Manus och regi: Carin Mannheimer

I sista minuten

Väninnekraft med humor och tajming. En trio som gjord för Mannheimer

9/12 2011-22/3 2012 Göteborgs Stadsteater
Gerd Hegnell, Inger Hayman och Ann Lundgren i Sista minuten på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

Det månde vara en nådagåva att åldras som skådespelare när det finns en pjäsförfattare som Carin Mannheimer inom räckhåll. Och vad vore hon utan denna fantastiska kvinnotrojka på 70 plus som hennes senaste pjäs, I sista minuten, uppenbarligen är skriven för.

Med exakt tajming och med professionens loja trygghet i agerandet studsar de stundom sylvassa, erfarenhetsmättade sarkasmerna kors och tvärs genom rummet där allt utspelar sig. Inger Haymans Marianne är en pensionerad journalist, tydligen fd skjutjärnssådan, nu änka efter en hjärnkirurg och ensam kvar i en väl inbodd ståndsmässigt möblerad stor stadsvåning. En mer minutiöst och realistiskt möblerad interiör var det länge sedan jag såg på en teaterscen.


Gerd Hegnell, Ann Lundgren och Inger Hayman, en kvinnotrojka för Mannheimer. Foto: Ola Kjelbye

 

Trots tilltagande ålderstecken, som glömska, allmän förvirring och med humörsvängningar, skjuter Marianne fortfarande skarpt, uppriktigt och stundom elakt i sin ordväxling. Gerd Hegnells Annlouise och Ann Lundgrens Solveig är hennes väninnor sedan ungdomen med de personliga olikheter som dynamiken kräver. Nu är de alla änkor och träffas varje måndag på lunch och bridge hemma hos Marianne.  I övrigt utgörs det sociala livet mest av begravningar, ”det enda mingel man blir bjuden på nuförtiden”, som är en av Annlouises träffande beskrivningar av detta skede i livet, något tidigare och betydligt angenämare än det som skildrades i Mannheimers Sista dansen.


En fjärde väninna är nyligen avliden, så var hitta en ny bridgespelare? Det tror sig väninnorna ha gjort när de kommer dragandes med Per (Stig Engström) som dock visar sig vara ett blindskott. Åtminstone vad bridgen beträffar. Sen rullar det på, lite segt ibland, och det rullas upp ur det förflutna, springs i dörrar likt brittisk sängkammarfars och när så en kommunal ”fixar-Staffan” (Thomas Nystedt), ej att förväxla med hemtjänst, uppenbarar sig måste jag fråga min granne i den fullsatta salongen om det finns sådana i verkligheten och får ett jakande svar. Av medelåldern i publiken att döma torde pjäsen ge upphov till stegrad efterfrågan på en dylik tjänsteande, gay eller ej.


Blir de ett par? Stig Engström och Ann Lundgren i I sista minuten. Foto: Ola Kjelbye

Förutom sexualitet snuddar pjäsen vid en rad frågor, mest som tillspetsade kvällstidningsrubriker, som placerar den i nutid. I det avseendet är Mannheimer en mästare. Men det är inte helt utan problem hon pusslar in också män på scenen. Det är därför helt och hållet tack vare strålande spel av de tre som spelar väninnor på scenen som jag överser med att det då och då kantrar mot det alltför tramsiga och enkelt applådknipande i denna gladbild av ett åldrande som utmynnar i en återgång till 60-talets kollektivboende.  Utan prut håller jag med Ulrika Knutson, när hon i programbladet kallar pjäsens problematik för ”lyxputteproblem”.  Det visar sig inte ens handla om rån när man får anledning tro det…


Gerd Hegnells Annlouise i skilsmässotagen. Foto: Ola Kjelbye

 

En måbraföreställning med stor igenkänningsfaktor är den förvisso. Vill man följa återväxten i yrket, såväl bland skådespelare som dramatiker, får man söka sig till Stadsteaterns andra scener, Nya Studion eller Backa Teater. På Stora scenen får I sista minuten snart följe av det stora Bibel-projektet.

 

BRITT NORDBERG


 

FAKTA
I sista minuten, komedi i två akter
Manus och regi: Carin Mannheimer
Scenografi: Rolf Allan Håkansson
Kostym: Susan Salomonsson
Musik: Stefan Abelsson
I rollerna: Inger Hayman, Gerd Hegnell, Ann Lundgren, Stig Engström, Thomas Nystedt, Carina Boberg