Kerstin Bergh

Det handlar om den eviga längtan

Inspirerad av Allan Petterssons viscykel

Galleri Imma, Mariestad november 2011

Varje gång jag ser en målning av Kerstin Bergh drabbas jag av kraften och intensiteten. Det är något obestämt, men högst påtagligt som drar blicken till dem och får den att stanna länge, fångad av intensiva färgklanger och koloristiska ackord. Det finns en målerisk musikalitet i hennes arbeten som skapar ett slags innerlighet i kontakten.

I november är hon aktuell med utställningen Barfotasånger på Galleri Imma i Mariestad.
Utställningen kan ses som en delredovisning av ett projekt som pågått i ett par decennier med start i början av 1990-talet. Hon har gjort bilder som inspirerats av kompositören och poeten Allan Petterssons (1911-1980) viscykel. I början gjorde Kerstin Bergh sina bilder mest som grafik. De arbeten hon visar på den här utställningen är oljemålningar hon gjort i år på barfotasångstemat.
Ett citat visar hennes känsla inför sångernas existentiella texter och djupt berörande musik: ”Det är någonting underligt med barfotasångerna, som uråldriga vaggsånger sjungna för det gamla människobarnet på väg in i den stora sömnen. Allan Pettersson skrev dem på fyrtiotalet.


Kerstin Bergh har gjort bilder som inspirerats av kompositören och poeten Allan Petterssons Barfotasånger. Foto: Bo Borg

Kerstin Bergh (född 1935) är bosatt och verksam i Skövde. Hon gick på Valand på 1970-talet och lärde sig stenlitografi på Litografiska verkstaden i Tidaholm 1989-1993.
Hennes måleri ingår i den kanske bredaste målarfåran, föreställande expressionism. Här är många kallade men få utvalda. Till den senare skaran hör utan tvekan Kerstin Bergh.
Hon målar i en naiv, nästan lite klumpig stil. Men det är en troskyldighet i berättande som jag uppfattar som kongenial med Barfotasångerna. Hennes färger och den skenbart naiva teckningen blir ett språk som liksom kan förlösa de viktiga innebörder som inte nås av orden. Det är en punkt som bildkonsten och musiken söker sig till från olika håll.
– Jag känner mig väldigt ödmjuk inför Allan Pettersson. Hur ska jag våga närma mig en gigant som han och drista mig att tolka min upplevelse av hans mästerverk? Men jag har inget val. Jag måste.



Hon gjorde sin första bild på temat i början av 1990-talet. Det var ett grafiskt blad med titeln Blomma säj.
– Alla mina bilder går på känslan. Varenda mening och vartenda ackord hos Allan Pettersson har så många betydelser. En strof som ”…är det tröttsamt att gunga en fjäril” har följt mig med skiftande förtecken genom åren. Jag blir aldrig klar med honom.
Allan Pettersson hade en svår uppväxt och ett liv fyllt av smärta.
– Jag känner ett släktskap. Jag förstår hans klagan. Jag har själv haft många svårigheter i livet. Han har ett underifrånperspektiv i sin konst jag känner igen mig i. Han kämpade både emot klassamhället och sin sjukdom. Jag känner så väl igen strävan och driften att bilda sig.
Barfotasångerna kommer igen hela tiden i Kerstin Berghs liv och konst.
– För mig fungerar det så att det dyker upp en strof. Till exempel ”Min längtan är en underlig fågel.” Den borrar sig ner i mig på ett hugsvalande sätt. Sen ser jag en bild klart och tydligt framför mig. När jag börjar måla försöker jag efterlikna den bilden. Det är sällan jag lyckas. Men jag slutar aldrig fortsätta.
– Sångerna handlar om saknad. Det vackra man förlorar under livet. Det man mist är ju alltid vackrast. Och det tar fram ens tro och tillit. Och man går vidare med sitt liv, lite luttrad eller kanske förbättrad.



Man känner alltid igen en bild av Kerstin Bergh oavsett om det är grafik eller måleri.
– Jag vet! Men min stil är inte sökt. Den kanske kommer ur min okunskap. Jag skulle vilja vara skickligare. Men det naiva kommer fram. Jag känner mig ofta klumpig i mitt uttryck. Men så ibland blir det bra. Då är det värt all möda och alla tvivel. När jag gjort målningen ”Någonting jag mist”, som visas på den här utställningen, var jag så lycklig att jag nästan flög hem.
Hon gör aldrig några skisser utan utgår direkt från den bild hon har i huvudet.
– Jag sitter och görar och grötar, målar över och målar över. Ibland måste jag ställa undan den tjocka målningen. Ibland går de att fortsätta på. Men ibland går det inte. Jag har förstört 47 målningar i år som var för dåliga. Ändå har arbetet med måleriet varit lyckosamt i år. Jag har haft det som i psykologiska sammanhang kallas flow.



På utställningen på Galleri Imma visar hon 10 stora Barfotasångsmålningar.
– Han skrev 24 Barfotasånger så jag har mycket kvar att göra och det är jag glad för
Hon har uppehållit sig länge med målningen till den sång som heter ”När flugorna surra, det händer en del…”
– Målningen vill gestalta ett övergrepp, fysiskt eller psykiskt. Ändå upplever många dess innehåll som ljust. Jag förstår det. Men liksom i livet kan något se ljust ut fast det inte är det. Jag har sett i mitt eget liv hur man kan komma över oförrätter och kanske har den insikten gjort målningen ljusare på ett omedvetet sätt.



Allan Petterssons livsöde, hans musik och dikter har följt Kerstin Bergh som en andlig följeslagare genom livet.
– Jag dristar mig till att tycka att han talar till mig. Även när jag inte förstår honom förstår han mig. Han har varit ett väldigt stöd och en stor tröst för mig genom åren. Hans musik är krävande och tar kraft, men framför allt ger den kraft.
Jag ber Kerstin Bergh välja en favoritstrof ur Barfotasångerna. Det blir: ”Min längtan är en underlig fågel som pickar på rutan var natt.”
– Den handlar om den eviga längtan man känner så starkt men inte kan precisera. Man känner igen det, men vet inte vad det är. Här finns essensen till det jag söker i min konst.

BO BORG