Annika Ekdahl

Bildfest på Dalslands konstmuseum

Fenomenalt resultat av ett forskningsprojekt

Vi mår fint!, kallar Annika Ekdahl det kollektiva broderi som åtföljer bilden Darlings. Hon gläds över det stora intresset att bidra till helheten.

I samband med invigningen av
utställningen Barockfesten på Dalslands konstmuseum fanns Annika
Ekdahl på plats att själv berätta om tillkomsten av och motiven på
de sex handvävda gobelängerna. De har delvis kommit till parallellt
med hennes uppdrag som professor på Högskolan för Design och
Konsthantverk (HDK) i Göteborg, där hon själv en gång fått
sin utbildning. Bilderna har efterhand visats tidigare på
andra håll, i Sverige och utomlands, men nu är första
gången som de alla kan ses samtidigt i samma rum.
- Det här är en redovisning av vad jag gjort de senaste
tio åren.  Och jag är väldigt glad över att det blev just
här, säger Annika Ekdahl.

Vävt har hon gjort lika länge som hennes äldsta son levt. Det var hans födelse för 34 år sedan som förde henne till vävstolen för att göra sitt arbete ”mer lustfyllt”, som hon säger. För drygt tio år sedan kände hon behov av att komma vidare och frågade sig själv ”hur?”. Svaret på den allvarligt menade frågan blev att gå upp i format och skapa bilder enligt klassiskt mönster i gobelängteknik  – dekorativa, livsbejakande och färgrika.  
Hon sökte och fick projektbidrag från Konstnärsnämnden för att gå in i något som kommit att bli väldigt angeläget för henne, att likt en forskare gå på djupet in i konsten att väva gobelänger, som ju bygger på en mycket gammal teknik och, som hon säger, inte erbjuder några genvägar.
- Det är både intressant och utmanade att experimentera med denna konstforms gränser, proportioner och möjligheter att berätta historier, förklarar hon.


Definitely Gold, gobeläng (3x3 m) av Annika Ekdahl.

Första känslan när man blickar in i utställningshallen på håll är att det handlar om historiska textilier, inlånade från något museum av rang. Först när man kommer närmare avslöjar de detaljrika motiven att de är gjorda i nutid.  Och historier har det blivit. Bilderna myllrar av människor, djur, växter och allehanda prylar i en färg-,  detalj- och nyansrikedom som förstummar.
I den första bildväven, som fått ge namn åt hela utställningen, sitter 25 personer bänkade runt ett stort dukat bord. Och den som till äventyrs känner Annika Ekdahls släkt och vänner torde känna igen en och annan, för det är en familjefest med både levande och döda porträtterade.  Genom att döpa bilden till Barockfesten och plocka den full med detaljer utöver måltidstemat refererar hon medvetet bakåt i textilhistorien. Stöd för den tolkning som Annika Ekdahl läst att en ungersk recensent gjort av bilden, att syftet skulle vara att avslöja medelklassens frosseri, ges inte.


Road Movie (verdure): Visiting Mom, gobeläng av Annika Ekdahl (3x3 m).

Till bords sitts det också i en till ytan mindre, avlång väv, kallad Darlings och som beskriver en annan vänfest. Till den hör ett pågående kollektivt broderi utbrett på ett bord framför. Det liknar den bordduk som förekommer på gobelängen och kan ge var och en chans att bidra med ett personligt avtryck med nål och tråd.


Annika Ekdahl framför delar av sällskapet i gobelängen Barockfesten.

I bilden Parkteatern har konstnären testat möjlighetens gränser när det gäller detaljrikedom. I den har hon bjudit in sina vänner till ett party under och runt ett stort träd, som hon sett i Battery Park i New York. Alla har hon klätt i partyhattar.
Det förvånar inte att det blir ett glatt jakande svar på frågan om hon haft roligt stundtals under arbetet med dessa bilder.
- Men de fungerar också som en sorts besvärjelser mot förluster. Vissa personer som finns med i bilderna har jag inte kontakt med längre av olika skäl, säger Annika Ekdahl.
Också övriga bilder innehåller personliga berättelser.  Den självupplevda bilden från New York, Bröllopet i Queens, med en vitklädd brud mot i övrigt dova färger associerar till såväl renässans- som impressionistiskt måleri, rik som den också är på inslag av guldtråd såväl som på rörelse.


Rik på guld är också bilden Definitely Gold, däremot inte rik på människor. Här har konstnären i stället velat skildra en ensam gestalt och har haft ett foto på en kinesisk konststuderande som förebild. Den bilden har hon fyllt med allt hon upplevt som vackert allt sedan hon började skriva dagbok i 12-årsåldern. Här finns ett dubbelseende, en skirhet, ett djup och en genomsiktlighet i upplevelsen av bilden som både refererar bakåt och framåt till dagens tekniker. Ullgarnet, som är grövre än i medeltida föregångare, blir som pixlar i en digital bild.


Sjätte verket, Road Movie: Visiting Mom, beskriver hon som det första på ett nytt spår inom gobelänghistorien, den s k verduren (efter franskans ord för grön). Verdure-tapeten var populär under sen medeltid med sin motivkrets av växtlighet, fåglar och andra djur samt rinnande och stillastående vatten.  Annika Ekdahl har hämtat motivets detaljer ur sin egen kamera, bilder hon tagit under en bilresa från Blekinge till en minneslund i Sollefteå, där askan efter hennes mor finns. Bilden är imponerande symmetrisk i sin naturromantiska komposition och bär på detaljer som vittnar om nutid trots troheten mot traditionen.
Annika Ekdahl har under sitt forskningsprojekt besökt universitet, deltagit i biennaler, triennaler och symposier runt om i världen, främst i Baltikum, Kina och Australien, där traditionen är stark. Inom ramen för undervisningen på HDK kommer hon nu att göra ännu en verdure, men nu med livet som tema.
– Ja, det ska stå gobelängvävnad på schemat igen, skrattar hon belåtet, men betonar samtidigt att det inte är fråga om någon museal verksamhet utan att föra urgammal kunskap och en krävande konstform framåt i utvecklingen.


Text och foto: BRITT NORDBERG

Dalslands konstmuseum
Barockfesten – gobelänger av Annika Ekdahl
Pågår 26 mars – 15 maj 2011