Frida Kahlo - Diego Rivera

Då livet och konsten blir ett

Ett mytomspunnet par

Göteborgs Konstmuseum 23 oktober 2011 - 22 januari 2012

Få konstnärer har fångat allmänhetens fantasi med sådan kraft som de mexikanska konstnärerna Frida Kahlo och Diego Rivera.  Deras konst, som inte kunde vara mer olika, visas nu tillsammans för första gången i Sverige.

Rivera arbetade med stora offentliga muralmålningar, ett slags
hjältedikter om det mexikanska folket och dess historia. Kahlo
gestaltade sina egna erfarenheter i små personliga stafflimålningar. Men
båda drevs av en stark önskan att delta i skapandet av det nya Mexico,
som höll på att ta form i och med den mexikanska revolutionen.

Myterna, som omgav dem under deras livstid, uppstod inte bara på grund
av deras konstnärliga verksamhet. De var också en följd av deras
deltagande i Mexicos politiska liv.



Den mexikanska revolutionen startade 1910, då gerillaledaren Pancho Villa och jordbruksreformatorn Zapata, ledare för indianernas kamp Tierra y Libertad, samlade folket till väpnad kamp mot diktatorn Diaz. Året därpå tvingades president Diaz att avgå, men oroligheterna fortsatte under hela 1910-talet. Återuppbyggandet av ett samhälle efter en politisk revolution och inbördeskrig gav det konstnärliga avantgardet en uppgift. En vision om en roll i ett framtida samhälle, där de skulle producera ny konst för ett nytt samhälle.
När Columbus och Cortés på 1500-talet erövrade Mexico fanns där redan högtstående indianska kulturer, som maya och aztek. Den spanska kolonin var ett samhälle bokstavligen byggt på ruinerna av andra kulturer. Det var till detta historiska arv som Frida Kahlo och Diego Rivera vände sig och formade sin idé om det mexikanska – mexicanidad – deras plats på jorden.
Den aztekiska kulturen var väl dokumenterad av den spanske antropologen och munken Bernardino de Sahagún. Det är från dessa dokument Diego Rivera utgår, när han skapar sina muralmålningar i Palacio Nacional i Mexico City. Han utvecklar ett offentligt måleri med en dramatisk komposition, där han vill berätta om en historisk utveckling. I Frida Kahlos mångbottnade bilder finns otaliga referenser till den precolumbianska kulturen.



Under deras livstid var det Diego Rivera, som var den mest uppskattade. Han fick stora offentliga uppdrag och utförde muralmålningar av närmast gigantiska mått. Under sitt verksamma liv målade han cirka 4000 kvadratmeter muralväggar. Frida Kahlo målade i det lilla formatet och hade ett starkt personligt förhållningssätt. Hennes plats i det mexikanska konstlivet var unik, i centrum genom sitt äktenskap med Rivera, men ändå i marginalen. Den positionen tillät henne att bryta mot många av de gängse konventionerna för en kvinna. Idag är Frida Kahlo kanske den som väcker störst intresse i Europa och USA, har blivit något av en feministisk ikon. Hennes många självporträtt utmanar den traditionella kvinnorollen. I sina målningar behandlar hon sina egna upplevelser kring ämnen som kärlek, smärta och sorg.  Målningarna är så djupt personliga att de till sist blir allmängiltiga.
Frida Kahlo föddes 1907, men ändrade senare sitt födelseår till 1910, det år som den mexikanska revolutionen bröt ut. Hon hade haft polio som barn med ett outvecklat ben som följd, ett fysiskt handikapp hon delade med den aztekiske krigsguden. I september 1925 blev hon allvarligt skadad i en bussolycka. Efter olyckan skriver Frida i sin dagbok: No hay remedio - Det finns inget botemedel. Man får finna sig i det. Jag börjar vänja mig vid lidandet.
Diego Rivera bodde i sydvästra Paris i den ryska konstnärskolonin vid La Ruche från 1907 till 1920, då han reste till Italien för att studera freskmåleri. Han återvände till Mexico 1921 och blev omedelbart involverad i den mexikanska regeringens muralmålningsprogram. Året därpå träffade han Frida första gången. Hon var då en 15-årig student. Han var 37 år och arbetade med sitt första uppdrag, Skapelsen, i National Preparatory School i Mexico City.



Efter bussolyckan låg Frida Kahlo på sjukhus under lång tid. Hon måste hålla sig stilla och måleriet kom att bli hennes tillflykt. Först målade hon porträtt av sina vänner och av sig själv. Det första självporträttet tillkom 1926. Det var en gåva till Alejandro Gómez Arias, hennes – novio – dåvarande fästman. Där framställer hon sig vädjande, sträcker ut sin hand och tycks säga; lämna mig inte. Hon beundrade de italienska renässansmålarna, som exempelvis Botticelli. Hon gick in för att skildra sina egna erfarenheter i sina målningar. Hon vände ut och in på sin kropp, skådade igenom den med röntgenblick och trängde djupt in i olika psykiska och fysiska tillstånd. Porträtten utstrålar värdighet och en fast beslutsamhet att uthärda. Med rak rygg och högburet huvud tittar hon på oss, som om hon vill trotsa både åskådaren, sig själv och sin situation.
Utan tvekan var de fysiska skillnaderna mellan Diego Rivera och Frida Kahlo uppenbara för alla. När de vigdes 1929 var hon tjugotvå år och han skulle fylla fyrtiotre. Frida Kahlos föräldrar beklagade i början detta äktenskap "mellan en elefant och en duva". Med undantag för en kortvarig skilsmässa kom de att leva sida vid sida hela livet, trots att båda hade flera affärer vid sidan av äktenskapet. Diego uppmuntrade och stöttade Frida och hyste stor beundran för henne. Han omnämnde henne som den egentligen största konstnären av dem båda. Frida var hans främsta och mest insatta kritiker. Deras liv var sammanflätade.
Frida Kahlo hade starka rötter i den mexikanska folkliga traditionen och knöt an till den.  Den mexikanska folkkonsten är färgstark och ofta teatralisk och blodig. De dödas dag – Dia de muertos - är en stor religiös högtid i Mexiko, där de döda hedras med olika offergåvor. Hon inspirerades av retablos, små votivmålningar, gjorda för att sättas upp i kyrkor som tacksägelsegåvor. Det var efter giftermålet med Diego som Frida Kahlo började betona sitt indianska påbrå och klä sig som en tehuanska från Tehuantepéc-näset. Hon målade sig själv omfamnad av den aztekiska jordemodern Tlazoteotl. I ett land där verklighet och drömmar smälter samman och underverk tros inträffa dagligen, är det kanske inte ett så främmande förhållningssätt.



Alla fotografier som finns av Frida är egentligen värda ett eget kapitel.  Många av fotovärldens stora ikoner som Ansel Adams, Lucienne Bloch, Imogen Cunningham, Eduard Weston med flera har fotograferat henne. De flesta av dessa fotografier är iscensatta med Frida Kahlo som representant för det mexikanska, klädd i olika traditionella dräkter. Med på utställningen är några färgbilder tagna av Nickolas Murray, hennes älskare under en period. Färgbilderna visar en Frida mitt i New York, iklädd sina exotiska mexikanska kläder med långa kjolar och iögonfallande håruppsättningar.
Alla verk i utställningen på Göteborgs Konstmuseum, kommer från en privat samling, Jacques and Natasha Gelman Collection of Mexican Art. Det är en av världens mest betydande samlingar av mexikansk 1900-tals konst. Utställningen speglar sina ägare. Det är en stillsammare Frida Kahlo som framträder här. Hennes mest utlämnande målningar, som ”Bara några rispor” eller ”Min födelse” finns inte med. Däremot flera av hennes fascinerande självporträtt. I målningen ”Självporträtt som Tehuana/Diego i mina tankar” ser vi Fridas ansikte inramat av den traditionella mexikanska dräkten med spetshuvudduk. Ett porträtt av Diego vilar ovanpå hennes sammanväxta ögonbryn. En annan målning ”Självporträtt med fläta” visar en till synes lugn Frida, men med en håruppsättning, som tycks vara i upplösning. I ”Självporträtt med apor” tittar både de omgivande aporna och Frida uppfordrande på oss med svarta ögon. Med på utställningen finns också ett antal teckningar och stillebenmålningar, som sällan är visade eller reproducerade. Av Diego Rivera visas några av hans mest välkända målningar, däribland ”Kallaförsäljare” och ”Solrosor”.
Också samlingens grundare finns porträtterad. Diego Rivera har målat Natasha Gelman förföriskt vilande på en divan i vit klänning och med vita kallor i bakgrunden. Frida Kahlo har målat ett närgånget porträtt av en vacker, men ganska butter Natasha Gelman.
Det är i ljuset av den mexikanska revolutionen man får se Frida Kahlos och Diego Riveras konstnärskap. Oavsett urvalets begränsningar i den här utställningen är deras konstnärskap och liv en fascinerande historia. Båda deltog också aktivt i skapandet av myten om dem själva. De regisserade en bild av hur de ville framstå i offentlighetens ljus. De behövde inga efternamn i sin samtid. De var Diego och Frida med hela Mexico och var och är fortfarande en del av Mexicos nationalskatt.


BERIT JONSVIK
Text/foto