Karin Elmgren och Anita Paakkonen Ahl

Duo flirtar med skräckromantiken

Naturen grund
för det mytiska

Vänersborgs konsthall, 10/12 2011 – 14/1 2012
Fleurs du Mal, kol av Karin Elmgren.

Sagor och myter, människa och natur och personliga upplevelser utgör resonansbotten till i stort sett allt vad konstnärerna Anita Paakkonen Ahl och Karin Elmgren gör. Den utställning med deras verk som nyss öppnat i Vänersborgs konsthall är långt ifrån insmickrande. Det är en utställning som kräver eftertanke.

Det står snart klart att deras bilder är mycket medvetet hängda av de två konstnärerna gemensamt. Och det som först drar uppmärksamheten till sig är en större teckning i kol och gouache av Karin Elmgren som fått titeln Brudslöja, men slöjan sitter på ett skelett som tycks ha flutit upp ur en sjö med näckrosor. På så sätt skapas en triptyk ihop med två andra bilder, på samma vägg, med titeln Fleurs du Mal, av just näckrosor med i ena fallet makabert sällskap.


Den som lever får se, blyerts av Anita Paakkonen Ahl.

Bakom varje bild i utställningen döljer sig en personlig upplevelse. I det här fallet handlar det om att Karin Elmgren själv i barndomen blev varnad för att bada i sjöar med näckrosor för man kunde snärjas av dem och dras ner i djupet. Associationerna kan vandra vidare till Hamlets Ofelia eller annat som bottnar i saga och myter. För det är där som både Anita och Karin tar avstamp i sina verk. Så är Anita Paakkonen Ahls blyertsverk Vanitas medvetet hängd för att kunna kommunicera med Brudslöja. Vanitas är en dubbelexponering av konstnärens eget ansikte och hennes kranium, en bild som talar förgänglighet precis som Brudslöja. Idén till Vanitas fick hon vid besök i ett KGB-museum i Vilnius som tidigare varit fängelse, där man hittat den typen av skrämmande bilder i identifieringssyfte.
– Vi jobbar mycket med svart humor, förklarar Anita, och Karin lägger till att det handlar om en flirt med skräckromantiken i mycket de gör.
Karin har till exempel jobbat i många år med skelettgrejer, som hon uttrycker det.


Vanitas, blyerts av Anita Paakkonen Ahl.

De två träffades under den femåriga utbildningen på Valand och fann snart att de hade väldigt lika uppfattningar i grundläggande frågor som jämlikhet, makt, resursfördelning, orättvisor.
– Vi är också intresserade av natur på många sätt och hur den uppfattas i våra sagor och myter, hur man sett på naturen i olika tiderna, ibland som något skrämmande och hur naturen avbildats i sagor och myter.
Karin Elmgren, vars teckningar är omsorgsfullt detaljrika, visar också en bild av en kvinna med några spretande grenar som skjuter upp ur huvudet likt horn. Bakom denna bild, Tiotaggare, i kol och gouache finns tanken på mäns erövrarlustar att lägga ner sitt byte. Vid  närmare granskning handlar bilden också om förfall, att det perfekta inte varar för evigt.
Intill hänger en fin blyertsteckning av Anita Paakkonen Ahl kallad Den som lever får se. Det är en växt med stora knoppar varur det tittar fram ett öga.  Hon visar också bland annat tre fotografiska bilder på tema tid. De är inte placerade sida vid sida men kan från en viss punkt i hallen ses samtidigt. De visar alla ett par händer som håller i en klocka med visare som närmar sig klockslaget tolv.  Händerna representerar tre åldrar, barnets, medelålderns och ålderdomens och vill säga något om hur tid uppfattas i olika åldrar.


Anita Paakkonen Ahl intill en av sina tre bilder på tema tid.

Det lurar också en berättelse bakom de tredimensionella verk som Anita visar. Den stora svarta brunnsformen kallad Mjölbrunnen härrör ur en berättelse om hur mjölk förvarades förr i tiden. Förgängelsetemat återkommer i en liten video hon gjort av en liten båt i tenn som ses kapsejsa och sedan smälta ner och återgå till sitt ursprungliga tillstånd som tennklump.
Karin Elmgren och Anita Paakkanen Ahl har ställt ut tillsammans tidigare, senast på Galleri Konstepidemin i Göteborg, Alingsås konsthall och Galleri Rostrum i Malmö. Boende i Alingsås respektive Mölnlycke med varsin ateljé träffas de kontinuerligt för att bolla idéer om sin konst.  På frågan om de kan försörja sig på sin konst blir svaret ett rått skratt och ett spontant svar:
– Hur många kan egentligen det?  
Lite extraknäck på kyrkogårdar ger näring åt fantasin. Karin arbetar också som bildlärare.
–  Har man så lång utbildning så ska man väl försöka använda den på något vis, tycker hon.

BRITT NORDBERG