Bertolt Brecht

Brecht med fantasi och energi

Dubbelt aktuell på Göteborgsscener

Tolvskillingsoperan Masthuggsteatern -15/5, Heliga Johanna Folkteatern - 30/4

Det är begripligt att det inte går att städsla åtta av landets mer renommerade musiker för att spela live varenda kväll för en liten men naggande god teatergrupp.  Med är de ändå, musikerna, på en bildprojicering i svartvitt som om de ingick i en originalversion av Tolvskillingsoperan 1929 och alla Kurt Weills musikstycken återges inspelade.  Då, när de skrevs, rådde ekonomisk depression och politisk oro.  Idag upplever vi efterdyningarna av en period av en annan sorts ekonomisk kris och politisk oro med åtföljande växande klyftor mellan rik och fattig. Så lämpligt då att spela pjäser som i en blandning av cynism och grovkornig komik vill visa hur det kan gå när penningen enbart får råda och människor blir offer för ett hänsynslöst utnyttjande.

Med imponerande reslighet, renrakat huvud och snabbt föränderliga ansiktsuttryck, från falskt till lismande till dödsbringande till kärlekskuttrande, till något ögonblick däremellan också eftertänksamt, gör Per Öhagen en träffande gestaltning av allt det som Mackie Kniven representerar - denna korsning mellan maffialedare och smågangster, som tar pjäsens utsugare a priori, herr Peachums dotter Polly (Åsa Bodin Karlsson), till brud och dessutom har polismästaren Tiger Brown (Martin Nilsson) som sin bästa kompis.  Inlånad från Regionteater Väst är Jan Coster som går lös i rollen som tiggarbasen Peachum med imponerande snabba kast i minspel och kroppsuttryck, allt medan han slänger bibelcitat omkring sig, trakasserar sina tiggarslavar och även överraskar i sång. Tolvskillingsoperan är sista produktionen i Masthuggsteaterns treårsprojekt på tema ”Vem bryr sig?” Svaret på den frågan är upp till var och en att formulera.


Scen ur Tolvskillingsoperan på Masthuggsteatern i Göteborg. Foto: Ola Kjelbye

Med den lilla teaterns exklusiva intimitet är det fantastiskt att dras in i den sjuhövdade ensemblens berättelse av detta brechtska mästerverk. Och det med så äkta spelglädje, med fantasi, humor och en fysisk energi, som disciplinerats med koreografen Marika Hedemyrs hjälp. Må vara att regissören Rolf Sossna låtit skruva spelet väl mycket åt farsen och burleskeriet, men det är lätt att förstå frestelsen, för att inte säga nödvändigheten, då erfarenheten lärt, att verkligheten ändå förmår överträffa dikten när det gäller att skildra mänsklig skröplighet. Och missa för all del inte att kasta blicken mot taket då och då. För det är där som scenografen Råger Johansson lagt sin energi och skapat en lysande installation av lampor i alla dess former.


Sanna Ingermaa Nilsson pekar med hela handen i rollen som Heliga Johanna från slakthusen på Folkteatern i Göteborg. Foto: Patrik Gunnar Helin

När det gäller Folkteaterns uppsättning av Heliga Johanna från Slakthusen är iscensättningen betydligt mer disciplinerad. Men också här har regissören (Melanie Mederlind) tryfferat med ett lätt burleskeri. Den här pjäsen är ju också skriven i efterskalven av den stora depressionen och i upptakten till andra världskriget och förintelsen, i en tid då feministisk teori och genusteori var obekanta men klassfrågan desto hetare. Kvinnor har trotsat makten och dukat under för den sedan Antigones dagar. Pacifisten Brecht låter genom sin frälsningssoldat Johanna demaskera, dock inte ogiltiggöra, kapitalismens ”orubbliga lagar” men också hävda att det inte går att vinna en strid med Gud som enda vapen. Det för tankarna till förebilden, den sedermera helgonförklarade Jeanne d´Arc, som ledde franska armén mot seger över den engelska och därmed hjälpte Karl VII till tronen. Som bekant blev Jeanne dömd av engelsk inkvisition att brännas på bål för häxeri. Johanna möter samma öde som många av de arbetare hon kämpat för, dör av umbäranden.


Anders Granell spelar slakthuskungen Maurer i Heliga Johanna från Slakthusen på Folkteatern i Göteborg. Foto: Patrik Gunnar Helin

Sanna Ingermaa Nilsson går in i sin gestaltning av Johanna likt en Frälsningsarméns Pippi Långstrump, kavat pekande med hela handen och med fingret mot himlen läser lusen av  slakteribasen Maurer och hans kumpaner och förmanar arbetarna för deras bristande gudstillit.   Anders Granell använder ett minimum av ansiktsuttryck och gester i sin gestaltning av slakterikungen Maurers inre vacklan mellan sig själv som hänsynslös kapitalägare och filantrop, så som Brecht beskriver honom. Det intellektuella avståndet mellan honom och hans konkurrenter förstärks här ytterligare genom att regissören här låtit gestalta dem som en eftersägande trehövdad doakör. För övrigt vill det väl till en folkrörelseteater för att ha tillgång till en 37-hövdad kör att förkroppsliga ett arbetarkollektiv och göra musiken rättvisa. Det är inte svårt att förstå lockelsen med att spela Brecht, så rika på möjligheter som hans pjäser visar sig vara.   Under devisen ”Först kommer käket sedan kommer moralen” framförs den 4 april sångerna från de två pjäserna i ett inträdesfritt musikprogram i Folkteaterns foajé med skådespelare från båda pjäserna samt Britt Ling från Göteborgs Brechtensemble.

BRITT NORDBERG


Tommy Jonsson, Jonas Sjöqvist, Pontus Lundin, Shebly Niavarani i Heliga Johanna från Slakthusen på Folkteatern. Foto: Patrik Gunnar Helin