KG Bratt

Brinner för att dela med sig

KG Bratt – inne på ett gammalt spår

Dalsland Konstmuseum 17/9 ufffd 11/12 2011
KG Bratt berättar om sina målningar.

Hösten har gjort sitt intåg, löven faller så sakta, men det är varmt och disigt, när jag besöker Dalslands Konstmuseum i Upperud, där KG Bratt har en utställning, ”Spår av natur”. Höga vattenflöden i det dalsländska sjösystemet gör att det forsar vildsint vid inloppet till sjön Spången, där museet är beläget. Helen Backlund är museets chef sedan 2006 och hon ser ljust på framtiden. Det senaste decenniet har inneburit en tillväxt för kulturen i Dalsland. Stenebyskolan, med den intilliggande Konsthallen, har vuxit. Det konstnärsdrivna Not Quite i Fengersfors startade 2002 och Dalslands konstmuseum, som från börjat var ett privat initiativ, drivs nu av regionen. Museets profil har blivit starkare och mer tydlig. För närvarande pågår också ett omfattande designprojekt ”Ur skog”, där museet samverkar med både Stenebyskolan och Not Quite.

Samtidigt med KG Bratts utställning pågår i stora salen en annan utställning med Gunnar Larsson. Han var en dalsländsk målare (1892-1979), som arbetade med akvarell. Där visas 120 små skimrande porträtt av det dalsländska landskapet och husen.


Krokiteckningar på ateljéväggen.

Alldeles intill Dalslands Kanal i Dals Långed har KG Bratt sin ateljé. Han är konstnären som blev pedagog och som brinner för att lära ut det han kan om färg och form. Väggarna i ateljén är täckta av krokiteckningar, målningar, skisser och foton, som vittnar om pågående verksamheter av olika slag. KG Bratt berättar om sin första tid som konstnär:
- Jag är en produkt av kolorismen på tidigt sextiotal, men jag är nog egentligen grafiker. Jag försöker måla, måla, men mina färgval blir gärna lite återhållsamma. Tore Ahnoff, som var min lärare på Valand, sa vid ett tillfälle: ”Du är grafiker.” Så under tiden på Valand jobbade jag med grafik. Jag började på Valand -62 och slutade -64, ett år innan jag skulle. Jag var rätt sjuk i perioder under de åren.
Målningarna du visar nu på Dalslands museum, är det ett nytt sätt att jobba?
- Det är egentligen ett väldigt gammalt spår. Jag hade min ateljé först i Biskopsgården i Göteborg och höll på en del med fotografi. Jag gjorde kroppsporträtt, närbilder av kroppar. Jag lånade en Hasselbladkamera. Den hade jag haft i min utbildning på Slöjdis. Jag tog bilder på hud med släpljus, så att jag fick fram den här knottrigheten och fingeravtrycken. Jag blev så inspirerad av det här jag gjorde. Men det blev aldrig av att jobba vidare med bilderna. Jag har haft dom i min pärm. Jag tog kontaktkartor så att jag slapp att omsätta negativen till positiv i huvudet. Kartorna har jag kollat på med jämna mellanrum, en gång i halvåret eller så. Den fotografiska tekniken blev jobbig. Jag har aldrig haft ett eget mörkrum. Men sen skaffade jag mig en egen Hasselblad och jobbade mycket med diafilm. Jag jobbade med strukturer, bergen i Bohuslän till exempel. Men nu utgår jag från de här bilderna. Jag gör förstoringar och går närmare huden och strukturen. Jag kommer upp till en abstrakt bild och hamnar i macrobilder.


maj. Modellmålning från 1962.

Nu har jag börjat komma igång igen med mitt eget måleri, nu när jag slutat på skolan. Jag går in och väljer en detalj att arbeta med och formspråket blir enklare och mer abstrakt.
Det blir många möjligheter om du skall översätta en sådan här abstrakt svartvit struktur till färg. Ganska långt från det du har gjort tidigare med geometriskt uppbyggda kompositioner.
- De senaste tio, femton åren har jag jobbat med centrering i kompositionen. Konstruktionerna har jag kvar i botten. Jag linjerar alltid upp en grundstomme med rutor och kvadrater. Jag tycker det är spännande med geometriska former. Den liksidiga triangeln förekommer hela tiden. Mellan de här formerna kommer landskapet fram ändå till sist.
Jag kan associera dina bilder med Hilma af Klint, som lade in mycket symbolik i sina geometriskt uppbyggda bilder, en symbolisk kontext med världsalltet och högre makter. Hur ställer du dig till det i dina bilder?
- Det är roligt att du ser det så. Hilma af Klint har figurerat en hel del nu med olika utställningar. Men jag nöjer mig med att se manligt-kvinnligt i de här formerna. Om man tittar i symbollexikon, så kan man hitta en massa betydelser. Kvadraten, cirkeln och triangeln är ju de grundformer som går vidare i det tredimensionella och som tillhör de platonska kropparna. Platon menade att allt i himlen och på jorden är uppbyggt av de fyra elementen: eld, luft, vatten och jord. Och eftersom de regelbundna kropparna är skönast och mest perfekta i formen, så är de fyra elementen i sin tur uppbyggda av dessa.
- Jag har undervisat mycket på Stenebyskolan. Där la jag in ett ordentligt block med geometriska grundkonstruktioner i mitt ämne Konstnärlig gestaltning, Färg och form. Just för att skolan bygger så mycket på teknisk färdighet, materialkunskap och hantverk.


Målning med ”hälstruktur”.

- Jag har en målning där uppe på väggen från 1962 på Maj, Olof Sandahls fru. Då hade jag precis börjat på Valand. Här startade mitt intresse för den lugna uppbyggnaden av en bild. Om jag centrerar någonting, så blir det absolut neutralt. Man öppnar två ytor. Det är den stilla formen som jag är mest intresserad av. Titlarna på mina målningar ger inget svar på vilken tolkning man skall göra. De är bara mina egna associationer kring bilden. Jag har en titel på en målning som heter ”Nära”. Det betecknar bara den formen i mitten, som ligger närmast betraktaren, men på sidorna öppnar det sig två landskap som ligger långt bort.
Dina krokiteckningar är ett spår och det här med geometriskt uppbyggda konstruktioner kan tyckas vara ett annat spår. Har du tidigare utgått från krokiteckningar i ditt måleri?
- Jag har inte målat modell. Det är väldigt få gånger jag gjort det. När jag undervisar i krokiteckning, så jobbar jag geometriskt med de mänskliga kroppsformerna. Hur man bygger en volym. Krokiteckningarna jag har här på väggen är korta ställningar på kanske fem minuter. Men jag har inte använt detta som konstnärligt uttryck i sig. Det är mera att jag tränar seendet och tecknandet. Det som intresserar mig nu är människokroppens ytstruktur och mönster. Jag fotograferar delar av kroppen, som den skrovliga delen av min häl till exempel. Den ingår i den här målningen, som hänger på väggen. Det som är nära och det som är långt borta kan byta perspektiv.


”Grotta” målning akryl.

Du har varit lärare länge. När började du med det?
- Här på Stenebyskolan började jag 1977 som lärare. Men jag hade arbetat långt tidigare på ABF, som kursledare. Sedan startade jag Gustavus Primus Målarskola 1963 och verkade där, som föreståndare, fram till 1980. Det var ju så att alla, som ville, kunde gå där. Jag avskyr konkurrens, alla skall få en möjlighet.
Hur ser du på kombinationen att både vara konstnär och konstnärlig pedagog? Är det något som berikar eller står i motsättning?
- Absolut inte i motsättning, men det innebär att man inte får så mycket tid för det egna. Jag har varit periodare med mitt eget måleri. Efter skolan jobbade jag först som fotograf och reklamtecknare. Det var visserligen frilans, som alla gjorde på den tiden. Jag hatar ju egentligen reklam. Det här med undervisning var från början en nödvändighet. Jag började med en liten grupp på en fem, sex stycken, som kom till min ateljé i Biskopsgården och tecknade. Jag tyckte det var jäkligt roligt. Jag hade rätt roligt folk som kom, bland annat Kent Karlsson och Reinhold Lindberg, Urban Höglund och Gerry Johansson. Dom var inte mer än sexton, sjutton år då. Helt vanliga killar, som bodde på Hisingen.
- Det är det jag har sysslat med hela tiden, att försöka dela med mig.

Text och foto
BERIT JONSVIK