoperan också på ett antal produktioner i de genrer som ett operahus främst har ansvar för, nämligen balett och opera. Så medan musikalen möter publiktrycket med drygt 80 föreställningar får övrigt nöja sig med 10-14, åtminstone när det gäller de aktuella något ”smalare” produktionerna. Efter vinterns mäktiga iscensättning av Verdis Don Carlos lockas operapubliken med en riktig doldis. Säkert var det en och annan med mig som inte hade hört talas om Händels opera Alcina förrän den i den grekiske regissören Yannis Houvardas mycket speciella tappning steg fram i svart-grå-vit kostymering och attackerade öronen med sitt välljud från Göteborgsoperans orkesterdike och stora scen. Strax innan den i mitten av april har gjort sina fjorton föreställningar är det dags för Donizettis Lucia di Lammermoor med Kerstin Avemo i titelrollen.
När det gäller Göteborgsoperans fenomenala balettensemble ges ännu några föreställningar av ett tudelat dansprogram av koreograferna Stijn Celis och Jo Strömgren.

I Göteborgsoperans alltid lika välmatade program får man reda på mycket, däribland att Händels opera Alcina, som uruppfördes på Covent Garden i London 1735 inte nådde Sverige och Kungliga operan förrän 1959. Det var i och för sig inte så märkligt för det skulle dröja till 1920 innan Händels operor alls började spelas igen och då var Rodelinda först ut på svensk scen och det på Stora Teatern i Göteborg 1932. Göteborg har alltså en position att försvara när det gäller Händeliana. Och det görs!  För plötsligt, efter drygt tre och en halv timmes föreställning av denna moderniserade Alcina blir det rejäl samtid av den sagobaserade 1700-talsoperan. Den grekiske regissören Yannis Houvardas, välbekant för Göteborgs operapublik, låter Alcina förgöras med ett pistolskott, varpå hennes förstenade, eller i denna version förstummade, före detta älskare levandegörs igen och kan brista ut i en hyllning till friheten, ungefär som ett förtryckt folk som befriats från en diktator, som likt den trollkunniga Alcina med bedräglig retorik hållit människor i stum underdånighet.


Agneta Eichenoltz och Ida Falk Winland som systrarna Alcina och Morgana i Händels Alcina på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker

En sådan läsning av dramat får ursäkta den dittills, särskilt i första akten, stundom långdragna och repetitiva kärleksretoriken som kunnat bli något svåruthärdlig om det inte vore för den av Händel-kännaren Laurence Cummings ledda operaorkestern och den fantastiska uppsättningen röster för de ovanligt många och krävande ariorna, som gör operan till ett musikaliskt kraftprov. Houvardas har vidare lagt ett löjets raster över det hela, något som framför allt mezzosopranen Ann-Kristin Jones skickligt tar till vara i rollen som Bradamante, som i shakespearesk anda är förklädd till sin bror.  Hennes älskade, Ruggiero, är nämligen Alcinas senaste offer och syftet med förklädnaden är förstås att utan att bli igenkänd kunna verka för att få honom åter.


Det som ursprungligen är ett sagostoff, hämtat från det allmängods som Ariostos 1500-tals diktverk Orlando furioso kommit att utgöra för teatervärlden, har i den här uppsättningen klätts i svarta kostymer och snitsiga klänningsfodral. I stället för att försöka åskådliggöra Alcinas ö-rike har Lars-Åke Thessman skapat något väl så begränsande, som han själv liknar vid en katakomb - en centralperspektivisk palatsliknande hall, som trots sina stora fönster inte har något samspel med yttervärlden men däremot kan avgränsas med skjutbara väggar till mindre enheter eller lämna aktörerna helt utanför.
Besättningen är liten, endast sex solister.  Som ersättare för kör- och dansinslag rör sig i rummet åtta mansfigurer, mest påminnande om skyltdockor i en robotaktig koreografi, som med stor finess reflekterar skeendet. Hela denna strama iscensättning bär drag av ett antikt drama. I valet av sångare, särskilt till de fyra roller som görs av kvinnor, kan man tala om russin plockade ur en solistkaka. För Agneta Eichenholz i titelrollen och Katarina Karnéus som Alcinas senaste offer, Ruggiero, är det också debut på Göteborgsoperan.  Agneta Eichenholz och Ida Falk Winland i rollen som Alcinas trollkunniga syster Morgana, är inte bara två makalösa sopraner utan också passande syskonlika. Jag har visserligen svårt att beröras av deras kärleksvåndor, svartsjuka och skräck för åldrandet men desto mer av deras fantastiska röster och energistinna agerande. Till det kommer Katarina Karnéus underbara mezzo i rollen som Ruggiero, vars kärlek striden gäller. Männens roller kommer onekligen i skymundan men husets egen Åke Zetterström är ju som alltid pålitlig med sin varma baryton medan Göteborgsdebuterande tenoren Martin Vanberg som den unge Oronte gjorts en otjänst genom att göras så lik de förstummade före detta älskarna som om han redan var en av dem.


Med sitt nätverk inom den samtida internationella danskonsten har Göteborgsoperans balettensemble skapat en allt större och trognare publik för sina uppsättningar.  Den norske koreografen Jo Strömgren, vars kompani tillhör de mest efterfrågade i världen sedan det stora genombrottet med verket om fotboll 1997,  möter Göteborgspublikens förväntningar med ett helt nytt och komplext verk. Kombinationen med ett likaså nytt verk av Stijn Celis visade sig bli till en variationsrik och explosiv helaftonsföreställning.

Stijn Celis  nya verk Looming Sky ska enligt programmet vara inspirerat av Göteborgs industrihistoria. Har man inte läst på i förväg, är det ingenting som självklart röjer sig. För det formar sig till en allt mer infallsrik, stundom kaotisk uppvisning, som jag snarare upplever som en elitensembles träningspass i solo, par- eller gruppdans än som ett sammanhållet dansverk. Musikvalet gör mycket till helheten med verk av 40-talisterna Tony Williams, John Abercrombie, Jan Hammer och ett stort tidsskutt till Scarlatti.


Satoko Takahashi, Anthony Lomuljo, Fernando Melo och Delphine Boutet i den belgiske koreografen Stijn Celis nya vert Looming Sky på Göteborgsoperan. Foto: Urban Jörén

Det vackraste och mest sammanhållna inslaget görs av en kvintett dansare i vita trikåer, dekorerade med ett mönster av röda blodådror, som framstår som ett separat verk i verket. Till toner av Scarlatti framför de en mjuk koreografi, som formar sig som en föränderlig skulpturgrupp.


Toby Kassell, Jérôme Delbey, Anandi Vinken, David Wilde och Angelina Allen i Jo Strömgrens senaste dansverk Utkanten på Göteborgsoperan. Foto: Urban Jörén

Också i Jo Strömgrens nya verk Utkanten har musiken en betydande roll med rejäl spridning i stil och tid. Här är det omväxlande Saint-Saens, Evert Taube, två operaarior av Jussi Björling, finsk polka med mera. Att det här verket bygger på en av de teaterpjäser, Placebo, som Strömgren också skriver förvånar inte. För visst är han känd, ömsom kritiserad, ömsom älskad för sin förnyelse av just dansteatern och sitt sätt att skapa igenkännbara berättelser med sina dansverk, som han själv också gör scenografi och ljussättning till, men här har han gått långt.  Scenografin med sina bodar likt ett egnahemsområde får bli kulisser till ett förortens reality-drama som tar rejält stryptag på publiken. En mjuk och vänlig berättarröst eskorterar ett våldsamt skeende, likt ett koncentrat av vad som kan pågå bakom dörrar och fönster i en svensk förort och som tar sig allt mer absurda uttryck, inte minst i sättet att hantera fenomen som religiös fobi. Ensemblens många skickliga dansare får delvis agera i namngivna roller och även om rena dansnummer fått stå tillbaka för det teatrala så är det ett starkt pulserande och idérikt skådespel som Göteborgsoperans dansensemble presterar. Ges till och med 26 mars.

BRITT NORDBERG