Susanna Leinonen - Helena Franzén - Roberto Zappalá

Tre koreografer – tre temperament

Danskonsten triumferar

Göteborgsoperan 14-27/10 2011
Hokuto Kodma och Micol Mantini i Helena Franzéns Fading. Foto: Mats Bäcker

Göteborgsoperans balett har begått världspremiär på tre danser av tre namnkunniga koreografer, Susanna Leinonen, Helena Franzén och Roberto Zappalà.  Frånsett att hela kvällen går i olika nyanser av grått och vitt så är det koreografiska språket långt ifrån gråvitt.

Verken speglar tre olika temperament och stilar och den internationella ensemblen på runt trettio dansare förvaltar väl den krävande konstnärliga spännvidden, såväl individuellt som kollektivt.
Fading av Helena Franzén
Musik: Jukka Rintamäki
Scenografi: Maria Hurtig, Karin Lind
Ljusdesign: Markus Granqvist
Transient Horizon av Susanna Leinonen
Musik: Kasperi  Laine
Scenografi: Susanna Leinonen, Kimmo Karjunen, Erika Turunen
Kostym: Erika Turunen
Ljusdesign: Kimmo Karjunen
Sud-virus av Roberto Zappalà
Musikaliskt koncept: Puccio Castrogiovanni


Scen ur Transient Horizon av Susanna Leinonen. Foto: Mats Bäcker

Ett enastående solo av Hokuto Kodama sätter ribban högt när
Göteborgsoperans dansensemble inleder höstsäsongen med uruppförande av
tre nyskrivna verk av en namnkunnig trio koreografer, en svensk, en
finsk och en sicilianare.  Och när det som här handlar om icke
berättande danskonst så bygger allt på förmågan att skapa och
förverkliga ett rörelsespråk, en fysisk intelligens,  som leder direkt
till känslan utan att passera intellektet.   Det gäller kanske främst
det första verket, Helena Franzéns Fading,  som är det mest abstrakta av
de tre.  Det är som om Kodama gestaltar ett existentiellt trauma där
han dansar i skenet av en roterande strålkastare till viskande ljud som
hör natten till men rätt som det är genomskärs av dån likt lågt flygande
spaningsflyg.


Scen ur Fading av Helena Franzén. Foto: Mats Bäcker

Jag får en känsla av en människa på flykt, en känsla som sitter i även när scenen efterhand fylls av upp till tio dansare. Deras dans har ingen riktning, dansarna inget samröre med varandra, liknar mer ett vågspel på ett hav i rörelse. Det är som ett gestaltande av mänsklig vilsenhet och det förstärks, förutom av Jukka Rintamäkis musik, också av raden av långa våder i metall som likt en mur utgör hela scenografin.  
Det här är över huvud taget en helaftonsföreställning där själva danskonsten triumferar och det tack vare en ensemble på drygt 30 dansare från en stor del av världen som nått en imponerande hög och jämn skicklighet när det gäller att fysiskt uttolka det samtida koreografiska språket till dess yttersta precision.


Therese Fredriksson i sud-virus av Ricardo Zappalà. Foto: Mats Bäcker

Kvällen fortsätter med Susanna Leinonens verk Transient Horizon,  ett mycket vackert verk, som är mer strukturerat och dynamiskt. Det är som att bevittna ett modernt svansjö-drama, dansarna är mer interaktiva och rörelserna till stor del hämtade från fågellivet.  Också här slås tonen an med ett inledande starkt solonummer.  Lika gråskalig som kostymeringen är i båda dessa verk, lika ångestladdad är stämningen i de koreografiska uttrycken.


Scen ur sud-virus av Ricardo Zappalà. Foto: Mats Bäcker

Först i tredje verket,  sud-virus, av sicilianaren Roberto Zappalà blir det också lite roligt på scenen med en koreografi som är mer expressionistisk.  Här öppnas inte med ett solo utan med att de elva dansarna tycks drabbas av plötsligt illamående och vrider sig i  konvulsioner  som vore de förgiftade, allt tydligen för att knyta an till gammal dionysisk kult med sitt inslag av satyrer som hört hemma på det en gång av greker invaderade Sicilien. Alla dansarna, män som kvinnor,  är iförda likadana vita perforerade klänningar, vilket särskilt utnyttjats för komiska effekter hos de mer storvuxna och skäggprydda manliga dansarna. 


Vad som också utmärker Zappalàs verk är Puccio Castrogiovannis enastående spel på mungiga live på scenen. Så får man i det som vanligt informativa programmet veta att mungigan är ett nationalinstrument i Italien och omgärdad av tabun som har med kvinnor att göra.      

Britt Nordberg