Ola Åstrand

Retrospektivt av Ola Åstrand

 

Slutat lida i det tysta

 

Galleri Thomassen 19/5-25/6 2011
Ola Åstrand med sista förberedelserna inför utställningen. Foto: Berit Jonsvik

Ola Åstrand förvandlar rummen på Galleri Thomassen med en utställning han kallar Retro. Den bygger på hans nära trettioåriga verksamhet som konstnär. Senaste året har varit intensivt för Ola Åstrand med utställningar på Dunkers Hus, Akvarellmuseet, Graffiti Mariestad och Moderna Museet. Dessutom har han givit ut en bok om och med sin konst. Det är en generös och inspirerande utställning som fyller galleriet. Tredimensionella objekt slåss om utrymmet med stora målningar. Affischer med ironiska och politiska kommentarer om vår samtid samspelar med den svartvita grafiken.

På vernissagekortet möts man av en serie knytnävar. Varje finger pryds med en bokstav som tillsammans bildar orden: ”Jag har lidit länge för min konst nu är det er tur.”

- Jag tror att det är varje konstnärs lott att lida för sin konst tyvärr. Samhället generellt är ganska konstfientligt. Sedan är det klart att det är humor med i spelet, hoppas jag, fast jag uttrycker mig så drastiskt. Jag tycker det skulle vara skönt med lite payback nu. Jag har stått på ganska bra. Det är ju inte så att jag gapar efter mycket utan en ganska skälig ersättning. Så att det går att leva. Det fanns en postpunkgrupp i San Francisco som hette Flipper, efter delfinen som gick på TV när vi var små. Det var dom som skrev detta på en affisch. Jag tyckte det var så bra, så jag har använt det. Man måste ju påstå saker, annars händer det ingenting.


Foto: Berit Jonsvik

- Förra våren hade jag release på min bok Tryck. Jag hade dammsugit allt på ateljén och lämnat en massa bilder till Mattias Nilsson, som gjorde den grafiska formen. Jag trodde han skulle göra ett urval, men han tog med allt. Boken blev rätt kaotisk. I utställningarna har jag försökt att hålla en linje på ett annat sätt. Men den här utställningen sammanfaller med en flytt och en separation. Jag har helt enkelt inte plats för det här som är på galleriet.


Foto: Berit Jonsvik

- Jag har tillåtit mig att testa ganska mycket bara för att jag har haft behov av det, som till exempel airbrush. Det höll jag på med i två tre år och sedan insåg jag att finns det andra som är mycket bättre på det. För några år sedan kände jag att jag började hitta tillbaka till det som jag var och rotade i från början och som jag hade gått ifrån. Ibland kan jag fråga mig vad det är som är min begåvning, om jag alls har någon. Men det kanske är min kreativitet. Jag har testat och kört på och varit ganska rastlös. Jag har gjort mycket bara för en utställning och sedan har jag packat ner. Jag är väl en som ständigt håller på. Det blir ju mycket till slut. Man släpar på mycket materia. Jag kan ju bli avundsjuk på poeter som bara går runt med ett block och kan resa och bo varsomhelst. Nu längtar jag efter att lätta lite, kanske gå ned i storlek. I början på tvåtusentalet blev jag återigen svartvit. Kanske mer existentiell utan att det blev bråkigt och aggressivt. Lite mjukare.


Foto: Berit Jonsvik

- Min ingång till konsten har ju varit den politiska konsten. Jag köpte tidningen Puss när jag var tolv år. Jag övertalade min moster i Stockholm att köpa den åt mig. Det var Ulf Rambergs målningar som jag fascinerades av. Sedan är det ju Robert Crumb och Jan Lööf, där jag upptäckte Felix, en av hans figurer. Första gången jag såg målade 1 maj-plakat, så var det något i det språket som talade till mig direkt. Sedan gjorde Ulf Kihlander och jag utställningen ’Hjärtat sitter till vänster’. Det var en jättestor grej för oss att träffa alla, som vi båda haft som personliga hjältar. Jag såg förresten en stark utställning av Gerard Nordström, som turnerade runt på biblioteken i Malmö om Vietnamkriget. Den politiska konsten var ju jämförbar med hur skateboardkulturen ser ut nu, en ganska explicit visuell värld, som tilltalar en ung grabb. Jag har alltid haft behov av att göra konst, utan att det skall se ut som konst. Det finns ett konstnärligt utseende, som jag har velat kringgå av någon anledning. Jag har mer vänt mig till subkulturernas värld och lyft fram det.


Foto: Berit Jonsvik

- Vi lever ju i en retrokultur. Musikaliskt har ungdomarna nu börjat inspireras av åttiotalet och snart kommer väl techno och ravekulturen tillbaka igen. Man undrar vad det innebär egentligen. Det är som ett avsked, ett farväl till en förgången tid, som hela tiden kommer närmre oss. Jag tror att konstens roll håller på att förändras radikalt. Jag hoppas ju att internationaliseringen skall försvinna. Att vi i högre grad skall bli närkulturella. Konstnärer är bra på många olika sätt, inte bara på att måla tavlor utan att tänka kreativt och har förmåga att visualisera. Man pratar ju idag om att oljan skall ta slut och då tvingas vi att söka upplevelser på närmre håll. Det är ju en utmaning.


BERIT JONSVIK