Karin Broos / Mia Petzäll

Bilder med realistiskt sting

Inre och yttre dramatik på Borås Konstmuseum

16 april – 12 juni/14 april – 5 juni Borås konstmuseum / Galleri 7
Karin Broos med bilden ”Det stora blå” i bakgrunden. Foto: Britt Nordberg

”Var finns männen?”,  reflekterar jag till slut efter en första vandring i Borås konstmuseums stora utställning med ett 60-tal målningar av Karin Broos, hennes hittills största utställning. Det är en meditativ, mollstämd bildvärld med idel kvinnor i passiva positioner, frusna ögonblick, som via kameran överförts till målningar i stort format. Det är en underlig känsla att år 2011 se så många bilder på kvinnor som står, sitter, ligger (på säng eller i vatten) utan att utföra någon som helst yttre aktivitet, oftast med ryggen vänd mot bektraktaren. Bilden ”Den rosa klänningen”, där en kvinna ligger och flyter i vattenytan, associerar förstås till Ofelia och död.  Associationerna går också bakåt i konsthistorien, till Hammershöj eller Hopper, och förmågan att på olika sätt fånga människors ensamhet.

På bilden ”Det stora blå” ligger en ung kvinna ovanpå ett havsblått överkast på en stor säng och vänder ryggen mot en baby som på det sättet ser extra utlämnad och övergiven ut.  Just utlämnad till oföretagsamhet är känslan som hela denna bildvärld förmedlar. Det skapar en pirrande oroskänsla som allt mer färgar upplevelsen av detta så tekniskt perfekta, fotorealistiska måleri, särskilt beundransvärt i bilden av en kvinna vid ett stort genomsiktligt draperi som den nedgående solen får att lysa som vore det satt i brand.  Inte minst den bilden får mig att tänka på den av Jon Fosses teaterpjäser som heter ”Någon kommer att komma”, som till andra av hennes målningar kunde varieras till ”Någonting kommer att hända”.


Målning av Karin Broos med titeln Gardinen i utställningen Speglingar på Borås Konstmuseum. Foto: Britt Nordberg

Någon enstaka ingrediens bryter dock mot den yttre passiviteten, upptäcker jag efterhand. Det är dels inslaget av hundar, dels upptäckten av en enstaka figur av manligt kön – i full aktivitet!  Som i bilden ”Hoppet II”, där två flickor stilla betraktar en pojke, alls inte passiv utan mitt i ett hopp ut i havet. Vad vill konstnären säga med dessa bilder av kvinnlig passivitet och åskådarmentalitet, som blir än mer slående genom bildernas bedövande skönhet. Det är ett vackert, skickligt men samtidigt sorgset, vemodigt måleri.


Måltiden, av Karin Broos. Foto: Borås konstmuseum

Förklaringen är kanske så enkel att Karin Broos har tre döttrar men ingen son och att hon länge bott i glesbygd i Värmland och varit hänvisad till vad den egna familjen haft att erbjuda när det gäller modeller och till landskapets stämningslägen. Män har hon nästan aldrig målat, förklarar hon vid invigningen av utställningen. Hon reflekterar också över dragningen till samma motiv och miljöer som en sorts upprepning och säger:
- Men då tänker jag på Monet som ju ägnat ett helt liv åt att måla näckrosdammar.


Det gula rummet, av Karin Broos. Foto: Borås konstmuseum

Hon förklarar att hon ännu har motivområden kvar att utforska och försöker komma utanför de tidigare utan att riktigt lyckas.
- Jag kommer ständigt tillbaka till det här, säger hon och slår ut med armarna.


Bild av Mia Petzäll från utställningen Instinct. Foto: Borås konstmuseum

Yttre dramatik
Desto mer av mäns värld och aktivitet finner man i museets Galleri 7, där Boråsfödda Mia Petzäll visar ett 30-tal bilder i utställningen Instinct, alla med motiv kring jakt.  Under sina 13 år som boende i Värmland kom hon i kontakt med jägare, vilket resulterade i att hon under tre års tid kunde slå följe med dem ut i skog och mark med sin kamera.  Av det har blivit bilder fångade med intensiv närvaro i högst laddade ögonblick, av liv och död i symbios, det vidsträckta och snäva på samma gång utan att tappa kontakten med det natursceneri där dramatiken utspelar sig. I hennes bilder är både djur och jägare blottade och sårbara.
Mia Petzäll bor sedan två år i Varberg efter sina år i Värmland. 2008 avslutade hon sina studier i Fotografi och Digital bild på Broby Grafiska. Hon säger om sin dragning till jaktmotiven:
- Att jaga är människans urinstinkt, att döda för att överleva. Jakt är inte bara att jaga och skjuta. Det innebär också val av djur, av föda, lära om viltvård och kretslopp, att gå upp tidigt på morgonen, mötas av morgonsolen, se när dimman stiger ur sin morgonbädd, känna doften av frisk luft, se hur hundarna vädrar och känna glädjen och spänningen över deras nyfikenhet.
- Med projektet Instinct vill jag visa att jakten inte är något som vi behöver blunda för, det är inget otäckt utan högst naturligt. Något som funnits sedan urminnes tider. Vi människor är också en del av kretsloppet. Jakt är något som vi ska vara rädda om och föra vidare till nästkommande generationer, för att inte tappa bort det som en gång var en av våra två första inre instinkter.
Detta sagt som vore det en besvärjelse i en verksamhet som inte alls är okontroversiell utan har sina motståndare. På ett par bilder poserar fotografen själv iförd pälsverk på sätt som mer liknar reklam- än dokumentärbilder.

BRITT NORDBERG