Ulla Forsén och Eva Halász

En historia om svensk kulturpolitik

Frölunda kulturhus

Zenit höstnummer 2011
Frölunda kulturhus är en påminnelse om att det förr faktiskt byggts på ett helt annat vis, med helt andra syften än att dra in pengar eller skapa publicitet, skriver recensenten av boken Det finaste som hänt Frölunda. Foto: Mikaela Blomqvist

De senaste årens nybyggnation i Göteborg har nog knappast glatt många av stadens invånare särskilt mycket. Så riktar sig ju inte heller kasinot eller det omtalade pariserhjulet vid operan i första hand till göteborgarna själva utan snarare till turister, på besök i den självproklamerade evenemangsstaden. Därför kan det vara nog så nyttigt att låta sig påminnas om att det förr faktiskt byggts på ett helt annat vis, med helt andra syften än att dra in pengar eller skapa publicitet. Om detta handlar Ulla Forséns och Eva Halász bok Det finaste som hänt Frölunda – en berättelse om Frölunda Kulturhus 30 år. Boken är en minutiös genomgång av husets tillblivelse, turerna kring detta och om den verksamhet som följt därpå.

1980 invigdes kulturhuset, med stor entusiasm och stora ord. Västra Frölunda - då känt som något av ett problemområde och i folkmun kallat Vilda Västern, hade de senaste 15 åren betjänats av ett litet bibliotek inhyst i en barack. Det nya kulturhuset innehöll, förutom ett stort bibliotek, också en simhall, en gymnasieskola, såväl utställningshall som sporthall samt mindre lokaler för föreningsverksamhet. I invigningstalet sades att huset förhoppningsvis skulle kunna ”tillgodose hela människans personlighet”. Målet var att göra kultur tillgänglig för en bred publik och möjligheter skulle finnas både att konsumera liksom att själv skapa. Kulturhuset hade som synes höga förväntningar att leva upp till.


Kulturhuset är dessutom försedd med en del kallad amatörforum där vem som helst som önskar kan ställa ut, nu senast detta lappverk av Ingela Giss. Foto: Mikaela Blomqvist

Verksamhet i huset var och har också förblivit mycket bred. Förutom fasta delar av anläggningen som bassängen, biblioteket, sporthallen och den konst som permanent smyckar byggnaden, har aulan besökts av olika teatersällskap. Biovisningar ordnas kontinuerligt och otaliga konserter har uppförts liksom dockteaterföreställningar. Kulturhuset har också haft flera omskrivna utställningar och utställningshallen är dessutom försedd med en del kallad amatörforum där vem som helst som önskar kan ställa ut. På senare år har Frölunda Kulturhus också blivit allt mer av ett informationscentra. Förutom sedvanlig samhällsinformation finns här också ett hälsotek och någon gång i veckan finns möjlighet att få personlig rådgivning från sjuksköterskor liksom från jurister. Att kulturhuset fyller en viktig funktion i västra Göteborg råder det alltså inget tvivel om.


Detalj ur Gösta Silléns tegelvägg, som är ett av flera konstverk som ingår i den permanenta utsmyckningen av Frölunda kulturhus. Foto: Mikaela Blomqvist

Men det framgår också i Det finaste som hänt Frölunda att allt inte heller alltid varit frid och fröjd i huset, i synnerhet inte ur ekonomiskt hänseende. Faktum är att husets ekonomi var dålig, för att inte säga katastrofal, redan året efter färdigställandet. Moderaten Lars Åke Skager hävdade till exempel att bygget av huset hade varit ”kommunalt vanvett” och ett misstag som inte fick upprepas. Förslag kom om att införa entréavgifter, inte bara för simhallen, utan för hela kulturhuset och vissa gick till och med så långt som att föreslå att boklånen på biblioteket skulle avgiftsbeläggas.


Likaså rådde viss oenighet kring kulturhusets egentliga syfte och uppgift. Huset har genom åren anklagats både för att vara för pretentiöst och uteslutande och för att vara alltför välvilligt och välkomnande. Under 80-talet debatterades även ungdomsverksamheten som bedrevs i huset. Någon påpekade att ungdomarna i Västra Frölunda fortfarande drällde runt på gatorna, någon annan att kulturhuset inte skall fungera som socialtjänst eller fritidsgård. Diskussioner har också förts kring huruvida det är lämpligt att en politiskt förankrad sportförening som Proletären FF fått hyra lokalerna för träning. Kontroversiella utställningar, till exempel om Israel/Palestina och om Sovjets angrepp på Afghanistan, har väckt förtret hos många.


Inte minst dessa diskussioner och de många olika turerna som föregår husets tillblivelse är intressanta att följa. När huset byggs är det i enlighet med resultaten från 1972 års kulturutredning med den uttalade missionen att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. En formulering som idag säkerligen hade väckt ramaskri. När kulturhusets ekonomi krisade på 90-talet skulle däremot denna räddas genom att kulturhuset, tidstypisk nog, skulle börja ”sälja kunskap och kompetens”, ett projekt som för övrigt inte föll särskilt väl ut. På så sätt blir historien om Frölunda kulturhus också till en historia om Göteborgs, och i förlängningen Sveriges kulturpolitik. Från en tid då kulturen tillskrevs ett egenvärde till idag då den fått en betydligt mer marginaliserad roll. Ett kulturhus på Hisingen, som redan var uppe på diskussion i samband med att Frölunda Kulturhus byggdes, är återigen aktuellt men låter vänta på sig. Och utanför Operan fortsätter hjulet så länge att snurra och snurra, med merparten av vagnarna tomma.

MIKAELA BLOMQVIST