Birgitta Nordström

Ett vufffdrdigt farvufffdl och
resor av framtida vufffdrde

Ett värdigt farväl och
resor av framtida värde

Birgitta Nordström – förnyare av den sakrala textilkonsten 2012
Birgitta utanför ateljén Foto: Marianne Erikson

-Jag dras till textilen för att den på något fenomenalt vis berättar något om hur det är att vara människa, säger Birgitta Nordström. Den är hudnära, skyddande och formbar.
Textil konst kan ges struktur och färg och även vara berättande. Den följer oss från vaggan till graven. Hos Birgitta Nordström ges den rituella aspekten en betydande plats.

Fem bårtäcken i olika utförande blev Birgitta Nordströms examensarbete för Master of Fine Arts vid HDK 1995.
– Det handlar egentligen om att porträttera människan, säger hon. Det gäller omsorgen från vaggan till graven, allvaret och total inlevelse.
1998 fick Birgitta Nordström bidrag från Bildkonstnärsfonden för att utveckla sakral textil, efter att tidigare ha visat bårtäcken på Läckö slott. Ett av dem var som en pälslik djurhud med långt hängande hår, likt en angoragets. De flesta av hennes bårtäcken är vita, och hon väver dem själv i sin ateljé vid huset på Hönö. Öckerö kyrkas är undantaget, det blev en kompromiss och blågrönt. Var det havet som återspeglades? Bårtäcket till Högsbo kyrka fick också färg. Det är gröngult med initialerna inbroderade från den person som skänkt pengar till inköp av den textila konsten.
- Det är viktigt att samtala inför begravningen med de anhöriga, berätta om möjligheten att de själva med textilen kan göra i ordning kistan. Birgitta eftersträvar en enkelhet och renhet i täckets utformning. Hon har skapat en korg för blommorna som ges under avskedet. Den ställs på kistan då det är dags att ta farväl. På så sätt skapas – i stunden – en blomsterhyllning till den avlidne.
Ett bårtäcke har fått en alldeles särskild betydelse för henne – det vita av två sammanknäppta våder. Birgitta fick en inbjudan till symposiet Arts Health vid Newcastle University i Australien 2008. Genom åren har hon behållit kontakten med sin australiensiske kollega Brett Alexander och det var han som bad henne delta.
 – Jag var den enda icke disputerade och den enda som inte kom från den anglosaxiska världen. Det stod klart för mig att jag måste bidra med något annat utöver det rent verbala, ett taktilt språk. Jag ville göra ett bårtäcke! Det måste vara handvävt ? en allomfattande förberedelseväg för svepningen.
I sin muntliga presentation talade hon om hur bruket av bårtäcken hos oss går tillbaka till medeltiden, men att det mer och mer försvunnit under 1900-talet. Nu börjar intresset för bruket och riten komma tillbaka. Hon sammanfattar det så att i ceremonin kring bårtäcket ges komfort och tröst, i ett textilt ”minne” bereds omsorg både om den bortgångne och de sörjande. Att vika upp och drapera täcket över kistan kan ses som det sista tillfället att göra en bekväm och trygg bädd där en älskad person kan vila. En slags rituell handling.


Detaljbild Foto: Peder Hildor

Kontakterna med symposiedeltagarna gav upphov till ett annat betydelsefullt projekt för Birgitta. En kvinnlig läkare frågade henne: Kan du väva filtar, svepningar till barn?
Frågeställningen ledde till en gestaltningsprocess ”I sin linda”, ett 2-årigt konstnärligt utvecklingsarbete vid HDK.
Till sin medarbetare har hon teknikern i fiberverkstaden Marianne Davidsson. 18 filtar, cirka 90 x 90 cm, har hittills producerats, handvävda, mjuka, skimrande, alla i naturvitt med varierade strukturer.
- Jag vävde det vackraste jag kunde!
Nu frågar hon sig: Finns det behov i vården av en liten svepningsfilt att användas när vi förlorar våra minsta?
Under tillverkningsprocessen har de ställt frågor till sig själva och andra om behovet av rit och meningsbyggande sammanhang. Birgitta vill också gärna prata vidare med personer som förlorat ett barn. Tillfälle till dialog kommer säkerligen att ges då hon ställer ut de unika spädbarnsfiltarna i HV Galleri, Stockholm i februari-mars 2012. Det finns också en katalog ”I sin linda” med utsökta bilder av de taktila filtarna, vävnoter och garnsorter. Ett samtal om projektet ägde rum mellan Birgitta och musikern Kim Hedås på Atalante den 28 november.


Bårtäcke i dubbelvävnad, ovansidan i lingarn tvinnat med rostfritt stål och undersidan i ullgarn. Vänner bidrog med pärlemorknappar i skiftande toner, 205 x 370 cm. Visades i Australien 2008. Foto: Peter Hildor

Zenit träffar Birgitta Nordström hemma på Hönö i mitten av augusti. I en bergsskreva intill hennes fristående ateljé blomstrar det och uppför spaljén hänger äpplen på klättrande grenar.  På ett bord har en trave pärmar staplats, minutiöst överklädda med linnetyger - klarröda, orange och purpurfärgade. Intill står en långsmal liten låda med svart-vita, tätt arkiverade kort. De utgör två av hennes tidskrävande konstnärsinsatser, som även hantverksmässigt har hög kvalitet. Det lilla arkivet, i sin helhet bestående av en serie på åtta små lådor, alluderar på Irakkriget, och visades 2003 på Galleri Rista i Umeå.
Birgitta kallar dem ”Stoppkartor” och de är små Saddambilder från tidningar i rullat papper, som vaxats, dränkts i tusch och stoppats in i en låda. De är en sorts dagboksanteckningar, där man tydligt kan urskilja särskilt ”svarta dagar”.


Dubbelvävd filt för de allra minsta, dubbelspolat bomullsgarn i ena lagret, kamgarn/ull i det andra, krympt för att få krusig struktur, 90 x 90 cm. Foto: Peder Hildor

De lysande röda bokpärmarna ingår i ett omfattande samarbete, ”Sjätte sinnet”, från 2007.
Birgitta blev tillfrågad om hon ville vara med om att konstnärligt gestalta en kyrka i Västerås stift. Det var ett ambitiöst projekt, där 23 konstnärer ingick. Birgitta blev tilldelad Dala-Husby kyrka.
- Det var en enorm katedral med minnen från den tid då Dala-Husby var kungsgård.
Det var också uppsamlingsplats för Dalregementet. Den dagen jag besökte kyrkan stod bara några få psalmböcker uppställda inför nästa gudstjänst. Jag reste hem med en känsla av att vilja befolka kyrkan!
 Hon gjorde en installation i kyrkorummet med 20 röda bokpärmar och 9 fotkuddar vid altaret – ”Kompisfötter”, fotavtryck av nära vänner. De gjordes av råhud från ren, ull och vaxat linne och placerades i en halvcirkel vid altaret. Spår av mänsklig närvaro.
Birgitta öppnar pärmarna och jag förundras över de olika fötterna i kontursöm. Hennes skapande går tillbaka till studier av fötter och himmelsfärd, som de framställs i medeltida broderier. VG-regionen gav bidrag till studievistelse i en Berlinateljé och hon gick runt på museer, tecknade och skickade brev till kyrkovaktmästarna om fotspår hon hittade i Berlin. 
- Stegen blev stygn, säger hon själv. Processen började flera år tidigare då hon besökte den textila skattkammaren i Halberstadt, första gången hon såg de broderade fotspåren från medeltiden. Där finns också en gammal korkåpa i guld från 1000-talet. Den kom att få betydelse för hennes nästa uppdrag - att göra en korkåpa till Göteborgs domkyrka.

MARIANNE ERIKSON


Domprosten iförd sin nya skrud, som förevisas för HDK-studenter på besök 2011.

Korkåpan ”Daggkåpan” är komponerad och sydd speciellt till domprosten Karin Burstrand.
Den är i guldgult siden, sammansytt med råväv av viskos och lin. Foder och sticksömmar är mörkröda. Längs brämet /frampartiets bårder löper invävda symboler av växandet. Ryggskölden är utformad som ett daggkåpeblad med mönstervävda nerver på vars mitt en pärla är fäst som en daggdroppe på ett mjukflikigt blad. Den lilla juvelen fann Birgitta på Bleeker Street i New York. Tankarna kan gå till det engelska namnet på daggkåpan – Lady´s mantle.
Och kanske blir det ett nytt bårtäcke, där pärlan, daggkåpan och sidenet blir utgångspunkter i skissandet.
– Jag skulle vilja sticka (sticksömma) ett sidentäcke på den gamla stickstolen, som står i ateljén, stygn för stygn. Det skulle bli hennes tionde bårtäcke.

FAKTARUTA:
Birgitta Nordström f. 1963 i Göteborg
1989-1995 HDK, MA i Textil
2009 universitetslektor i textilkonst vid HDK
Har tillsammans med professor Annika Ekdahl och HDK-studenterna deltagit i den internationella konstbiennalen i Kaunas, Litauen 2009 och 2011:  Internationella möten av framtida värde.


En av fotkuddarna broderad på linnetyg, ca 45 x 45 cm. Foto: Peder Hildor