Elin Källman

Elin Källmans personlighet bär på flera lager

Snyggare och tuffare i målningen

Galleri Panncentralen, Mariestad 17/9 - 2/10 2011
017= Elin Källman vid en målning ur serien Molnhav. Foto: Bo Borg

Elin Källman låter sitt måleriska alter ego Lola pröva nya vägar i de nya målningar som nu presenteras på galleri Panncentralen i Mariestad. Resultatet blir oftare ett annat än utgångspunkten.

Elin Källman är ursprungligen från Vadstena och är numera bosatt och verksam i Stockholm. Hon har en gedigen utbildning som konstnär och målare. Fostrad  i en familj där pappa är konstnär väcktes hennes intresse för konstnärliga uttryck redan i mycket unga år. Det började med dans. Sedan kom bildkonsten. Hon gick Lunnevads folkhögskola, en plantskola för många talangfulla östgötakonstnärer, men den växte hon snart ur och gick vidare. Sedan blev det Houvedskous målarskola i tre år och sedan Konstakademin i ytterligare fem. Hon gick ut 2005.
Sedan dess har hon alltmer etablerat sig som en av de intressantaste unga målarna, med ett eget omisskännligt uttryck.
Hon har därefter ställt ut på en rad olika platser, bland annat Ystads konstmuseum, Galleri Bel Art i Stockholm, Lucifer i Skövde, med flera.
– Det rullar på bra. Men det gäller, som alltid för oss konstnärer, att ha is i magen när det gäller ekonomin.
Hon säljer det mesta hon gör, och gör också en del porträtt.


Ur serien Strumpfabriken, målning av Elin Källman 2011.

Utställningen på Panncentralen är hennes första i Mariestad. Här visar hon åtta stora målningar under samlingsnamnet Strumpfabriken. Som vanligt handlar det på ett plan om henne själv och Lola, den figur hon skapat som sin måleriska ställföreträdare att projicera känslor på.
– För mig är det lättast att använda mig själv och min kropp som motiv. Jag är egofixerad och vill helst stå i centrum. I målningarna kan jag göra mig snyggare och tuffare än vad jag är. Men när jag börjar måla glömmer jag att det är jag. Man kan säga att måleriet tar över och då kan mycket hända, både väntat och oväntat.
I hennes målningar får hennes Lola vara med om skilda saker.
– Det beror på vad jag vill åt. Jag testar olika poser och ansiktsuttryck på Lola. Ibland blir hon tuff och utåtagerande. Andra gånger liten och vän. Det har mest blivit att hon är tuff för jag vill själv vara tuff. Men jag skildrar henne i högt och lågt.


Ur serien Molnhav, målning av Elin Källman 2011.

Hon jobbar i serier och med teman. Sedan kryper hon in i olika roller med hjälp av kläder, miljöer och utseenden.
– Jag har ju min Lola som en artist som jobbar åt mig. Ibland utgår jag från en färg. Andra gånger ett mera uttänkt tema. I min förra utställning hade jag några dagboksblad som start. Texterna lindar in målningarna i en stämning. Jag vill skapa en historia kring bilderna. Och det blir förstås så att mina stämningar styrs av hennes, men också tvärtom faktiskt.
Utställningen heter Strumpfabriken. En dikt hon skrivit som finns på vernissagekortet är viktig.
– Jag har lindat in alla titlarna i dikten. Man kan säga att jag gjort en dikt av titlarna och titlar av dikten.
Så här lyder den i sin helhet:

I gamla tider
där vattnet flyter
sakta och
dagen är stilla
i molnhav mellan
 tomma ytor och
sorg
glimtar glansen från
strumpfabriken.

– Titeln Strumpfabriken anspelar på något gammalt öststatsaktigt. Det är ju som ord som ”fabrik” och ”varuhus” som för tankarna till en annan tid. Det är en grå känsla i målningarna fast de är färgstarka och det har varit en målerisk utmaning. Det är min idé om hur man kan ha gjort reklam för nylonstrumpor.
I bildserien som heter Molnhav är Lola på semester på landet.
– Jag har tänkt mycket måleri i dessa bilder. Abstrakt och föreställande blandas. Här är det lusten att måla som styr och ställer och det påverkar berättelsen på ett sätt som bara måleriet kan.


Ur serien I gamla tider, målning av Elin Källman 2011.

Serien Gamla tider handlar om tiden, döden och om att som kvinna känna sig liten. Tiden går.
– De är målade på ett annat sätt än jag brukar. Måleriet är mera känslostyrt. Jag gillar resultatet, kombinationen av det rakt berättande och det mera luddigt poetiska.
Hur beskriver du själv din målarstil i stort?
– Elinkällmanism, säger hon skrattande och pekar på det faktum att man direkt känner igen hennes bilder.
– Jag målar tjockt. Gillar att skrapa bort. Lager på lager i olja ger ett särskilt djup. Grovt, rivigt och expressivt. Det är inget petmåleri, men noga på ett annat sätt.
Vad händer härnäst?
– De som läser det här kan ju simma över Vättern till Vadstena. Där ska jag visa minimåleri i november.
– Och så ska jag börja brodera mera. Och jobba med spetsar och annan textil.

BO BORG