Einar Hansson

Hembygd för folk från alla håll

Mosaiken Biskopsgården – lärorikt exempel

Zenit höstnummer 2011
Arkitekt Einar Hansson vid väggmålning av Bengt Nordenborg på Klarvädersgatan. Foto: Gun Hellervik

Med jämna mellanrum under det senaste året har frågor om stadsplanering, arkitektur och  bostadsbyggande i Göteborg diskuterats i massmedia och i olika öppna och slutna sammanhang. Åsikterna går vitt isär och ibland hettar det till ordentligt. Vad finns det egentligen för arkitektoniska kvaliteter i centrum och i förorten? Hur bygger man in trivsel och hur planerar man för framtiden på ett hållbart sätt? Hur kan man vidareutveckla och stärka de olika stadsdelarnas särprägel? Är den ena stadsdelen bättre eller ”finare” än den andra? Vad kan vi lära oss av våra misstag och av nyskapande goda exempel?

Miljonprogrammets stora satsningar på 60- och 70-talet, då det gällde att skapa många bostäder så snabbt som möjligt, har satt sina tydliga spår i dagens stadsbild, men redan på 50-talet formades tanken om det svenska folkhemmet av politiker, stadsplanerare och bostadsföretag i områden som Kortedala och senare Biskopsgården.
Vad kan vi lära oss av resultatet?
Arkitekt Einar Hansson har sedan 70-talet engagerat sig i stadens utveckling som samhällsplanerare, författare och stadsvandringsledare. Han har arbetat med inriktning på hållbarhetsfrågor; demokrati-miljö och sociala frågor och betonar vikten av att engagera unga  människor med hjälp av gatan som klassrum och  i stadsvandringar med framtidsinriktning.
Han har dessutom gett ut facklitteratur, guideböcker och stadsdelsskrifter om Göteborg. Genom samrådsprocesser växer intresse och kunskap om den egna stadsdelen. Under många år har hans arbete med Biskopsgården varit vägledande på andra områden.


Arkitektbröderna Ahlsén ritade de mjukt svängda ”bananhusen” som följer terrängens former på Värmegatan. Foto: Gun Hellervik

– För mig är alla stadsdelar lika intressanta och genom stadsvandringar kan man föra en dialog om kvaliteter och brister, historiska förutsättningar och framtidens möjligheter. Då blir det spännande att vara turist i sin egen stad.
- Jag älskar och visar gärna alla stadsdelar från Biskopsgården till Krokslätt, från Lövgärdet till Donsö. Under hela mitt liv har jag byggt upp kunskaper kring stadsdelarna genom att vandra och cykla i dem och lära känna dess invånare. Det är viktigt att nysta upp historien från nutiden eftersom det bara är vi just nu som kan blicka både bakåt och framåt.


Småskalig bebyggelse vid Karlaplatsen. I förgrunden skulptur av Claes Hake och hyresgästen Tiina Hänninen med stafford bullterriern Rebel. Foto: Gun Hellervik

Biskopsgården har varit ett av Einar Hanssons favoritområden p g a den varierade arkitekturen samt mosaiken av människor, verksamheter och olika kulturer. Särskilt intressant är det stora förändringsarbetet med miljön som pågått under lång tid och idag uppvisar imponerande resultat.
Biskopsgården började byggas i slutet på 50-talet på bondbyn Lundbys stora utmarker, där en gång gränsen till Norge gick. I detta långsträckta område från älven och raffinaderierna och fram till Björlanda uppfördes på tio år en hel stadsdel för över 20 000 människor. Gatorna fick vädernamn efter havets friska vindar och hit flyttade familjer från omoderna trångbodda lägenheter i Brämargården, Lindholmen och Färjenäs och för första gången i livet fick de badrum.
Den tidigare stadsplanechefen Tage William-Olsson kom att prägla Biskopsgården med sitt visionära tänkande, som tog stor hänsyn till det kuperade landskapets former och ljus. I södra Biskopsgården följer gator och bostäder (arkitekt Helge Zimdal) terrängen i bågar och svängar, som ger en omväxlande upplevelse och tankarna vidareutvecklas i skogsbackarna ovanför där ljusa böjda längor (arkitekter Erik och Thore Ahlsén) anpassats efter höjdkurvorna.  Lägre hus grupperar sig runt höghus samtidigt som ett elementbyggnadssystem testas för första gången i samma område.


Einar Hansson vid Torsten Renqvists skulptur ”Dansande flicka” på Väderilsgatan. I bakgrunden renoverade hus i 50-talsstil. Foto: Gun Hellervik

De kommunala bostadsföretagen ville gärna sätta sin egen prägel på byggnationen och variationen blev stor med punkthus, kvartersliknande gårdar och kompakta betongklossar.   Längre norrut mot Länsmansgården växte lite senare stora produktionsanpassade elementbyggen upp som ett tydligt avslut för hela stadsdelen och 1966 var de sista stora husen mot Björlandavägen färdiga.
När industrin behövde mer arbetskraft flyttade andra människor in från övriga Norden
och från Turkiet och Portugal. Senare kom också flyktingar från Balkan och Afrika för att slippa krig och misär. Många vittnar om en positiv nybyggaranda under de första inflyttningsåren, men spårvägen dröjde och den kommunala servicen släpade efter. På 70-talet var stadsdelen ganska nersliten efter alla omflyttningar men under de senaste tjugo åren har de allra flesta kvarteren byggts om eller rustats upp på ett nyskapande sätt.  Idag har Biskopsgården förvandlats till ett trivsamt, rent och charmfullt område med överraskande arkitektoniska lösningar.


Ombyggda punkthus på Blåsvädersgatan. Foto: Gun Hellervik

Einar Hansson som arbetat med området sedan 70-talet betonar vikten av styrsel i stadsplanen, samordning med kommunikationer och fungerande kommunala institutioner för att en ny stadsdel ska kunna utvecklas.
- Det fanns höga ambitioner med Biskopsgården i stadsplanen, men de goda förutsättningarna faller i takt med tiden och utbyggnadstakten. Man börjar ganska snart slarva med underhåll, byggnadsmaterial och fastställda intentioner. I brist på kommunala initiativ bildades istället mängder av olika föreningar, som skulle tillvarata de boendes intressen inom idrott, hobby och ungdomsverksamhet.
Alltsedan 70-talet har många utländska grupper vandrat in och byggt upp ett flerkulturellt stadsdelsliv med mångfacetterade verksamheter. Sida vid sida blomstrar kulturer från Hisingen och Medelhavet. Unga människor möts, skapar och utvecklar sin egen historia.
Under de senaste decennierna har de slitna kvarteren förnyats både varsamt och på ett mer genomgripande och kostbart sätt. Vissa kvarter har förvandlats till bostadsrätter.  De bilfria vindskyddade gårdarna har med åren vuxit ut till små minilandskap med lekplatser, stora träddungar och blottade berghällar.


Det enorma betonghusbygget på Solstrålegatan har byggts om totalt och fått en ny livligare avtrappad fasad. Foto: Gun Hellervik

På 90-talet startade också Bo Bra-processen ett samarbete mellan stadsdelsförvaltning, stadsbyggnadskontor och bostadsföretagen, som har fått stort genomslag för de boende inom hela Biskopsgården. Husen har genomgått en tydlig och omväxlande renovering och gårdarna har efter många år fått spännande rumsbildningar. Speciella trädgårds- och planteringsgrupper bland de boende har förvandlat trista innergårdar till blomstrande oaser. Skulpturer och väggmålningar på oväntade platser har funnits under lång tid, men har idag ökat i omfattning  på de boendes initiativ. Det har blivit en spännande stadsdel med flera prisbelönta ombyggnadsprojekt.  Platta och sterila fasader har numera annan färgdräkt, kanske t o m burspråk och påbyggda eller omgjorda balkonger. Alltför enhetliga byggnadskroppar har fasats av och fått höjdvariationer för att uppnå en livligare yta och mer mänskliga mått.
Vid Fjädermolnsgatan-Karlaplatsen har inblandningen av lägre bostadshus i tegel med varierande höjder skapat både arkitektoniska och mänskliga vinster. Skulpturer av välkända konstnärer och eleganta entréer i husen förmedlar ett helt nytt småskaligt uttryck.


Förtätad bebyggelse vid Karlaplatsen med tegelhus och prunkande entréer. Foto: Gun Hellervik

Einar Hansson framhåller Biskopsgårdens positiva utveckling som ett
intressant exempel på samarbete och samråd mellan olika parter under en
lång period. Upprustningen och förnyelsearbetet har tagit tid och kraft
men har gett alla inblandade viktiga erfarenheter i arbetet med
hållbarhetsfrågor i vår boendemiljö.

– I en tid då en stor del av bostadsmarknaden har privatiserats och
numera lyder under marknadskrafterna känns det oroligt med ansvar och
överblick i stadsplanearbetet. Det är därför viktigt att framhålla
Biskopsgården som ett lärorikt exempel, där samtliga aktörer med
allmännyttans bostadsbolag i spetsen i demokratiska processer och samråd
har bidragit till att föra utvecklingen framåt med hållbarheten i
fokus.