Eva Bergman

Gäller att försöka vara människa och konstnär samtidigt

Regissören Eva Bergman dubbelt aktuell

Göteborgs stadsteater
Det är svårt att mäta teaterns betydelse men man kan säga att konst, kultur, teater är viktigt för att öka människors mognad och medvetenhet, säger Eva Bergman.

Ronald Harwoods pjäs Påklädaren på Göteborgs stadsteater har blivit den publikframgång som var väntad. Vad annat med två av stans mesta skådespelarprofiler, Sven Wollter och Tomas von Brömssen. Så egentligen hade det kanske inte spelat någon större roll vem som regisserat, tror Eva Bergman insiktsfullt. Men det var henne de ville ha.

Zenit träffar henne då framgången är ett faktum och hon ser fram emot
nästa uppdrag, på Stadsteatern i Stockholm. Likadant där. Ett par gamla
teatervänner som bytt Göteborg mot Stockholm, Lennart Hjulström och
Gunilla Nyroos, bad henne komma och göra William Nicholsons Äktenskapet
med dem, ett oskrivet blad i svenskt teaterliv.
Eva Bergman lotsar mig hemtamt genom korridorerna på Göteborgs Stadsteater för att finna en pratvänlig plats. Minnena lever kvar sedan barndomen då hon och småsyskonen satt på hyllan när mamma Ellen repeterade som koreograf.  Att hennes yrkesval skulle komma att ha med teater att göra låg nära till hands, men tanken var först att bli professor i teatervetenskap, ett ämne som man fick flytta till Stockholms universitet för att studera.  Så småningom fick hon jobb inom dramaturgiatet på Dramaten.
- Men efter en tid kände jag att jag ville gå vidare från att mest läsa texter, så jag skrev till Ralf Långbacka här på Göteborgs Stadsteater och frågade om jag kunde få bli hans regiassistent. Så började det. På så sätt fick jag också min utbildning på den här teatern som assistent till olika regissörer.



Eva Bergman berättar vidare hur hon en dag gick in till dåvarande teaterchefen Mats Johansson och sa att nu kan jag lika mycket som de dåliga regissörerna, så kan inte jag få sätta upp en egen pjäs.
Det blev startskottet för det som skulle bli Backa Teater och för Eva Bergmans väg mot den status hon numera har i Göteborgs kulturvärld. Hedersdoktor vid universitet, Årets göteborgare med mera hör till utmärkelserna.
- Roligast är ändå att ha fått en spårvagn uppkallad efter sig, skrattar hon.
Det är snart tio år sedan Eva Bergman lämnade Backa Teater, som hon tillsammans med Ulf Dohlsten och Maria Hedborg fick lägga grunden till i slutet av 1970-talet som en fristående del av Göteborgs Stadsteater.  Med stor respekt för den unga publik man vände sig till kom Backa Teater att utvecklas till landets ledande barn- och ungdomsteater och en unik mötesplats för olika åldrar och kulturer. Shakespeare, antika dramer och annat som tidigare inte varit det första man tänkt på för den målgruppen, gjordes där tillgängliga för teaterovana skolungdomar i regionen.  Eva Bergman betonar särskilt musikens betydelse för framgången, att som enda teater ha fått fast anställda musiker i ensemblen.
- Att vi kunde skriva teaterhistoria beror på att vi hade de här musikerna, anser hon.
Efter Backa-epoken har Eva Bergman fortsatt som frilansande regissör, mest på Dramaten och stadsteatrarna i Stockholm och Göteborg, men också utomlands. 2007 gjorde hon Schillers Don Carlos i Göteborg med Fares Fares. Inför denna höst har hon begåvats med två andra affischnamn, när hon regisserat Harwoods Påklädaren med Wollter och von Brömssen, som själva bett att få göra den med henne som regissör. Hon har anledning att vara nöjd med resultatet och ger teaterchefen Anna Takanen en eloge för strategin att välja publikvänliga uppsättningar på stora scenen för att finansiera mer experimentella produktioner på Nya Studion.
Man kan fråga sig hur intresserad man blir av själva dramatikern när man arbetar med en pjäs.
- Jag har inte träffat Harwood, svarar Eva Bergman. Men jag försöker alltid lyssna in vad som är smärtpunkten i en text, varför det var nödvändigt för den här människan att skriva den här pjäsen.
När det gäller Nicholsons pjäs Äktenskapet var den helt okänd för henne och tydligen inte spelad i Sverige tidigare. Men frestelsen att få arbeta med Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos tålde inga invändningar.
- Lennart ringde och sa, att de hade en så intressant pjäs och frågade om jag inte kunde komma och göra den med dem. Jag läste den först på engelska. Sen kom en lysande översättning av Bengt Ohlsson, första gången jag får en översättning där jag känner att jag inte behöver göra någonting. ”Men”, invände jag, ”det här är ju egentligen inte min sort. Jag gör ju mest politik och musik och så”. ”Men vore det inte roligt”, sa Lennart. ”Joo, det vore det ju”, sa jag.
Och därmed blev det. Premiär i januari.
Är det inte en ganska dyster pjäs?
- Neej, inte dystrare än våra liv är. Den är på riktigt, tycker jag. Levande. Och så är det väldigt komplicerade porträtt av människor. Och det tycker jag blir intressantare ju äldre man blir, hur komplicerad människan är, hur många sidor man har och vilka sidor i oss vi väljer att bejaka. Vi är våra handlingar.
Det var några år som Eva Bergman tog paus i arbetet på grund av överansträngning. Livet blev övermäktigt, inte minst genom att hon hade fem produktioner på gång samtidigt. Det tog på krafterna.
- Det var en svår tid. Det skulle gå att skriva en hel artikel bara om det. Jag kommer att vara noga med att inte ta på mig för mycket i fortsättningen.
Året 2007 dog Eva Bergmans båda föräldrar, Ellen och Ingmar Bergman.
Din mamma var ju också en stor personlighet och respekterad yrkesmänniska. Har du inte tänkt på att skriva något om henne?
- För mig är det nog snarare så att i nästan alla personer jag lär känna när jag gör en föreställning hittar jag delar av min pappa och min mamma och även mig själv. Människokunskap är viktigt. Som nu den här kvinnan Alice i Äktenskapet. I henne finns väldigt mycket av min mamma.  
Och i Påklädaren tycker hon sig finna drag av både sin mamma och sin pappa.
Sir John, som spelas av Sven Wollter, är en åldrad egocentrisk skådespelare som kollapsar inför en föreställning som Kung Lear. Han genomför föreställningen mot alla odds men den blir också hans sista.
- Sir John väljer att dö mitt i ett danssteg. Det är kanske så vi alla vill dö. Så kanske Ingmar också velat dö. Mitt i språnget så att säga i stället för att dö med insikten om vilka svek han som människa hade gjort för att få vara den här stora konstnären.
Den intressanta frågan, om man är en kreativ människa och tycker om att arbeta med människor och sedan inte kan det längre på grund av ålder eller annat, är hur man då för över denna kreativitet till det andra livet? Det märktes så tydligt på min pappa när han skulle bli Fårögubbe och han bröt all kontakt med teatern och skådespelarna, allt det som gjort honom stor och levande som den store konstnär han var. Då var han plötsligt tvungen att vara människa och det hade han ju inte alls tränat på. Det blev inte speciellt angenämt för honom att sitta där och vara Fårögubbe och se på sina videofilmer, utan han försvann mer och mer in i något slags insikt om sina mänskliga tillkortakommanden. Så det gäller att se upp och förvalta både sin kreativitet och sin medmänsklighet medan tid är och försöka vara en bra människa och konstnär samtidigt.
Själv återkommer Eva Bergman hela tiden till hur viktig demokratifrågan är i hennes arbete, att det är den som driver henne i de val hon gör.  Dit hör hennes engagemang i Palestinafrågan. Förra året skrev hon för Dramaten en egen pjäs i frågan, Jerusalem 2010.
- Jag blir så upprörd när jag ser hur israelerna behandlar palestinierna. Så jag började läsa på och insåg snart att nyckeln till fred i Mellanöstern ligger i Washington.  
- Jag är så intresserad av demokratifrågan och tycker att jämlikhetsfrågan är involverad i den. Det är därför det varit så roligt att göra teater utomlands för människor som aldrig varit på teater. Det är också en demokratifråga att ha tillgång till kultur, att få chans att växa som människa, att kunna ta till sig andra världar, andra sätt att tänka, att välja.  Det är det som teatern kan visa.
Ett outplånligt minne för mig är Eva Bergmans uppsättning av Willy Russels pjäs Blodsbröder på Göteborgs Stadsteater.  Det blev sedermera en av de pjäser hon valde att sätta upp när hon fick chans att samarbeta med Teatro Avenida i Moçambique. Den kontakten började med ett fax till Henning Mankell, som löd:  
"Hej, jag heter Eva Bergman och jobbar på Backa Teater och du jobbar på din teater i Afrika. Tycker du att vi kan ha något gemensamt? Har du något som jag skulle kunna göra teater av?"
- Maria Hedborg hade visat mig boken Comédia Infantil och sagt att det här borde vi göra teater av. Henning svarade att han visste vem jag var och Backa Teater, att han inte hade något särskilt i byrålådan men höll på att skriva en diktsamling om Afrika.
- Jag bad då att han skulle skicka några dikter och han skickade fyra. Jag ringde och sa att vi skulle vilja göra en pjäs av det här om Afrika, så han fortsatte att skriva. Sen åkte jag och teaterns kapellmästare Bo Stenholm ner för att hälsa på Henning och se hur det var i Afrika, jag hade aldrig varit där. Vi blev oerhört imponerade av deras arbete och lärde oss väldigt mycket.  Hela mötet med Mocambique och teatern var fantastiskt. Efter en vecka sa Henning att ”nu ska du åka hem och jag vill bara säga en sak, jag kan inte leva utan dig”. Så blev det vi och jag åkte hem och gjorde föreställningen Berättelser på tidens strand.

Text och foto
BRITT NORDBERG