Giacomo Puccini

Stilbrott i ansedd opera

Tosca - musikaliskt och
dramaturgiskt konstverk

Göteborgsoperan 19/11 2011-9/2 2012
Ingela Brimbergs Tosca har just stuckit kniven i Scarpia (Anders Lorentzson). Foto: Urban Jörén

Man kan väl utnämna Puccinis opera Tosca till en av de mest ansedda av de klassiska operorna för sin realistiska handling, sin erotiska laddning kopplad till makt, svartsjuka, mord och självmord. Rena thrillern. Den torde för övrigt vara ett musikaliskt måste inte bara för Puccini-älskare.

När Tosca sattes upp på Stora Teatern 1957 lät den tala om sig genom att den placerat dramat i Mussolinis Italien. Den typen av tidsförflyttningar var något då rätt ovanligt, kan man bland annat läsa sig till i det alltid lika matnyttiga och välgjorda program som Göteborgsoperan erbjuder till varje föreställning, inte minst denna.  Numera är det snarare legio att försöka transportera operor till en närmre liggande historisk verklighet, på gott och på ont.  Så när nu den italienske regissören Lorenzo Mariani låter Scarpia inta scenen som en civilklädd despot  med fascistiskt uniformerade livvakter blir nog ingen särskilt förvånad, om det inte vore för att det strax innan meddelats att Bonaparte segrat och snart kunde väntas inta Rom, till kortvarig glädje för handlingens motståndsmän, Angelotti och Cavaradossi, som såg Napoleon som en befriare. Nåväl, på teatern är allt tillåtet men somligt kan också synas onödigt, som om publiken måste ha hjälp att göra historiska jämförelser.


Anders Lorentzson som Baron Scarpia i Puccinis opera Tosca på Göteborgsoperan. Foto: Urban Jörén

Den vackra sångerskan Floria Tosca, motståndsmannen Angelotti, konstnären Mario Cavaradossi och polischefen Scarpia har sina historiska motsvarigheter och deras öden tycks redan beseglade när ridån går upp för den tionde uppsättningen av Tosca som ges på någon scen i Göteborg sedan 1912, tolv år efter urpremiären i Rom. Ändå sitter jag föreställningen igenom och funderar på hur det till synes oundvikliga slutet skulle ha kunnat undvikas. Är det svartsjukan som bär skulden? Nej, den utgör bara den dramaturgiska knorren och blir till ett lätthanterligt och grymt vapen för Scarpia när det gäller att manövrera Tosca till avslöjandet var den förrymde politiska fången, förre republikkonsuln Angelotti, håller sig gömd. Också svartsjukan förutan hade kärleken, åtrån och politiken gjort gemensam sak för att bringa död åt alla fyra. Och trots att utgången är känd följer jag andlöst skeendet som drivs fram med stor energi och sensibilitet inramat av Maurizio Balós kraftfulla, svartvitröda scenografi.  Idén att låta en bit röd teaterridå åtfölja Toscas entréer är effektfullt och markerar hennes tillhörighet till teaterscenen. Den svartvita fonden i övrigt för tankarna till en Tapies-målning.


Den torterade Mario Cavaradossi (Tomas Lind) omfamnas av en förtvivlad Floria Tosca (Ingela Brimberg). Foto: Urban Jörén

Det här är en uppsättning som jag förstått redan skördat många kritikerrosor, framför allt för den musikaliska tolkningen.  Det är lätt att rätta in sig i ledet, särskilt för Ingela Brimbergs fylliga, varma sopran och temperamentsfulla agerande i en galaklänning röd som blod.  Kärleksduetten med Tomas Linds Cavaradossi i första akten och andra aktens utpressningsdrama med Anders Lorentzsons Scarpio är musikaliska höjdpunkter. Scarpios hallucinerande om att belägras av ett helt gäng Toscor i andra aktens slut är förstås tänkt att än mer låta associationerna gå till en vår tids skandalomsusad italiensk despot men blir, tycker jag, liksom den avslutande filmade bilden av en Tosca, som singlar ner mot sin säkra död något av ett postmodernistiskt stilbrott. Men så domineras också produktionsteamet av italienare.

BRITT NORDBERG


Fakta
Verk: Tosca – opera i tre akter av Giacomo Puccini
Libretto: Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Victorien Sardous drama La Tosca
Dirigent: Shao-Chia Lü/Finn Rosengren
Regi: Lorenzo Mariani
Scenografi: Maurizio Baló
Kostymdesign: Silvia Aymonino
Ljusdesign: Christan Pinaud
Solister: Ingela Brimberg, Tomas Lind, Anders Lorentzson, Marco Stella, Peter Loguin, Jonas Olofsson m fl
Göteborgsoperans kör och orkester, barnkör, statister
Scen: Göteborgsoperan
Spelperiod: 19/11 2011-9/2 2012