Linda Tedsdotter

Man får inte ta på sig en prästroll

Linda Tedsdotter – Airis konstnär hos Tillt

Linda Tedsdotter

Linda Tedsdotter är en av de Airis konstnärer som anlitats av Tillt.  Det började med att hon blev kallad till en intervju. Sedan blev hon tilldelad en arbetsplats att vara på. Det blev Ica Kvantum på Ale Torg. Uppdraget var att göra konst med personalen, inte mer definierat än så.

- Jag skulle vara där i butiken och observera under en period. Efter den tiden skulle vi sätta oss ned och diskutera inom arbetsgruppen, som bestod av några från personalen och chefen. Personalen var inte tillfrågad om de ville ha en konstnär till sin arbetsplats. Det fanns inte heller någon avsatt arbetstid att sitta och prata eller att göra någonting tillsammans med mig. Men det är nog olika i olika projekt. Det var helt absurt att komma dit och sitta där i ett personalrum på en ICA-butik. Våra verkligheter är så långt ifrån varandra. Det var säkert lika absurt för dom att ha en konstnär springande på sin arbetsplats. Men vi gjorde bra saker ändå i slutändan, säger Linda Tedsdotter.
Rent konkret, hur kom ni fram till någonting gemensamt att göra?
- Jag hade reagerat på att det på damtoaletten fanns en almanacka med bilder på nakna män och på herrtoaletten en motsvarande med nakna tjejer. Vi gjorde en almanacka, där man skulle reflektera över vad varje månad stod för. Fast den blev aldrig riktigt färdig.


Ur ljudverket Distortion.

Sen hade vi kroki en dag på deras personalfest. Det blev mer som ett jippo. Det var ganska roligt, men mer ungefär som en möhippa eller svensexa. Kul men inte mer. När jag gick omkring i butiken tänkte jag på ljudnivån. Det var så höga ljud överallt. I kassan till exempel är det ett fruktansvärt högt bip-ljud hela tiden, BIIIP BIIP. Vi började prata om det. Vi bestämde att alla skulle plocka upp olika ljud som vi sedan spelade in. Det var allt ifrån när man häller på en säck potatis i potatisbingen eller drar en vagn med varor. Gnisslet som blir då eller när man skär skinka och det låter TJIIING – TJIIIING. Och en wellpappress – SSZZZSSS- som trycker ihop kartongerna. Bakugnen låter på ett sätt och kylen på ett annat sätt. När vi hade plockat in alla dessa ljud, så bad jag en musiker, Santiago Cambon, att sätta ihop alla ljuden till en låt. Han gjorde det gratis. Sen tog jag den här låten och spelade upp den i arbetsgruppen. Det hade efterhand tillkommit fler i gruppen.
- Vi bestämde att vi skulle göra en musikvideo till den här låten. Då blev många yngre i personalen intresserade att vara med, när vi nu skulle göra film. Vi satte oss ned och frågade vad den här låten hade för känsla. Alla kom överens om att den var ganska drömsk. Så vi bestämde att göra en video om dagdrömmeri. Jag satte upp en anonym lapp, där man kunde skriva ner sina dagdrömmar. Det var många som drömde om sina barn, till exempel. Någon som tänkte på sin häst och att rida ut i naturen eller någon som tänkte på sex. Det var väl en tio, femton förslag på olika drömmar. Sedan iscensatte vi drömmarna. Vi filmade när dom stod och jobbade och såg hur dom drömde sig bort.
- Allt det här gjorde de på sin fritid. Vilket jag kan känna, så här i efterhand, att det kanske inte var riktigt okej. Men dom var så indragna i projektet och så engagerade. Jag jobbade också långt utöver det jag fick betalt för. Men det är så typiskt. Det är ju ofta så som konstnär. Man är så inne i ett projekt att man till slut jobbar gratis, för att få det färdigt. Det här uppdraget skulle man få betalt för det man gjorde. Men jag hade ansvar mot alla som hade engagerat sig. Jag kunde inte bara lämna dom och säga, tyvärr, nu har mina timmar tagit slut. Sedan satt jag och klippte ihop allt och det blev skitbra till sist.
När du hade klippt färdigt filmen, vad hände sedan?
I och med att det dragit ut så på tiden blev filmen klar dagen innan hela avslutningen på Airis. Jag skulle iväg på ett arbetsstipendium till Berlin precis efteråt. Alla som deltog i arbetsgruppen och i filmen var med på den här avslutningen. Och såg filmen för första gången. Sedan fick dom varsin kopia.


Stillbild ur ICA-videon.

Satte ditt besök på den här arbetsplatsen igång någon process, tror du?
- Det är svårt att veta. Det kanske mera var att jag, som person, kom några lite närmare. Och att jag kunde undra varför just den här unga begåvade personen hade valt att stanna där och inte studera vidare. Men det är också där jag tycker att det kan bli konstigt. Det är ju inget fel på deras liv. Jag som konstnär är ju inte alltid någon välsignelse. Kanske är dom lyckligare som människor. Att dom inte hela tiden ifrågasätter saker och ting, som jag gör som konstnär. Man får akta sig för att ta på sig en prästroll. Det kan bli något religiöst över det att konsten skall frälsa. Konstnärer är ju ofta på olika arbetsplatser, som en del av personalen, för att man behöver tjäna pengar. Jag skulle ju lika gärna kunnat vara i den här butiken och suttit i kassan själv, för att jag behövde dra in pengar. Det blev tydligt i det här med drömmarna. Det är utanför butiken, som de har sitt egentliga liv. Jag tror inte att dom enbart identifierar sig med att vara butiksanställd. Medan du som konstnär alltid identifierar dig med att vara just konstnär.
När du kommer ut på ett företag som det här, blir det mycket diskussioner om din yrkesroll? Det här med konsten och vad är den bra för?
- Lite grann. Men jag är inte så intresserad. Konsten är inte livsviktig för alla och jag accepterar det. Om man väl börjar prata om det, så får man ju stå till svars för hela konsten. Allt från en ryss som biter besökare i benet till andra spektakulära incidenter inom konsten. Det är ganska meningslöst. Man får inse att det är viktigt för mig, men inte för alla andra och så kan det också få vara. Det är väl den insikten det här jobbet har gett mig.
- Konsten är ju inte bara till för att vara trevlig. Den handlar ju ofta om problem, egna problem, andras problem, världens problem och är kanske inte i första hand till för att man skall må bra. Man kanske mår bättre av att inte hela tiden gräva i olika problem. Sedan måste ju någon ändå gräva. Man får ju inte bara blunda för alla problem som finns, men man behöver inte pracka på folk världens sorger hela tiden.
- Sedan det här med att konsten skall vara samhällsnyttig. Jag har hört någonstans att varje konstnär sysselsätter i genomsnitt fem andra anställda personer, materialtillverkare, gallerister, konsthallschefer med mera. Det är alldeles tillräckligt, kan vi inte bara få existera. Det är viktigt att också se den nytta vi gör enbart genom att arbeta som konstnärer.

Text/foto
BERIT JONSVIK