Mats Ek, koreograf

Mats Ek förnyar dansens
fantastiska möjligheter

Törnrosa i oförutsägbar koreografi

Göteborgsoperan, till och med 31/12 2011
Micol Mantini och Patrich Migas som föräldrarna, drottningen och kungen, i Mats Eks Törnrosa. Foto: Mats Bäcker

Mats Eks dansverk Törnrosa hade sin urpremiär för femton år sedan och kan nu räknas till baletthistoriens moderna klassiker.  I Göteborg sattes den upp under tidigt 2010. Nu har man haft det goda omdömet att ta upp den igen och det under årets julmånad. Det kan man kalla en välkommen julklapp.

Det är samma uppsättning nu som 2010 med Mariko Kida som en av de två dansare som alternerar i rollen som Törnrosa, eller Aurora som hon här får heta. Att uppleva hur hela hennes stabila kropp inlevelsefullt och med stor fysisk spännvidd demonstrerar en tonårsflickas surmulna trots mot en oförstående vuxenvärld visar på dansens fantastiska möjligheter till ordlöst gestaltande. Den förmår Mats Ek sannerligen förvalta och förnya som den stora berättare han är inom danskonsten. Och även om handlingen rymmer stor tragik så får dansarna oss stundom att skratta och det kan man möjligen uppfatta som en ovanlig upplevelse i en operasalong. Men så befriande!


Mariko Kida som Aurora, Satoko Takahashi som rubinfén och Ellah Nagli som guldfén. Foto: Mats Bäcker

Det som lockar till ömsom skratt ömsom förskräckelse är Mats Eks egensinniga, lekfulla, humoristiska och oförutsägbara koreografi liksom hans utmanande tolkning av sagan, som så här femton år efter urpremiären på Hamburgoperan intagit sin självklara plats bland de moderna dansklassikerna.  Föräldrarna, alltså sagans kung och drottning, också nu dansade av Patrick Migas och Micol Mantini, gestaltar inkännande med stora och nyckfulla gester sin kärleksfulla men uteslutande tvåsamhet som inte ser hotet mot familjelyckan som blir till dotterns första sil som nålsticket här transformerats till. Även om jag tycker att föreställningen tappar tempo och fokusering mot slutet så är helheten ett rikt konstverk. 


Satoko Takahashi (rubinfén) i ett frispråkigt koreografiskt intermezzo. Foto: Mats Bäcker

Då, i januari 2010, skrev till exempel Svenska Dagbladets recensent Anna Ångström att ”Göteborgsoperans balett gör allting rätt just nu”. Det går att hålla med också under innevarande säsong med en dansrepertoar som spänner mellan hiphop och klassisk balett. En ganska annorlunda Giselle än den som också finns på Mats Eks repertoar gästspelar holländska nationalbaletten med på försommaren 2012 strax efter att streetdanskompaniet Twisted Feet gästat huset två kvällar i maj.  Maj är också tiden för Göteborgs Dans- & Teaterfestival, som flyttats från höst till vår och kommer att inta också Göteborgsoperans scen. Med den egna baletten satsar operan under huvudsakligen mars månad på elva föreställningar av ett dansverk av den Berlinbaserade tyska koreografen Sasha Waltz till musik av Hans Peter Kuhn.  No Body, som verket heter kan förstås som antingen ”ingen kropp” eller ”ingen”, är tredje delen i en triptyk hon gjort och som utger sig för att gestalta människans fysiska dimensioner, det odödliga i oss.   

BRITT NORDBERG