Jan Lööf

Utställning över bildmakaren Jan Lööf

Skrot-Nisse nu på museum

Göteborgs konstmuseum 17/9 2011 – 22/1 2012
Jan Lööf med en affisch på Skrot-Nisse. Foto: Kenneth Eriksson

Serietecknare är bara ett av Jan Lööfs alias. Skådespelare, saxofonist och samhällsdebattör är också titlar som ryms inom konstnärskapet. Allting började i Trollhättan.

En utställning över Jan Lööfs bilder som de har visats i form av tv-serier som Tårtan, animerad film som Skrotnisse eller de tecknade serierna Ville och Felix har funnits ett tag hos Göteborgs konstmuseums chef Isabella Nilsson. Hon har ett förflutet som konstvetare vid Göteborgs universitet och hade där en kurs om bildanalys där tecknade serier ingick som en viktig del i bildvärlden. Konstmuseets utställning över bildmakaren Jan Lööf är den första i sitt slag då huvudpersonen själv inte tidigare velat medverka vid utställningar.
Att ett museum gör en utställning över ditt samlade arbete, ser du det som att bli erkänd?
- Inte speciellt. Jag fick ett pris en gång, Heffaklumpen, men efter det bryr jag mig inte längre. Det är inte som när jag spelar saxofon på Fasching, då vet jag ju vad jag gör bra eller dåligt, kommenterar Jan Lööf.


Lars-Åke Kylén och Jan Lööf framför de många modeller som användes i tv-serien om Skrot-Nisse och hans vänner. Foto: Kenneth Eriksson

Han föddes 1940 i Trollhättan, och lärde där känna Lars-Åke Kylén i Skoftebyn. Redan när gossarna var 10-11 år utvecklade Jan och Lars-Åke en förkärlek för att bygga modeller.
Med tiden flyttade Jan Lööf utomlands medan Lars-Åke byggde modeller till sina barn, modeller som till slut blev så omfångsrika att de inte fick plats i huset.
- Vi frågade oss hur vi ska göra för att kunna fortsätta bygga modeller, berättar Lars-Åke. Vi uppvaktade TV, Janne var ju känd där så det gick bra.
Mellan 1978 och 1986 tog Lars-Åke Kylén ledigt från jobbet som VVS-ingenjör och ägnade sig helt åt inspelningarna av Skrot-Nisse och hans vänner som gick i 13 avsnitt med premiär 1985.
- Först fick jag bygga två hus, ett för ateljé och ett för inspelningstudio, och det tog ju ett och ett halvt år, berättar Lars-Åke Kylén.


Sonen Kalle och Skrot-Nisse, modeller från tv-serien. Foto: Kenneth Eriksson

Inspelningsarbetet blev sedan något som involverade hela Lars-Åkes familj. Dockorna styrdes av flera personer samtidigt.
- Det behövdes pilliga barnarbetare för att röra modellerna. Mina barn fick öva mycket på att få dockorna att prata på riktigt, inte bara att röra på munnen. Övningen var som att lära sig spela på gitarr, förklarar han.
TV, det vill säga dagens SVT, gav sedan tekniskt stöd med att synka rösterna ytterligare med dockornas rörelser. En av rösterna gjordes av en annan barndomskamrat till Lars-Åke, nämligen Laila Westersund. Från Skövde hämtade man också upp en då mindre känd Robert Gustafsson.
- Vi var tidiga med att göra humor på västgötska, sedan har det kommit fler som Galenskaparna, säger Jan Lööf.


Trollkarlen Efraim, från Skrot-Nisse och hans vänner. Foto: Kenneth Eriksson

I Skrot-Nisse diskuterar huvudpersonerna det möjliga och omöjliga, om förflyttningar i tid och rum och att över huvud taget röra sig bortom det konventionella. Magnus Haglund drar i en uppsats publicerad i utställningskatalogen många paralleller mellan Skrot-Nisse och konceptkonstens fader Marcel Duchamp. Bland alla blinkningar från Lööf till Duchamp lägger Haglund störst vikt vid spänningen mellan vetenskap och magi som den är presenterad i Bertil Enstörings hemliga bok med alla trollerier och uppfinningar samlade.


Kalle. Foto: Kenneth Eriksson

Utställningen över bildmakaren Jan Lööf fortsätter sedan till Dunkers kulturhus.

Kenneth Eriksson