Signe Persson Melin

Signe Persson Melin skapar ny keramik

När funktionen ger skönheten

Rörstrands museum 4/6-31/8 2011

Årets sommarutställning på Rörstrands museum i Lidköping presenterar en del av konsthantverkaren och formgivaren Signe Persson Melins arbeten. Dels industriprodukter hon gjorde under sin tid som formgivare på Rörstrand, där hon arbetade 1977-1985. Dels också nygjorda objekt som gjorts i Lidköping speciellt till den här utställningen. Ett bra projekt med tanke på museets begränsade resurser. I det här fallet kan man säga att den långtifrån lyckade lokal museet avsatt för tillfälliga utställningar fungerar hyggligt.

- När Rörstrand kontaktade mig trodde jag de ville visa de gamla serviserna. Men de vill göra något nytt. Och det stämmer precis med mitt sätt att se. Efter min stora utställning på Waldemarsudde häromåret som gick vidare till både Göteborg och Lund är jag klar med retrospektiver.
Och eftersom hon fortfarande vid dryga åttio är fylld av kreativitet och skaparglädje, är det helt följdriktigt att hon på den här utställningen i Lidköping visar helt nya verk tillsammans med en del gamla. Det lilla urvalet räcker för att presentera ett av de mest  konsekventa och kvalitetssäkrade formskatterna i svenskt konsthantverk och design.
- Vi har gjort en numrerad ny upplaga av min tekanna Kinesen som fått ett antal nya glasyrer. När jag jobbade som formgivare på Rörstrand fick vi i uppdrag att göra en tekanna. Alla vi formgivare gjorde var sin, Rolf Sinnemark, Inger Persson, Gösta Grähs och jag. Kinesen gjordes som en udda grej till utställningen. En del kallade den ”strykjärnet” och tyckte det var en högst märklig form på en tekanna. Och det är sant. Det är ingen svensk form. Den ser exotisk och arkitektonisk ut. Den må se udda ut, men jag har aldrig upplevt en kanna som häller så bra.



Kinesen är gjuten i porslinslera. Alla delar i en kanna är viktiga både för uttrycket och funktionen.
- Om jag gör en vas kan jag uttrycka mig som jag känner när jag drejar. Men på en tekanna måste alla delar stämma. Jag vill att allt ska bli funktionellt och harmoniskt. Först som sist är jag en superfunktionalist.
På utställningen finns en hylla med några av hennes kannor samlade.  Kinesen har en märklig form. Bottenplattan är rektangulär. Kannans kropp ser ut som en asiatisk byggnad. På den en paragrafteckenformad pip och ett elegant skaft. Lockets handtag är på vissa modeller en skorstensliknande tapp, en variant har en båge, på ytterligare en annan en kotte! En omöjlig kombination av formelement för de flesta. Men klockren i Signe Persson Melins osvikliga formkänsla. Kannorna upplevs lika lågmält kaxiga och egensinniga  idag som de gjorde när de kom i mitten av åttiotalet.
- Jag är mycket stolt över Kinesen och jag hör och ser att den känns aktuell än i dag.



Hon arbetar alltid under devisen att den perfekta funktionen är avgörande del av bruksföremålets skönhet.
- Jag var formgivare först. Då lärde jag mig enkelhetens avgörande betydelse. Men det är mycket viktigt för mitt uttryck som formgivare att jag också är utbildad keramiker.
Det finns något självklart i Signe Persson  Melins formgivning. Enkelheten känns rik. Det finns ofta en robusthet som gör att hennes föremål känns vardagliga i betydelsen att de på ett fullkomligt naturligt sätt hör ihop med livet. De står stadigt i vardagsbestyren och lyser upp och berikar våra vardagar. Den formmässiga pondusen hos en skulptur så fungerar de perfekt i sin vardagsfunktion.



På utställningen visar hon en ny serie stora drejade fat.
Som formgivare lärde jag mig att samarbeta med hantverkare. När vi nu ville ha några helt nya saker på utställningen tog jag hjälp med hantverket. Det är för tungt för mig att jobba med lera och dreja stora fat som dessa. Så jag tog hjälp av den mycket skickliga keramikern Mia Schnitzler från Lidköping. Och de stora föremålen blev precis som jag tänkt mig dem.
Det är stora fat som kan fungera som en centerpiece på ett bord.
- De är inte bara till pynt. Det är inte min grej.  De går förstås att använda. Men det är förstås väldigt viktigt att man får liv i formen. Erfarenheten och materialkännedomen hjälper mig att hitta former med en karaktär.
Faten har vackra milda glasyrer men är i övrigt odekorerade.
- Det är inget som sticker ut. Jag föredrar ruffa ytor. Har man en snygg lera kan den ha lika mycket uttryck som en glasyr. Jag har aldrig klarat av dekor. Jag gör relief i stället.  Jag tycker sällan om dekorer om någon annan har gjort dem heller. Undantaget är Oiva Toikas dekor på min servis Cobolti. Den är fantastisk!



Det pågår en ständig debatt om gränsen mellan konst och konsthantverk.
- Konsthantverkare är allt och intet. Jag bestämmer själv vill kalla mig. Gör jag bruksföremål är jag konsthantverkare. När jag gör en utsmyckning kallar jag mig konstnär, helt enkelt för att det är konst jag gör då.
Hur samlar hon inspiration?
- Jag var ung under kriget. Man kom ingenstans då. Så böckerna kom att bli mina inspirationskällor.
Framtidsplaner?
- Jag ska ha en utställning i Örebro tillsammans med Kenneth Williamsson. Och i mitten av juni börjar en utställning i Trelleborg där jag visar egna saker från 2000-talet bland annat i betong och aluminium.

BO BORG