Hilma af Klint och Adam Fuss

Andliga själsfränder med ett sekel emellan

Hilma af Klint och Adam Fuss

Borås konstmuseum 1/10-31/12 2011
Hilma af Klint, Svanen.

Avgående museichefen vid Borås konstmuseum, Hasse Persson, avslutar i höst sin tjänstgöringstid med en utställning om andlighet som länge funnits på hans önskelista. Under rubriken ”Kallelser” sammanförs den märkliga svenska konstnären Hilma af Klint med den internationellt kände amerikanske fotobaserade konstnären Adam Fuss. Trots att det skiljer 100 år mellan dem finns där gemensamt en tydlig fascination både för det andliga i livet och för ett ovetenskapligt förhållningssätt till verkligheten.

I Borås möts de för första gången i en utställning med cirka femtio verk vardera som ska visa på ett tydligt samröre och som har kommit till stånd genom ett unikt samarbete med Hilma af Klint-stiftelsen i Järna och Fundación MAPFRE i Madrid, Spanien.
Adam Fuss har alltsedan mitten på 1980-talet känt sig ”besjälad” av Hilma af Klints bilder, men de har annars olika utgångslägen för att nå fram till ett andligt tillstånd i bilderna. Antroposofiska idéer blandas i en form av andlig naturdyrkan med mystiska undertoner.


Hilma af Klint.

Hilma af Klint är en av våra mest intressanta konstnärer med en yrkesbana som blev helt annorlunda än för samtida konstnärskollegor. Hon var okänd i sin tid och gömde helst undan sina bilder, men idag börjar hon ta allt större plats bland 1900-talets stora modernistiska banbrytare. Världens viktigaste museer står numera på kö för att få visa hennes bilder.
Hon föddes i Stockholm 1862 och studerade på 1880-talet vid Konstakademin. Det tidiga måleriet är traditionellt tidsenligt med tonvikt på landskap och porträtt, men inspirerad av det sena 1800-talets nyandlighet och intresse för teosofi och mysticism ändrade hon stil helt och hållet strax efter sekelskiftet med förklaringen att hon leddes av en andlig dimension. I 193 målningar kallade Templet gestaltar hon hela evolutionen, de eviga principerna, lagarna och det oförgängliga hos människan. Formspråket blir alltmer abstrakt och hon förebådar Kandinsky, Mondrian och Malevitj. Hon uppfattar sig själv som ett medium:
– Bilderna målades genom mig direkt utan föregående ledning och med stor kraft. Jag hade ingen aning om vad bilderna skulle föreställa och ändå arbetade jag fort och säkert utan att ändra ett penseldrag.


Hilma af Klint.

Hon berättade om ljus och mörker, manligt och kvinnligt och olika motsatser, men strävade efter deras förening och efter helhet och balans i tillvaron. Symbolspråket, som innehöll både abstrakta och organiska former, var mycket personligt och verkade tillkommet som i trance.
Vid Hilma af Klints död 1944 var hon bara känd av en liten krets och hon var övertygad om att omvärlden varken skulle förstå eller ta emot hennes bilder. Hennes brorson som fick ärva cirka tusen målningar samt många tätskrivna skiss- och anteckningsböcker fick förbinda sig att inte visa hennes konstnärliga kvarlåtenskap förrän tjugo år efter hennes död.
När hennes måleri visades för första gången 1986 i Los Angeles i samband med en stor utställning om andlig konst blev det en världssensation och därefter 1989 följde en uppmärksammad utställning på Moderna museet i Stockholm. Nu har hon äntligen börjat inta sin rättmätiga plats i konsthistorien jämsides med andra stora abstrakta konstnärer i världen.


Adam Fuss: Love (1993)

Med nära hundra år mellan deras födelseår upplever den amerikanske fotobaserade konstnären Adam Fuss en stark samhörighet med Hilma af Klint. Hans bilder återknyter till rötterna för fotokonsten och i hans unika daguerrotypier och fotogram kan man tydligt se bandet mellan dem. Han arbetar gärna med slumpartade processer och säger sig tillverka bilder snarare än att ta bilder med kameran. Han vill själv kontrollera processen, men hans närvaro och hans hand är alltid osynlig. Ofta har han sökt sig till betydelseladdade och emblematiska motiv t ex föda, vatten, barn, ormar, insekter, växter m m. Tiden, minnet och livets skörhet finns alltid närvarande som en poetisk berättelse utan påträngande inslag.


Adam Fuss, Medusa, från serien Home and the World 2010.

Liksom Hilma af Klint arbetar han med motsatser, ljus-mörker och förmår ändra vår syn på laddade betydelsebärande motiv. Den ofullkomliga processen och rörelsen är mer intressant än hög teknisk kvalitet. Det blir ett sätt att fånga livet som pågår, bryta mot invanda synsätt och spegla en spröd och ömtålig andlig kärna. Hans speciella teknik kom till av en slump. När han i sin ungdom experimenterade med en hemmagjord lådkamera råkade den tillfälliga öppningen som fungerade som lins vara stängd. Ljuset som ändå läckte in gav ett märkligt resultat.
– Ljuset spelade runt på filmen och dammkornen flög omkring. När jag framkallade den, såg jag den här världen, denna andra bildvärld, som jag var omedveten om. Och det visade mig att jag inte längre behövde kameran.
Adam Fuss född 1961 växte upp i England och Australien, men flyttade till New York 1982, där han livnärde sig på olika ströjobb inom konstvärlden. Han uppmärksammades för sin fotokonst i mitten på 80-talet och är idag internationellt känd för bilder med ett starkt andligt uttryck i natur- och djurbilder, som förändrar vårt seende och avslöjar en annan värld.


Adam Fuss, Untitled (2004)

Med utställningen ”Kallelser” befäster Borås konstmuseum återigen sin ställning som ett av Sveriges ledande museer för bildkonst. Under Hasse Perssons sexåriga chefskap har verksamheten genomgått en stor förändring, som påverkat hela kommunen. Satsningen på att göra Borås till en skulpturstad med populära skulpturvandringar som följd har tränat kommuninvånarna i kvalitetsmedvetenhet och lockat mängder av besökare och turister till stan. Kommunen har visserligen bidragit med ekonomiska medel men i huvudsak är det privatpersoner som sponsrat hela skulpturparken i syfte att framställa Borås som en viktig kulturstad. Museet har blivit en intressant scen för samtidskonst med resultatet att besökssiffrorna fyrdubblats på senare år och slutligen har fotokonsten äntligen fått ökad prestige och blivit en naturlig del av den traditionella bildkonsten.
Hasse Persson har haft hundratals skulpturvandringar men aldrig tröttnat:
– Det har alltid varit lika spännande att träffa varje grupp och stå inför en helt ny publik. Alla är lika viktiga. Att upprätta ett varaktigt band till publiken och allmänheten har varit en av mina viktigaste och roligaste uppgifter. Med ett medvetet konstpedagogiskt arbete kanske vi kan förändra inställningen till konst och kultur i en hel kommun. Det handlar om viljan att genomföra en gemensam vision.

GUN HELLERVIK