JEFF WERNER Professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet

- Kulturbärande skiktet i Göteborg
är tunt som den första frostisen

Konstens klimatpåverkan

Göteborgsbiennalen håller hög kvalitet i förhållande till sina resurser, menar konsthistoriker Jeff Werner. Bilden är från invigningen på Röda Sten av årets biennal och visar brasilianaren Ernesto Netos skulpturala installation i stora hallen. Foto: Berit Jonsvik

I Stockholm där jag bor sedan tolv år växer samtidskonstscenen så det knakar. Moderna Museet drar omkring en halv miljon besökare årligen. Fotografiska ungefär lika mycket. Magasin 3 är en viktig aktör, liksom Bonniers konsthall och Liljevalchs som ska få en stor privatfinansierad tillbyggnad (bekostad av Per Arwidsson). Sven-Harrys (konstmuseum) öppnade i år, i ett självmedvetet guldhus i ett prestigefullt läge vid Vasaparken. Baby Björns konsthall på Värmdö är under projektering. Marabouparken, Index, Tensta konsthall och Konsthall C tillför ytterligare spets till Stockholms konstliv. Och så finns det förstås hundratals gallerier, varav kanske ett trettiotal är ett ”måste” att regelbundet besöka för den som vill hålla sig uppdaterad på det svenska samtidskonstfältet.

I Göteborg, där jag är uppväxt, och periodvis har arbetat på Konstmuseet och universitetet, är situationen en helt annan. Den boom som samtidskonsten upplever i Stockholm och på andra håll i världen märks knappast alls. Visst, Göteborgsbiennalen håller hög kvalitet i förhållande till sina resurser. Det finns en handfull gallerier som visar konst som befinner sig på den nationella frontlinjen. Och en konsthall som gör viktiga utställningar, men som drar lite publik och saknar ändamålsenliga lokaler. Röda Sten har trots engagerade entusiaster inte nått nationell synlighet. Göteborgs konstmuseum har ett vitt uppdrag och en driftig chef, men saknar både det slags utställningsrum och ekonomiska muskler som är nödvändiga för att agera framgångsrikt på just samtidskonstfältet.
Allt är idioternas fel, sjunger Dan Berglund. Analysen känns onekligen träffande. Oftare sägs det vara kommunens fel som inte satsar på konsten. Eller statens, som skiter i rikets andra stad. Själv tror jag det är klimatets fel. Jag tänker då inte på de tunga, rullande vinterdimmorna som jag kan sakna, utan på den självbild som odlas och frodas i Göteborg och som jag själv kan falla tillbaka i. En självbild av en fifflar- och krämarstad där det kulturbärande skiktet är tunt som den första frostisen på Stora Dammen. En självbild som skapar ett konstklimat få konstutövare kan överleva i.
Denna självbild har länge odlats i Göteborgs konstvärld. Den kunde kanske fungera produktivt under modernismens 1900-tal – åtminstone periodvis. Man gjorde saker på trots. Skapade konst fast förutsättningar saknades. Ställde ut trots att ingen utanför den egna gruppen visade intresse. Den relationella estetiken kunde diskuteras fram på svartklubbar helt oberoende av stadens konstinstitutioner. Sub Bau finansierades av fejkade studiecirklar. Någonstans i systemet måste det till pengar och presentationsrum. Påfallande ofta är det faktiskt intresse från huvudstaden som gett Göteborgskonstnärerna ork att fortsätta.
Den samtidskonstboom jag inledningsvis talade om fordrar emellertid helt andra villkor. Det är därför Göteborg knappt finns kvar på samtidskonstkartan. Det vi sett internationellt och nationellt sedan 1980-talet (oavsett om vi sympatiserar med det eller inte) är alltså en gigantisk tillväxt av konstpubliken och av konstscenerna. Att ta del av samtidskonsten är inte längre något smalt intresse, utan något som hundratusentals människor ägnar sig åt bara i Sverige. Att se samtidskonst är för många en del av att vara med sin tid – lika mycket som att klä sig moderiktigt eller ha den senaste smartphonen.


Konst drar till sig för staden attraktiva människor. Jag tänker nu inte främst på alla de rockstjärnor och Hollywoodskådisar som spenderar ansenliga förmögenheter på samtidskonst, utan på de kreativa krafter som är eftersökta inom näringslivet och som enligt Richard Florida ser kulturutbudet som ett viktigt argument när de väljer arbetsgivare och bostadsort. Det är dem man ser en torsdagskväll på Stockholms gallerier, som hänger i caféet på Fotografiska och som äter söndagslunch på Moderna Museet. För numer är det på samtidskonstscener som folk träffas för att knyta kontakter. Alltfler företag väljer att ha sina kundmöten på gallerier och konsthallar (se min krönika i Göteborgs-Posten 9 september 2011).
Ingen vill höra konstvärlden klaga på för lite pengar, som en tonåring som aldrig får sitt konsumtionsbehov tillfredsställt. En bättre argumentationslinje är att konst genererar pengar. Det är också den ståndpunkt som EU företräder. Vi reser till andra platser för att se konst och konsumerar då inte bara kulturupplevelser utan även resor, boende och mat.
Utvecklingen under senare tid visar också att det går att etablera nya konstcenter. Till en del blir världen vad vi gör den till. Åtminstone om vi är tillräckligt många, tillräckligt bestämda och/eller har inflytelserika positioner. Framgång föder framgång. Pengar drar till sig pengar. Konst inspirerar till konst. Samtidskonstscenen i Stockholm har det självförtroende som behövs för att dra till sig resurser från konstnärer, företagare och politiker. Har Göteborg det?
Konstklimatet är inte enbart beroende av vad kommunen gör eller inte gör. Eller vilken självbild konstnärer och gallerister odlar. Det handlar också om hur näringslivsfolket tänker och agerar. De få gånger jag hamnat på Kometen (efter omgörningen), Fond eller Sjömagasinet och överhört samtal från medelålders män med bakåtslickat hår har jag raskt förflyttats tillbaka till den tunna isen på Stora Dammen igen. Göteborg framstår vid krogborden som en krämarstad.
Men 2011 framstår kanske i backspegeln som året då allt vände! Ingen kan väl ha missat att Gais placerade sig bäst av Göteborgslagen i år? Decennier av losermentalitet har förbytts i en tilltro till den egna förmågan. Göteborgs konstmuseum drar storpublik till Jan Lööf, Frida Kahlo och Diego Rivera och hyllas i de nationella medierna. 2012 blir det nog ännu bättre. Pehr Gyllenhammar satsar två miljarder på ett samtidskonstcentrum nära Stenpiren. Ett tiotal internationella konstgallerier öppnar filialer i Göteborg. Art Forum utropar Göteborg till ”the place to be”. Och Gais vinner Allsvenskan.

JEFF WERNER
Professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet