Peter Konwitschny

En Salome där kärleken segrar

Jämställt i biblisk berättelse

Göteborgsoperan
Johannes Döparen (Mats Persson) har likt en Jesus placerats i mitten av middagsbordet, en fest som snart antar orgiastiska former och drar tankarna till antikens symposier och Dionysos-kult. Foto: Mats Bäcker

Den som föredrar scenisk action med fylleri och backanaliska sexinslag bör inte tveka. Så mycket rörelse och djärva fysiska utmaningar är ovanligt på en operascen. Regissören har sannerligen tagit vara på den goda sceniska skolning som svenska operasångare besitter.

Det har sagts om Richard Strauss opera Salome med text av Oscar Wilde att den saknar evighetsvärde. Men frågan är om Peter Konwitschnys uppsättning, som hade premiär på Göteborgsoperan den 9 september, inte bara kommer att låta tala om sig för sin minst sagt utmanande tolkning utan också givits en form som säger något om vår tid med sin metaforrikedom mellan ett å ena sidan klaustrofobiskt tillstånd och å den andra en total moralisk upplösning. Tidsmässigt, vad gäller scenografi och kostymer är det nutid, men handlingen har ju sitt ursprung i Nya testamentet. Att låta spelet äga rum runt ett långt middagsbord gör det naturligt att dra paralleller till antikens symposier, gästabud, där erotiken män emellan haft en central plats medan de kvinnor som eventuellt förekommit varit prostituerade.  Här är kvinnoskildringen mer komplicerad än så. Det handlar alltså om hur festens värd, den romerske tetrarken Herodes Antipas (son till den store Herodes), mot sin vilja tvingas infria ett obetänkt löfte att ge Johannes Döparens huvud på ett silverfat till sin styvdotter Salome, som med det vill hämnas, påhejad av sin mor Herodias, för att de våldsamma känslor som profeten Johannes väckt inte besvaras. 


Foto: Mats Bäcker

Om denna i mångas ögon säkert chockartade uppsättning blir en publikdragare återstår att se. Värd många öron är den definitivt.  Den ovanligt stora 110-hövdade orkestern med Patrik Ringborg som dirigent gör storverk av den mosaiklika, koloristiska tonkonsten med sina känslomässiga utbrott och skiftningar i klanger, styrka och tempi.  Och den som föredrar scenisk action med fylleri och backanaliska sexinslag bör inte tveka. Så mycket rörelse och djärva fysiska utmaningar är ovanligt på en operascen. Regissören har sannerligen tagit vara på den goda sceniska skolning som svenska operasångare besitter. Alla medverkande är på scenen hela tiden. Ingen kommer varken ut eller in, vilket när panik utbryter illustreras med att gästerna kastar sig mot väggen och ritar dörrar.  
Enda problem kan vara att det händer saker samtidigt på flera ställen på den stora scenen att det kan vara svårt att uppfatta allt, samtidigt som man ska hålla koll på textremsan ovan scenen.


Foto: Mats Bäcker

Det är definitivt en föreställning som bör både höras och ses, inte minst för den uppdaterade tolkningen av titelrollen. Annalena Persson, som gjorde titelrollen också när denna uppsättning uruppfördes i Amsterdam 2009, är ett kraftpaket både till kropp och röst. Hennes Salome, påverkad av Johannes, lär gå till historien för sin upproriskhet mot dekadensen hos det rådande patriarkatet med ett slut som ställer sig på den jämlika kärlekens sida.  Ulrika Tenstam är likaså magnifik som en Herodias, som snarare framstår som en lättfotad syster än som en mor och tar hämnd på Johannes genom dottern Salome.


Annalena Persson är en naturkraft i rollen som Salome, här med Mats Persson som Johannes Döparen. Foto: Mats Bäcker

I bakgrunden tycks ett evigt bråk i trosfrågor pågå mellan ett antal judar. Tillståndet på scenen är minst sagt kaotiskt. Som ett stormens öga sitter Johannes Döparen mitt på bordets långsida (likt Jesus på målningar av sista måltiden).  Mats Perssons mjuka barytonstämma hördes i samma roll på samma scen men i en helt annan iscensättning redan 1996.  I stället alltså för att höra hans röst från en fängelsecell utanför scenen har han nu placerats mitt i bild med en vit papperskasse över huvudet som fängelsemetafor eller som avskärmning från det liderliga levernet runt om.  Uppsättningen är rik på sådana okonventionella lösningar, som att illustrera månen med en vit ballong. Genom att låta slutet bli till ett ömsint och kärleksfullt möte mellan Salome och Johannes bevisar Konwitschny att denna tidiga 1900-talsopera är kolossalt livsduglig.

Britt Nordberg


Mats Persson (Johannes Döparen) och Ulrika Tenstam (Herodias). Foto: Mats Bäcker

Faktaruta:
Scen: Göteborgsoperans stora scen
Verk: Salome av Richard Strauss
Libretto: Oscar Wilde
Översättning till tyska: Hedwig Lachmann
Dirigent: Patrik Ringborg
Regi: Peter Konwitschny
Scenografi & kostym: Johannes Leiacker
Ljusdesign: Manfred Voss
I rollerna: Thomas Sunnegårdh (Herodes Antipas), Ulrika Tenstam (Herodias), Annalena Persson (Salome), Mats Persson (Johannes Döparen eller profeten Jochanaan), Nikola Matisic (Narraboth), Erika Sax (Herodias page), med flera.
Göteborgsoperans Orkester


Annalena_Persson (Salome)omgiven av medsols från vänster Ingemar Andersson (en jude), Åke Zetterström (en soldat), Herbjörn Thorardson (en jude), Henrik Andersson (nazare), Joel Rosenlund (kappadokier). Foto: Mats Bäcker