Erik Hårdstedt
Galleri Kim Anstensen
29/11-8/12 2004

ERIK HÅRDSTEDT


  Fabriker, ruffiga bakgator och byggplatser brukar inte bli motiv för akvarellmålare. Men med Erik Hårdstedt är det annorlunda.
– Det många anser fult kan man se på som vackert om man vill. Det beror på vilka ögon man använder, säger han.
Det hårt kritiserade värmekraftverket i Rosenlund med sin höga skorsten har han en speciell förkärlek för.
– Många tycker det är synd och skam men jag tycker att det är jättefint. Jag är vän med det och har umgåtts med det mycket.
Han har tagit fotografier av anläggningen och varit ute och spejat på kvällar och jobbat vidare i ateljén på andra sidan älven.
– Jag kan få en stark känsla för det. Natthimlen som lyser upp det i orangelila. Det är giftigt men samtidigt vackert, som en bensinstation. Men den lyser fint om kvällen, säger Erik och fortsätter:
– När jag gör akvarell av det blir det vackert.

 

 


Det stora bygget av Götaleden har han följt i flera år.
– Det är spännande när de gräver och kör med byggkranar. Det är runt Rosenlund de grävt mest, jag får båda delarna på en gång.
Stenabåtarna figurerar i bilderna liksom de oansenliga bakgatorna med en svartklubb kring Vågmästarplatsen där han bor.
Många av hans kolleger ger sig ut i skärgården för att måla klippor, vågor och segelbåtar. Men Erik hämtar motiv i närmiljön.
– Jag skulle måla skärgården om jag bodde där. Ofta är det så att jag berättar om den miljö som jag befinner mig i. Det är inte motivet som gör om det är vackert eller inte. Det beror på vilken inställning man har, säger han.



– Det skulle gå att göra skärgårdsmotiv laddade och spännande men det görs inte så ofta. I mina bilder är det nästan bara tegel, det går att göra snygga bilder av fabriker. Det blir garanterat laddning.
Erik kommer från Borås och har efter tre in- och utflyttningar till och ur Göteborg äntligen bestämt sig för var han ska bo. För första gången har han ett icke tidsbegränsat boende med fyra vänner.
– Jag behövde någonstans att bo och kände mest människor här.
Efter samhällsekonomisk (!) linje, då han målade hemma (”mormor målade, det betydde mycket”), gick han konstnärlig grundutbildning på en folkhögskola, bestämde sig för att bli konstnär och kom in på Göteborgs konstskola.
Han delar ateljé med fyra-fem andra konstnärer i den s k Sambandscentralen vid Lundbystrand. De skärmar av genom att hänga upp lakan.
– Det gäller att vara billig i drift. Jag sysslar mycket med musik också, säger Erik som spelar gitarr, munspel och sjunger och reser omkring sommartid som enmansband till olika scener och festivaler med sina omgjorda versioner av Neil Young och Dylan.
Att måla akvarell tycker han är den största utmaningen inom bildskapandet. Han kan bara delvis styra resultatet.
– Det är spännande att inte riktigt veta vad som ska hända. Akvarellen gör vad den vill. Måleriet och musiken får sin förening i en rad små akvareller han gjort till CD-fodral.
Han visar ett par av sina porträtt av färgade personer vars kraftfulla ansikten fascinerade honom under en lång resa till Tanzania och Malawi för tre år sedan. Tidigare i år blev en resa till Guatemala en impuls.

JAN BERGMAN